Kategori: Samhälle & politik

Socialdemokraterna släppte nyligen en underlagsrapport från partiets arbetsgrupp för fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa, och den är stark tobak för en småföretagare. Rapporten  släpptes den 18 maj.

I rapporten nämns företag 25 gånger i följande breda sammanhang:
1) det ofrivilliga egenföretagandet (STORT rött skynke)
2) de sjunkande fackliga anslutningsgraderna är småföretagens fel
3) problematisk arbetskraftsinvandring
4) det problematiska välfärdsföretagandet
5) Företag måste följa LAS
6) 3:12 måste reformeras
7) RUT-företag är av ondo
8) Kommunala bostadsbolag hämmas i konkurrens med privata eftersom de, listen to this, måste följa LOU som är kostnadsdrivande (!). Bara det i sig är ju egentligen värt ett eget inlägg men det är inte därför vi är här idag.

Det närmsta jag kommer nåt positivt är meningen

”För att fler ska få ett tryggt arbete krävs både starkare facklig organisering, livskraftiga företag och politisk uppslutning för en tryggare arbetsmarknad.”

Hur dessa företag ska vara livskraftiga kan nog inte antas vara socialdemokratins problem. Däremot går man hårt åt 3:12, eller entreprenörsskatten som den också kallats.

3:12 har vissa inbyggda problem åt båda håll kan man säga, men för (s) är problemet enkelriktat. Den ska stramas till och höjas. Företagarna slogs länge som en av få organisationer mot det senaste försöket att försämra den, och vann då. Dags att rusta igen antar jag.

Sen finns det andra konstigheter som tex att höja pensionerna men höja kapitalbeskattningen (handen ger, handen tar), men jag vill bara stanna liite till vid företagen.

För det är ett faktum att Sveriges småföretag skapat 4 av 5 jobb sedan 1990. Det är där tillväxten skett. Det är de som drabbats hårdast under pandemin. Det är de som pga socialdemokratiska beslut inte kunnat söka eller få stöd (visste du tex att andra, betydligt hårdare, regler gäller för permittering om du inte är kollektivansluten?). Det är de som gått under. Ingenstans, inte på en fläck, nämns ens småföretagen i rapporten. I 20 av 25 omnämnanden är företag onda, fuskare/utnyttjare eller onödiga. I ett enda exempel anses de, tillsammans med starka fackföreningar, vara viktiga. Det är en sån otacksamhet och en så uppenbar tystnad att den måste vara medveten: man kan inte bortse från småföretagens roll i en fördelningspolitisk rapport om man inte verkligen försöker.

Och det säger lite om dagens socialdemokrati tänker jag. Vilka som är viktiga i den. I två av tre svenska kommuner är småföretagarna och deras anställda den största källan till skatteintäkter. Enda gången vi ens kommer på tal hos Socialdemokraterna är som en orsak till låg facklig anslutningsgrad.

Och jag vet. Ingen är förvånad. Det är en öppen dörr osv. Men det måste fram i ljuset ibland, hur småföretagsfientlig socialdemokratin är.

Idag skriver Per Molander, tekn dr, ordförande i Jämlikhetskommissionen och tidigare general­direktör för Inspektionen för social­försäkringen, ett inlägg på DN Debatt där han menar att han hittat bevis för att småföretagande är, åtminstone jämfört med storföretagande, något negativt som staten inte borde stötta. Argumenten är i huvudsak fem:

1. Småföretag skapar inte sysselsättningstillväxt

Enkelt sagt: jobben skapas i större bolag, inte i de små. Och skapas de i de små så beror det på att anställda blir konsulter. Argumenten hämtar Molander från en bok från 2018 som fokuserar på USA, samt en världsbanksstudie som fokuserar på utvecklingsländer. Varför han undviker att titta på den statistik och forskning som finns på närmare håll, nämligen svenskt, när han applicerar sin tes på just Sverige, är svårt att se.

Enligt SCB:s statistik skapas fyra av fem jobb i småföretag med färre än 50 anställda. Antalet jobb i privata småföretag har ökat med 868 300 stycken sedan 1990. Samma siffra bland större företag är 400 400. Under denna period har det bland offentligt ägda verksamheter och övriga organisationer varit ett tapp på 28 900 jobb. Att då säga att sysselsättningstillväxt egentligen skapas i storbolag är en chimär.

Dessutom står småföretagen för den största andelen av skatteintäkterna i 208 av Sveriges 290 kommuner. Att då kalla det för missriktad politik att underlätta för dessa att anställa, blir… tja, märkligt.

2. Innovation sker i större skala i större bolag

Ja, det är klart den gör. Det är svårt för mig som nystartad småföretagare att finansiera och sjösätta ett privatägd rymdprogram (det är svårt för vem som helst). Men Elon Musk hade inte haft kapitalet att lansera ett rymdföretag om han inte haft pengar från PayPal. Och han hade inte haft pengar från PayPal om han inte startat Zip2 med sin bror och en person till 1995. Storföretag uppstår liksom inte bara från intet: allt börjar med entreprenörer och en idé.

Att nivån på innovationer är större i stora företag är förstås naturligt. Men att innovationsförmågan är större i stora bolag eller organisationer ifrågasätter jag. Klarna startades inte av Nordea, Spotify startades inte av Warner Music, Minecraft startades inte av EA Games. ABB var inte ett statligt initiativ och inte heller SpaceX. Personer med idéer, som ges förutsättningarna att bolagisera, finansiera och rekrytera. Där hittar vi innovation.

3. Småföretag är inte lika produktiva som stora företag

Här hänvisar Molander till Eurostat, och menar att ”inom EU har företag med mer än 250 anställda drygt 60 procent högre produktivitet än företag i intervallet 0–9 anställda”. Han ger prov på svaga motargument om marknadsmakt som sedan bemöts (klassisk retorik), men missar det viktigaste:

Produktivitet räknas generellt som (förädlings)värde per insats, normalt antal arbetade timmar. Stora företag är mycket oftare industriföretag, där automatisering har gjort att de skapar höga värden per mantimme jämfört med i tjänsteföretag där värdet (eg. omsättningen) är mer kopplad till tidsinsats.

Exempelvis låg nettoomsättningen per anställd och år på SSAB 4’832’000 2019. SSAB hade under perioden 2018-19 ett nettoutflöde på -304 anställda. Hög produktivitet, men negativ sysselsättningstillväxt. Under samma period nådde min kompis Mathias, som driver Falu Säkerhetsteknik, en nettoomsättning per anställd och år på 1’686’000 kr. De gick också från 6 till 8 anställda, en sysselsättningstillväxt på 33 % och 306 fler än SSAB. Lägre produktivitet, positiv sysselsättningstillväxt. Är det ena så självklart bättre och viktigare än det andra?

Jag kan mata på med sådana exempel hela dagen. Poängen är att produktivitet inte bara är kopplat till företagsstorlek, utan även bransch, automationsgrad, typ av verksamhet osv.

4. Många vill inte växa

Det håller jag med om, men det är kanske inte så svartvitt som Molander menar, att det beror på att de är anställda som väljer att starta eget och fakturera sin lön av skatteskäl. Den motivationen finns tveklöst på många håll, men många företag vill också växa – de vågar bara inte. Det är förenat med enorm risk att anställa sin första kollega. Ja, sina första 10-20 kollegor. Det kan gå åt pipan på en grisblink till följd av regelbörda och hur LAS är utformat. Att många inte växer är ju alltså snarare ett argument för ytterligare stöd till, och fokus på, de minsta företagen!

5. Företagsstimulerande politik gynnar brottslighet

Eller förenklat: företag är ett fordon/verktyg som kriminella kan använda för att begå brott, så ju enklare det är att starta och driva företag desto enklare är det också att begå brott med företaget som fordon.

Tja. Med sådan logik är det väl bäst att helt avskaffa möjligheterna att starta företag. Då försvinner all företagsrelaterad brottslighet.

Det här argumentet är det som på riktigt gör mig lite arg, för det är en del av ett större argumentativt ramverk som ibland tillgås för att att smutskasta företagare, bunta ihop oss till ”företagare” i största allmänhet, och sedan hitta exempel på avarter som begår brott och låta dem representera oss. Ta på dig sådana glasögon och syna debatten kring personlig assistans och privata aktörer i välfärden. Att generalisera är att göra hela den debatten en otjänst, och oss företagare arga.

Därtill hade jag önskat att jag slapp, men jag behöver tydligen påminna om att även stora företag används som fordon för brottslighet. Älskade svenska storföretag som Telia, Ericsson, Swedbank, PEAB och SEB har alla begått ekonomisk brottslighet (än fler har misstänkts/åtalats för det) – ibland i en skala som får assistansfusk att likna växelpengar. Är det då ens hederligt att blanda in kriminalitet i en diskussion om småföretagens behov och möjligheter? Magstarkt.

Jag har inte ens berört alla argument till varför jag tycker att småföretagande är viktigt: att det skapar liberala möjligheter att förverkliga sig själv och sina idéer; att småföretagare är en nationalekonomisk buffert i osäkra tider; rollen som bärande kitt många småföretag har i samhället, särskilt på landsbygden; vikten av ett fritt företagande i ett demokratiskt samhälle osv. Men jag nöjer mig med att bemöta felaktigheter och retoriska knep idag.

När jag skriver dessa rader närmar vi oss slutet på (ännu) en fantastisk sommarvecka. Uteserveringar och stränder är fulla av semesterfirare och på himlen finns inte ett moln. Det vore idylliskt, om det inte vore för orosmolnen vid horisonten.

Juni är nämligen den sista månaden som företag får covid-relaterat stöd i form av sänkt arbetsgivaravgift. I juli går miljoner svenskar på semester, och efter en sen omtolkning från Tillväxtverket i maj, täcks inte semesterlönen av stödet med korttidspermittering.

Förenklat innebär det att företagen behöver ta hela lönekostnaden, full arbetsgivaravgift och därtill semesterersättning till de anställda. Detta efter en extraordinärt svår vår där mångas kassor har dränerats och neddragna arbetstider gjort att man inte kunnat bygga en buffert inför sommaren.

Det går visserligen att ansöka om omställningsstöd sedan några dagar tillbaka, men det är oklart när stödet betalas ut, och för de flesta tjänsteföretag och enmansföretag är det försumbara summor. För oss är nämligen lönerna den absolut största kostnadsposten, och dessa får inte tas med i kostnadsberäkningen för omställningsstödet. Därtill upplevde många företag sitt största tapp under maj – inte mars och april som stödet gäller. Det låga antal företag som ansökt om stödet skvallrar om att det är både krångligt att söka och fel utformat.

Så med semestrar under juli och därmed mer eller mindre obefintliga leveranser ut till kund, kommer landets företagare att stå inför en tuff situation redan när lönerna ska ut i juli, och än mer under augusti. När dessutom skatterna ska in 14 september är många svenska företag som absolut fattigast – även ett vanligt år. I år är det ingen högoddsare att många tvingas kasta in handduken och ansöka om konkurs i det läget.

Samtidigt närmar sig slutdatum för flera stora stödpaket i USA, och EU behöver tid för att få ut stimulanser i ekonomin även om man mot förmodan lyckas enas om formerna snabbt. En andra covid-våg ligger också i korten. Många krafter är i spel som inte bara har potential att skapa orosmoln, utan en perfekt storm för det svenska näringslivet. Konsekvenserna har potential att slunga oss rakt ner i recession.

Och det som oroar mig mest är bristen på signaler från regeringen. En förlängning av den sänkta arbetsgivaravgiften, och ett bredare omställningsstöd som sträckte sig in över sommaren, skulle göra stor skillnad i det här läget. Istället dras stödhjulen bort samtidigt som vägen blir allt smalare. Antingen beror tystnaden på att man från politiskt håll inte förstår att det är såhär årscykeln ser ut för svenska företag, eller på att man förstår det men ändå väljer att se bort. Jag vet inte vilket som är värst.

Jag hoppas innerligt jag har fel i mina förutsägelser. Men som man säger precis innan det vingklippta flygplanet går i backen: brace for impact.