Kategori: Samhälle & politik

Vi behöver en bättre högeropposition

Jag sitter och ser på Magdalena Anderssons regeringsförklaring. Det är verkligen världens längsta tal. Fullt av pekpinnar, så som ett socialdemokratiskt tal ju ska vara. Absolut inte dåligt! Men kanske inget man springer och ställer sig på barrikader för. Historiskt är det hur som helst tveklöst.

Vi har nu tio månader fram till valet, och jag vill tro att S ska kunna regera hjälpligt fram till dess. Det är ett kompetent parti, vant att regera och navigera i svåra miljöer.

Vad jag dock hoppas, men inte direkt tror på, är en opposition som gör sitt till för att svensk politik ska kunna styra landet ansvarsfullt. En konstruktiv opposition.

För om det är något det blåbruna blocket tyvärr har visat, så är det en fäbless för destruktiv oppositionspolitik. SD förstås, med rasismen som hela tiden ventileras från partiledningen och den acceptans som finns för rasism inom partiet. MKD i den bemärkelsen, som accepterar, välkomnar och ursäktar ett parti som drabbas av otroliga skandaler på i princip veckobasis.

Det finns mycket att skriva om SD, men jag nöjer mig med att konstatera att destruktiv oppositionspolitik helt enkelt är kärnan i deras politiska strategi. Söndra och härska. Skapa otrygghet – skyll den sedan på andra. Ställ grupper mot varandra, presentera förenklade lösningar. Osv.

Men utöver MKD-vurmen för ett rasistiskt parti med fascistoida tendenser (ja, vi måste faktiskt våga kalla det för vad det är), så saknar de en konstruktiv oppositionspolitik. Det fäktas vilt om energiförsörjning och elpriser – men när det kommer till kritan skriver man inte in ett öre till kärnkraftsutveckling i sin budget, och säger dessutom nej till havsbaserad vindkraft där man kan. Det är destruktivt att klaga på förd politik utan att presentera egna lösningar. Det är – gnäll.

Sedan har vi gnället över vården, som i vissa delar och vissa landsdelar tveklöst är misskött, felstyrd och underbemannad. Att som Ebba Busch gå ut och skylla det på nuvarande regering, när det krävs en myggas förstånd för att se att hennes eget parti som styrande i flertalet regioner bär ett stort eget ansvar, är inget annat än destruktivt.

I invandrings- och integrationsfrågan har M svängt från en arbetslinje till att dels inte vilja ha arbetskraftsinvandring till okvalificerade jobb (något som sågades vid fotknölarna av ett enigt näringsliv), dels gjort sig känt för att vilja utvisa afghanska ensamkommande bara dagar innan Kabul föll. Det är destruktiv politik som vill skjuta ifrån sig problem istället för att lösa dem.

Men lag och ordning då, där är väl det nationalistkonservativa blocket ändå bra? Och hårdare tag-politiken behövs absolut här och var. Luckor som gängen har hittat behöver täppas till (ungdomsfängelser och slopad ungdomsrabatt vid grov brottslighet är t.ex. bra idéer). Men hårdare övervakning är ett dubbeleggat svärd, och högern ska (borde) vara den sida av skalan som försvarar individens rättigheter gentemot staten – inte reducerar dem.

Sist men inte minst miljöpolitiken. Sänkt bränsleskatt under en pågående klimatkris, när utredningar visar att det främst gynnar storstadsbor och vi dessutom har sett en ökad köpkraft kontra bensinpriser över tid – är destruktivt. Det löser framför allt exakt ingenting, och kan därför knappast ses som konstruktiv oppositionspolitik.

Tänk om, gör rätt, är min uppmaning. Tyvärr tror jag inte att den kommer att hörsammas under det kommande året.

En tredje väg

Twittrade en tråd igår kring pro market vs pro business. Den ska tas för vad den här: jag är en lokal medlem i Centerpartiet utan ambition att ”driva en linje” kring det här, som tänkte högt. För tydlighet och kontext: jag har varit stödmedlem i C sedan 2015 men har under det senaste året utforskat mitt engagemang mer aktivt som en del av min utbildning i Stiftelsen Höj Röstens Politikerskola. Jag står till förfogande till kommunlistan i Falun 2022.

Här är tråden i något förtydligad form:

Ni är inga som bett mig om den här analysen, men ni ska få den ändå. Jag tror att C behöver göra upp med valda delar av marknadsliberalismen, och helst i god tid före valet, av två skäl. Det första är att det helt enkelt inte är populärt. Det är politiskt oklokt att driva en politik som skrämmer väljare som annars hade kunnat tänka sig att rösta på C. Folket vill ha valfrihet utan rovkapitalism. Det andra är att det är dålig politik. IES-ägarnystanet, Attendo-skandalen och Doktorsgruppen är tydliga bevis på att systemet inte fungerar som det var tänkt. Det är dåligt för Sverige. Gör om, gör rätt, släpp prestigen.

Om C ska undvika att uppfattas som ett parti som går storkapitalets ärenden, så behöver vi göra upp med det här. Hur gör vi det, utan att uppfattas som vindflöjlar och kappvändare? Jag ser svaret i en ännu tydligare småföretagarpolitik. Att värna småföretagen är att värna de som skapar 4/5 jobb, inklusive de som driver små vårdcentraler och skolor.

Jag känner för många som startat sin egen skola, riskerat allt och hoppat för att man var så trött på det kommunala och visste att man kunde göra bättre. Det vill jag aldrig ta ifrån dem. De gör det också bättre än kommunen. Och de går med vinst. Och det måste de få göra för allt annat är oansvarigt i en välskött verksamhet, oavsett vad diverse kommunpolitiker försöker lura i oss.

Undantaget små fifflare, verkar dock de stora problemen alltid uppstå när de små köps upp av de stora. Hamnar i ägarstrukturer. När besluten tas allt längre från elever eller patienter, och blir mer ekonomiska än värdedrivna.

Gör elevpengen jämlik och rättvis, reglera nätläkarna och deras ersättning hårdare och ge både IVA och Skolinspektionen mer resurser och större mandat. Jag är för allt detta. En välreglerad marknad är en välfungerande marknad. Men låt Eva som driver den fantastiska förskola min son gick på fortsätta. Låt Henrik som driver Faluns bästa gymnasium fortsätta. Låt Mats jobba kvar på den privata vårdcentralen. De ser och tar hand om våra barn. De är hjältar.

Så hur kan C göra upp med koncernerna? Jag tror på tydlighet. Låt M fortsätta kroka arm med SNL och vara storföretagens parti. Vi är småföretagarpartiet som står upp för de små – ibland mot de stora. Det gör att vi kan sätta tryck. Vi kan bevara och slå värn om principerna vi står för, slå vakt om en viktig väljargrupp – jobbskaparna, och positionera oss tydligt gentemot både S och M som älskar storföretagen. Vi fortsätter att ta ansvar. Det finns ingen konflikt mellan att vara företagsvänlig och att sätta tryck på koncerner som agerar mot eller bredvid regelverket för att det går. För fortsätter vi såhär, så hotar deras existens själva marknaden de verkar på och vi säger oss värna.

En sådan positionering skulle också möjliggöra, om man vill, att ta position för de små skogsägarna som vill bruka med alternativa/hållbara metoder och sätta press på de stora skogsbolagen. Det finns ingen motsättning till tex stark äganderätt där.

Obs! Jag är inte emot koncerner i välfärden per se, men upplever att C har en position som gör det svårt att sätta tryck på dem. Analysen att det finns problem på området känns ganska okontroversiell, men lösningen – att tala mer till småföretagarna och därmed individerna för att ta en position som gör att vi kan bevara marknaden utan att släppa fram de ”värsta” exemplen, har jag inte sett tidigare.

Generös arbetskraftsinvandring borde vara självklart

Ok då kör vi en rant om arbetskraftsinvandring då. Bakgrunden är givetvis https://twitter.com/kdriks/status/1402541937501118464?s=20 där ”invandrare tar svenskarnas jobb” (förutom när de är arbetslösa och en börda då får vi anta). Tidigare har (m) lagt fram ett förslag som skulle innebära att 2 av 3 arb.kraftsinvandrare skulle utvisas.

Det som gör mig mest deppig i det här, är att frågan är förvisso är komplex, men i grunden glasklar. Nittio procent av arbetskraftsinvandringen går till yrken som Arbetsförmedlingen klassar som bristyrken. Där svenskar med tillräcklig kompetens inte finns i tillräcklig utsträckning. Redan här borde diskussionen vara nedstängd.

Argument två är att anhöriga till arbetskraftsinvandrare behöver bidrag innan de etablerar sig på arbetsmarknaden, och att det därför är en ekonomiskt dålig affär för Sverige. Nu stämmer ju inte det, utan det är fastslaget att Sverige tjänar på detta. Att även svenska arbetare har anhöriga som behöver bidrag under ca 20 år (deras barn) behövs inte som argument utan mer som illustration av dubbla måttstockar.

Argument tre är att om (invandrade) människor som gör arbeten bara försvann, så skulle de ersättas av (svenska) människor som då slipper vara arbetslösa. Det fungerar givetvis inte så, vilket alla vet men vissa märkligt nog väljer att ignorera. Inte ens enkla jobb i yrken utan brist fylls, svenskar vill inte plocka bär eller sätta granplantor – åtminstone inte i den takt som krävs.

Och här nånstans kommer såklart komplexiteten in. Att vi skapat marknader där låg lön och högt tempo är ett krav för lönsamhet, eftersom output inte värderas högre. Förtjänar då dessa produkter att ens existera inom dagens ekonomiska, politiska och juridiska ramar? Det är en annan diskussion. Men i grunden är det samma sak som att företag flyttat produktion till låglöneländer: det här är produktion som inte kunde flyttas och därför blev kvar – då fick låglöneländerna komma till oss.

Att det fuskas råder det inget tvivel om. Där har myndigheterna ansvar för att stävja så mycket som möjligt av det i första led, upptäcka så mycket som möjligt i andra led, och straffa så förebyggande som möjligt i tredje. Precis som alltid.

Oavsett – moderaternas och kristdemokraternas tankar (som också delas av många protektionister till vänster) kastar ut barnet med badvattnet. Man vill hantera fusk genom att stänga ner arenan där fusket sker. Det skulle sätta en enorm hämsko på utvecklingen av svenskt näringsliv, och tvinga otaliga företag till nedläggning. Att det konservativa blocket går fram på sådana grunder är anmärkningsvärt.

Fördelningspolitik för nån slags jämlikhet och nån slags rättvisa

Socialdemokraterna släppte nyligen en underlagsrapport från partiets arbetsgrupp för fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa, och den är stark tobak för en småföretagare. Rapporten  släpptes den 18 maj.

I rapporten nämns företag 25 gånger i följande breda sammanhang:
1) det ofrivilliga egenföretagandet (STORT rött skynke)
2) de sjunkande fackliga anslutningsgraderna är småföretagens fel
3) problematisk arbetskraftsinvandring
4) det problematiska välfärdsföretagandet
5) Företag måste följa LAS
6) 3:12 måste reformeras
7) RUT-företag är av ondo
8) Kommunala bostadsbolag hämmas i konkurrens med privata eftersom de, listen to this, måste följa LOU som är kostnadsdrivande (!). Bara det i sig är ju egentligen värt ett eget inlägg men det är inte därför vi är här idag.

Det närmsta jag kommer nåt positivt är meningen

”För att fler ska få ett tryggt arbete krävs både starkare facklig organisering, livskraftiga företag och politisk uppslutning för en tryggare arbetsmarknad.”

Hur dessa företag ska vara livskraftiga kan nog inte antas vara socialdemokratins problem. Däremot går man hårt åt 3:12, eller entreprenörsskatten som den också kallats.

3:12 har vissa inbyggda problem åt båda håll kan man säga, men för (s) är problemet enkelriktat. Den ska stramas till och höjas. Företagarna slogs länge som en av få organisationer mot det senaste försöket att försämra den, och vann då. Dags att rusta igen antar jag.

Sen finns det andra konstigheter som tex att höja pensionerna men höja kapitalbeskattningen (handen ger, handen tar), men jag vill bara stanna liite till vid företagen.

För det är ett faktum att Sveriges småföretag skapat 4 av 5 jobb sedan 1990. Det är där tillväxten skett. Det är de som drabbats hårdast under pandemin. Det är de som pga socialdemokratiska beslut inte kunnat söka eller få stöd (visste du tex att andra, betydligt hårdare, regler gäller för permittering om du inte är kollektivansluten?). Det är de som gått under. Ingenstans, inte på en fläck, nämns ens småföretagen i rapporten. I 20 av 25 omnämnanden är företag onda, fuskare/utnyttjare eller onödiga. I ett enda exempel anses de, tillsammans med starka fackföreningar, vara viktiga. Det är en sån otacksamhet och en så uppenbar tystnad att den måste vara medveten: man kan inte bortse från småföretagens roll i en fördelningspolitisk rapport om man inte verkligen försöker.

Och det säger lite om dagens socialdemokrati tänker jag. Vilka som är viktiga i den. I två av tre svenska kommuner är småföretagarna och deras anställda den största källan till skatteintäkter. Enda gången vi ens kommer på tal hos Socialdemokraterna är som en orsak till låg facklig anslutningsgrad.

Och jag vet. Ingen är förvånad. Det är en öppen dörr osv. Men det måste fram i ljuset ibland, hur småföretagsfientlig socialdemokratin är.

Småföretagandet är livsviktigt för Sverige

Idag skriver Per Molander, tekn dr, ordförande i Jämlikhetskommissionen och tidigare general­direktör för Inspektionen för social­försäkringen, ett inlägg på DN Debatt där han menar att han hittat bevis för att småföretagande är, åtminstone jämfört med storföretagande, något negativt som staten inte borde stötta. Argumenten är i huvudsak fem:

1. Småföretag skapar inte sysselsättningstillväxt

Enkelt sagt: jobben skapas i större bolag, inte i de små. Och skapas de i de små så beror det på att anställda blir konsulter. Argumenten hämtar Molander från en bok från 2018 som fokuserar på USA, samt en världsbanksstudie som fokuserar på utvecklingsländer. Varför han undviker att titta på den statistik och forskning som finns på närmare håll, nämligen svenskt, när han applicerar sin tes på just Sverige, är svårt att se.

Enligt SCB:s statistik skapas fyra av fem jobb i småföretag med färre än 50 anställda. Antalet jobb i privata småföretag har ökat med 868 300 stycken sedan 1990. Samma siffra bland större företag är 400 400. Under denna period har det bland offentligt ägda verksamheter och övriga organisationer varit ett tapp på 28 900 jobb. Att då säga att sysselsättningstillväxt egentligen skapas i storbolag är en chimär.

Dessutom står småföretagen för den största andelen av skatteintäkterna i 208 av Sveriges 290 kommuner. Att då kalla det för missriktad politik att underlätta för dessa att anställa, blir… tja, märkligt.

2. Innovation sker i större skala i större bolag

Ja, det är klart den gör. Det är svårt för mig som nystartad småföretagare att finansiera och sjösätta ett privatägd rymdprogram (det är svårt för vem som helst). Men Elon Musk hade inte haft kapitalet att lansera ett rymdföretag om han inte haft pengar från PayPal. Och han hade inte haft pengar från PayPal om han inte startat Zip2 med sin bror och en person till 1995. Storföretag uppstår liksom inte bara från intet: allt börjar med entreprenörer och en idé.

Att nivån på innovationer är större i stora företag är förstås naturligt. Men att innovationsförmågan är större i stora bolag eller organisationer ifrågasätter jag. Klarna startades inte av Nordea, Spotify startades inte av Warner Music, Minecraft startades inte av EA Games. ABB var inte ett statligt initiativ och inte heller SpaceX. Personer med idéer, som ges förutsättningarna att bolagisera, finansiera och rekrytera. Där hittar vi innovation.

3. Småföretag är inte lika produktiva som stora företag

Här hänvisar Molander till Eurostat, och menar att ”inom EU har företag med mer än 250 anställda drygt 60 procent högre produktivitet än företag i intervallet 0–9 anställda”. Han ger prov på svaga motargument om marknadsmakt som sedan bemöts (klassisk retorik), men missar det viktigaste:

Produktivitet räknas generellt som (förädlings)värde per insats, normalt antal arbetade timmar. Stora företag är mycket oftare industriföretag, där automatisering har gjort att de skapar höga värden per mantimme jämfört med i tjänsteföretag där värdet (eg. omsättningen) är mer kopplad till tidsinsats.

Exempelvis låg nettoomsättningen per anställd och år på SSAB 4’832’000 2019. SSAB hade under perioden 2018-19 ett nettoutflöde på -304 anställda. Hög produktivitet, men negativ sysselsättningstillväxt. Under samma period nådde min kompis Mathias, som driver Falu Säkerhetsteknik, en nettoomsättning per anställd och år på 1’686’000 kr. De gick också från 6 till 8 anställda, en sysselsättningstillväxt på 33 % och 306 fler än SSAB. Lägre produktivitet, positiv sysselsättningstillväxt. Är det ena så självklart bättre och viktigare än det andra?

Jag kan mata på med sådana exempel hela dagen. Poängen är att produktivitet inte bara är kopplat till företagsstorlek, utan även bransch, automationsgrad, typ av verksamhet osv.

4. Många vill inte växa

Det håller jag med om, men det är kanske inte så svartvitt som Molander menar, att det beror på att de är anställda som väljer att starta eget och fakturera sin lön av skatteskäl. Den motivationen finns tveklöst på många håll, men många företag vill också växa – de vågar bara inte. Det är förenat med enorm risk att anställa sin första kollega. Ja, sina första 10-20 kollegor. Det kan gå åt pipan på en grisblink till följd av regelbörda och hur LAS är utformat. Att många inte växer är ju alltså snarare ett argument för ytterligare stöd till, och fokus på, de minsta företagen!

5. Företagsstimulerande politik gynnar brottslighet

Eller förenklat: företag är ett fordon/verktyg som kriminella kan använda för att begå brott, så ju enklare det är att starta och driva företag desto enklare är det också att begå brott med företaget som fordon.

Tja. Med sådan logik är det väl bäst att helt avskaffa möjligheterna att starta företag. Då försvinner all företagsrelaterad brottslighet.

Det här argumentet är det som på riktigt gör mig lite arg, för det är en del av ett större argumentativt ramverk som ibland tillgås för att att smutskasta företagare, bunta ihop oss till ”företagare” i största allmänhet, och sedan hitta exempel på avarter som begår brott och låta dem representera oss. Ta på dig sådana glasögon och syna debatten kring personlig assistans och privata aktörer i välfärden. Att generalisera är att göra hela den debatten en otjänst, och oss företagare arga.

Därtill hade jag önskat att jag slapp, men jag behöver tydligen påminna om att även stora företag används som fordon för brottslighet. Älskade svenska storföretag som Telia, Ericsson, Swedbank, PEAB och SEB har alla begått ekonomisk brottslighet (än fler har misstänkts/åtalats för det) – ibland i en skala som får assistansfusk att likna växelpengar. Är det då ens hederligt att blanda in kriminalitet i en diskussion om småföretagens behov och möjligheter? Magstarkt.

Jag har inte ens berört alla argument till varför jag tycker att småföretagande är viktigt: att det skapar liberala möjligheter att förverkliga sig själv och sina idéer; att småföretagare är en nationalekonomisk buffert i osäkra tider; rollen som bärande kitt många småföretag har i samhället, särskilt på landsbygden; vikten av ett fritt företagande i ett demokratiskt samhälle osv. Men jag nöjer mig med att bemöta felaktigheter och retoriska knep idag.