Kategori: Samhälle & politik

Idag skriver Per Molander, tekn dr, ordförande i Jämlikhetskommissionen och tidigare general­direktör för Inspektionen för social­försäkringen, ett inlägg på DN Debatt där han menar att han hittat bevis för att småföretagande är, åtminstone jämfört med storföretagande, något negativt som staten inte borde stötta. Argumenten är i huvudsak fem:

1. Småföretag skapar inte sysselsättningstillväxt

Enkelt sagt: jobben skapas i större bolag, inte i de små. Och skapas de i de små så beror det på att anställda blir konsulter. Argumenten hämtar Molander från en bok från 2018 som fokuserar på USA, samt en världsbanksstudie som fokuserar på utvecklingsländer. Varför han undviker att titta på den statistik och forskning som finns på närmare håll, nämligen svenskt, när han applicerar sin tes på just Sverige, är svårt att se.

Enligt SCB:s statistik skapas fyra av fem jobb i småföretag med färre än 50 anställda. Antalet jobb i privata småföretag har ökat med 868 300 stycken sedan 1990. Samma siffra bland större företag är 400 400. Under denna period har det bland offentligt ägda verksamheter och övriga organisationer varit ett tapp på 28 900 jobb. Att då säga att sysselsättningstillväxt egentligen skapas i storbolag är en chimär.

Dessutom står småföretagen för den största andelen av skatteintäkterna i 208 av Sveriges 290 kommuner. Att då kalla det för missriktad politik att underlätta för dessa att anställa, blir… tja, märkligt.

2. Innovation sker i större skala i större bolag

Ja, det är klart den gör. Det är svårt för mig som nystartad småföretagare att finansiera och sjösätta ett privatägd rymdprogram (det är svårt för vem som helst). Men Elon Musk hade inte haft kapitalet att lansera ett rymdföretag om han inte haft pengar från PayPal. Och han hade inte haft pengar från PayPal om han inte startat Zip2 med sin bror och en person till 1995. Storföretag uppstår liksom inte bara från intet: allt börjar med entreprenörer och en idé.

Att nivån på innovationer är större i stora företag är förstås naturligt. Men att innovationsförmågan är större i stora bolag eller organisationer ifrågasätter jag. Klarna startades inte av Nordea, Spotify startades inte av Warner Music, Minecraft startades inte av EA Games. ABB var inte ett statligt initiativ och inte heller SpaceX. Personer med idéer, som ges förutsättningarna att bolagisera, finansiera och rekrytera. Där hittar vi innovation.

3. Småföretag är inte lika produktiva som stora företag

Här hänvisar Molander till Eurostat, och menar att ”inom EU har företag med mer än 250 anställda drygt 60 procent högre produktivitet än företag i intervallet 0–9 anställda”. Han ger prov på svaga motargument om marknadsmakt som sedan bemöts (klassisk retorik), men missar det viktigaste:

Produktivitet räknas generellt som (förädlings)värde per insats, normalt antal arbetade timmar. Stora företag är mycket oftare industriföretag, där automatisering har gjort att de skapar höga värden per mantimme jämfört med i tjänsteföretag där värdet (eg. omsättningen) är mer kopplad till tidsinsats.

Exempelvis låg nettoomsättningen per anställd och år på SSAB 4’832’000 2019. SSAB hade under perioden 2018-19 ett nettoutflöde på -304 anställda. Hög produktivitet, men negativ sysselsättningstillväxt. Under samma period nådde min kompis Mathias, som driver Falu Säkerhetsteknik, en nettoomsättning per anställd och år på 1’686’000 kr. De gick också från 6 till 8 anställda, en sysselsättningstillväxt på 33 % och 306 fler än SSAB. Lägre produktivitet, positiv sysselsättningstillväxt. Är det ena så självklart bättre och viktigare än det andra?

Jag kan mata på med sådana exempel hela dagen. Poängen är att produktivitet inte bara är kopplat till företagsstorlek, utan även bransch, automationsgrad, typ av verksamhet osv.

4. Många vill inte växa

Det håller jag med om, men det är kanske inte så svartvitt som Molander menar, att det beror på att de är anställda som väljer att starta eget och fakturera sin lön av skatteskäl. Den motivationen finns tveklöst på många håll, men många företag vill också växa – de vågar bara inte. Det är förenat med enorm risk att anställa sin första kollega. Ja, sina första 10-20 kollegor. Det kan gå åt pipan på en grisblink till följd av regelbörda och hur LAS är utformat. Att många inte växer är ju alltså snarare ett argument för ytterligare stöd till, och fokus på, de minsta företagen!

5. Företagsstimulerande politik gynnar brottslighet

Eller förenklat: företag är ett fordon/verktyg som kriminella kan använda för att begå brott, så ju enklare det är att starta och driva företag desto enklare är det också att begå brott med företaget som fordon.

Tja. Med sådan logik är det väl bäst att helt avskaffa möjligheterna att starta företag. Då försvinner all företagsrelaterad brottslighet.

Det här argumentet är det som på riktigt gör mig lite arg, för det är en del av ett större argumentativt ramverk som ibland tillgås för att att smutskasta företagare, bunta ihop oss till ”företagare” i största allmänhet, och sedan hitta exempel på avarter som begår brott och låta dem representera oss. Ta på dig sådana glasögon och syna debatten kring personlig assistans och privata aktörer i välfärden. Att generalisera är att göra hela den debatten en otjänst, och oss företagare arga.

Därtill hade jag önskat att jag slapp, men jag behöver tydligen påminna om att även stora företag används som fordon för brottslighet. Älskade svenska storföretag som Telia, Ericsson, Swedbank, PEAB och SEB har alla begått ekonomisk brottslighet (än fler har misstänkts/åtalats för det) – ibland i en skala som får assistansfusk att likna växelpengar. Är det då ens hederligt att blanda in kriminalitet i en diskussion om småföretagens behov och möjligheter? Magstarkt.

Jag har inte ens berört alla argument till varför jag tycker att småföretagande är viktigt: att det skapar liberala möjligheter att förverkliga sig själv och sina idéer; att småföretagare är en nationalekonomisk buffert i osäkra tider; rollen som bärande kitt många småföretag har i samhället, särskilt på landsbygden; vikten av ett fritt företagande i ett demokratiskt samhälle osv. Men jag nöjer mig med att bemöta felaktigheter och retoriska knep idag.

När jag skriver dessa rader närmar vi oss slutet på (ännu) en fantastisk sommarvecka. Uteserveringar och stränder är fulla av semesterfirare och på himlen finns inte ett moln. Det vore idylliskt, om det inte vore för orosmolnen vid horisonten.

Juni är nämligen den sista månaden som företag får covid-relaterat stöd i form av sänkt arbetsgivaravgift. I juli går miljoner svenskar på semester, och efter en sen omtolkning från Tillväxtverket i maj, täcks inte semesterlönen av stödet med korttidspermittering.

Förenklat innebär det att företagen behöver ta hela lönekostnaden, full arbetsgivaravgift och därtill semesterersättning till de anställda. Detta efter en extraordinärt svår vår där mångas kassor har dränerats och neddragna arbetstider gjort att man inte kunnat bygga en buffert inför sommaren.

Det går visserligen att ansöka om omställningsstöd sedan några dagar tillbaka, men det är oklart när stödet betalas ut, och för de flesta tjänsteföretag och enmansföretag är det försumbara summor. För oss är nämligen lönerna den absolut största kostnadsposten, och dessa får inte tas med i kostnadsberäkningen för omställningsstödet. Därtill upplevde många företag sitt största tapp under maj – inte mars och april som stödet gäller. Det låga antal företag som ansökt om stödet skvallrar om att det är både krångligt att söka och fel utformat.

Så med semestrar under juli och därmed mer eller mindre obefintliga leveranser ut till kund, kommer landets företagare att stå inför en tuff situation redan när lönerna ska ut i juli, och än mer under augusti. När dessutom skatterna ska in 14 september är många svenska företag som absolut fattigast – även ett vanligt år. I år är det ingen högoddsare att många tvingas kasta in handduken och ansöka om konkurs i det läget.

Samtidigt närmar sig slutdatum för flera stora stödpaket i USA, och EU behöver tid för att få ut stimulanser i ekonomin även om man mot förmodan lyckas enas om formerna snabbt. En andra covid-våg ligger också i korten. Många krafter är i spel som inte bara har potential att skapa orosmoln, utan en perfekt storm för det svenska näringslivet. Konsekvenserna har potential att slunga oss rakt ner i recession.

Och det som oroar mig mest är bristen på signaler från regeringen. En förlängning av den sänkta arbetsgivaravgiften, och ett bredare omställningsstöd som sträckte sig in över sommaren, skulle göra stor skillnad i det här läget. Istället dras stödhjulen bort samtidigt som vägen blir allt smalare. Antingen beror tystnaden på att man från politiskt håll inte förstår att det är såhär årscykeln ser ut för svenska företag, eller på att man förstår det men ändå väljer att se bort. Jag vet inte vilket som är värst.

Jag hoppas innerligt jag har fel i mina förutsägelser. Men som man säger precis innan det vingklippta flygplanet går i backen: brace for impact.

Igår medverkade jag i Ekots Lördagsintervju (lyssna på inslaget här) för att ge småföretagarens perspektiv i ett reportage om den LAS-utredning som nu har lagts framför januaripartierna.

Utredningen beställdes i april 2019 och blev precis klar. Utredaren har till sin hjälp haft representanter från både arbetsgivar- och fackhåll, samt en representant från Företagarna (disclosure: där jag är aktiv som förtroendevald, jag uttalar mig dock utifrån mitt eget perspektiv).

Resultatet blev en kalldusch för fack och vänsterpartierna som helt förkastat den och Sjöstedt hotar med att fälla regeringen. C och L är däremot mer nöjda, och allt detta talar ju för att det verkligen är ett förslag som är till arbetsgivarsidans fördel.

Jag fick nyansera perspektivet med att det här lagförslaget ju
1) inte blir lag om parterna kan komma överens om liknande villkor som i utredningen
2) troligen kommer att kunna påverkas rejält av just avtalsrörelsen och dess beslut.

De som inte berörs av avtalsrörelsen är ju småföretagen som inte är kollektivanslutna, något en merpart av Sveriges småföretagare faktiskt inte är. Det innebär att vi behöver förhålla oss till LAS ner till sista bokstav, och där kan utredningen göra stor skillnad för oss.

Något som jag tryckte på men inte kom med i intervjun, var att uppsägning av personliga skäl i grund och botten är en trasig lagstiftning. Dels så har arbetsgivaren incitament att undvika den: facket kan överklaga uppsägningen, tvister har kunnat pågå i uppemot två år och under tiden står man där med lönekostnad för någon som troligen inte vill vara på jobbet (och man troligen inte vill ha där). Det hindrar i sin tur att man anställer en ersättare.

Men dels så har också arbetstagaren incitament att undvika uppsägning av personliga skäl: för det första kan det tolkas negativt i dennes CV när hen sedan söker nästa jobb, och för det andra så förlängs karensperioden markant. Båda parter tjänar alltså egentligen på att runda lagen genom att istället ange arbetsbrist som skäl, och sedan gå vidare i sina respektive liv!

Motargumentet/frågan är ”men kan inte utredningens förslag göra att färre vågar säga ifrån och stå upp mot sin arbetsgivare?”. Kanske, jag vet faktiskt inte och hoppas sannerligen inte det. Men det är också min tro att personer redan idag sägs upp på grund av påhittad arbetsbrist även om det i grunden beror på att de är ”obekväma” för arbetsgivaren (dvs detta varken löser eller förvärrar grundproblemet) och att i branscher där det historiskt funnits konfliktytor mellan arbetsgivare och -tagare, har facket en fortsatt stark ställning och de flesta känner till sina rättigheter.

Turordningsreglerna då? Ja, det här kan bli problematiskt. Vi vet att äldre diskrimineras på arbetsmarknaden, så om ålder inte längre ska spela roll så ökar risken för dem. Jag är inte odelat positiv till det även om jag som princip tycker att kompetens bör gå först och att arbetsgivaren bör ges stora friheter i att bemanna sitt företag såsom hen tycker är bäst.

Och kompetensbiten? Tja, där fick jag ganska mycket utrymme i intervjun men i sak: vad är kompetens? Hur ska den värderas och vem ska avgöra vad som är formell resp. informell kompetens och hur mycket som är tillräcklig? Det ställer krav på mig att dokumentera kompetensutvecklingen av mina anställda vilket är en liten men ytterligare börda.

Men allt som allt är jag positiv. Det här är lagstiftning som skulle kunna förbättra och förenkla i många småföretag, och som är mer anpassad för dagens arbetsmarknad än 70-talets, då LAS kom till. Idag är min upplevelse att det råder samförstånd mellan arbetsgivare och anställda i de flesta branscher: vi behöver varandra. Och i de branscher där konflikt fortfarande är norm fyller facket sin funktion.