Jonas Grenfeldt

Kategori: Samhälle & politik

  • När startar klimatrörelsen trollfabriker?

    När startar klimatrörelsen trollfabriker?

    Jag har slipat på det här inlägget ända sedan jag hade en diskussion med Frida Hylander på Bluesky (en Mycket Klok Person). Min tes där var att det vore fullt rimlig utveckling om Rebellmammorna själva startade trollfabriker (apropå att vi har ett riksdagsparti som använder skattepengar för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade). Det är absolut inget jag förespråkar ska sägas, det här är bara min analys av varför det skulle kunna utvecklas åt det hållet. Jag ska försöka förklara:

    Arenan

    Om vi börjar kontextuellt så har vi en situation i Sverige idag där klimataktivister riskerar fängelsestraff för att de klättrar upp i lyktstolpar eller sätter sig ner på en bilväg. Åklagarna försöker nämligen pröva dessa aktioner av civil olydnad som det rättsliga begreppet Sabotage, som har fängelse på straffskalan. Konflikt i P1 har ett mycket lyssningsvärt program om det. Det potentiella priset för dessa aktioner är därmed mycket högt.

    I den andra vågskålen har vi våldsamma nazister som frias för hets mot folkgrupp, får arrangera demonstrationer utan tillstånd, och kan gå på reportrar utan att Polisen ingriper.

    I den tredje vågskålen (det här är en konstig vågskål men skit i det nu) har vi klimataktivister som målas upp som hot mot det demokratiska samtalet av ledande ministrar för att de deltar, fredligt men högljutt, i olika sammanhang.

    Och i den fjärde vågskålen har vi förstås SDs trollfabrik som i åratal har arbetat med mörk propaganda (propaganda utan, eller med falska, avsändare). På arbetstid, avlönat. Jag vet inte om subvergenter är en bra benämning eller ens ett ord egentligen men det är vad jag tänker. Dessa avfärdas helt som ett hot mot demokratin och så länge de inte ger sig på regeringsföreträdare så är det enligt personen som idag innehar ämbetet statsminister inget större problem alls. Vi vet också att risken för repressalier från ordningsmakten är obefintlig jämfört med att t.ex. hänga en banderoll från en bro.

    Sammantaget ger det en bild av att regeringen och ordningsmakten överlag har ett större problem med stickande mammor, högljudda ungdomar och fastlimmade förskollärare än de har med organiserad högerextremism. Ord är vackra men billiga, och i handling visar man att man upplever klimatrörelsen som ett större hot än extremhögern.

    Gemensamma drag och skillnader

    Så vad har Rebellmammorna, eller vi ska nog prata om klimatrörelsen i bredare bemärkelse från och med nu, gemensamt med dessa avlönade trollfabrikanter? Här vill jag för det första vara övertydlig med att de ideologiska likheterna inte ligger i själva innehållet. Bortsett från en pytteliten och jätteförvirrad grupp med klimatfascister och galningarna som tror på varenda konspirationsteori som finns, så sätter jag inga likhetstecken alls mellan nationalsocialism/fascism och de olika ideologiska riktningar som finns inom miljörörelsen.

    Men det finns andra likheter. Aktiva personer i båda rörelserna

    • vill förändra systemet (en hållbar värld/fascism),
    • upplever ett stort samhällshot som de försöker förhindra (klimatkollaps/invandring),
    • är starkt ideologiskt övertygade och drivna,
    • är i olika grader dogmatiska,
    • upplever att de är outsiders i minoritet,
    • får ta emot förakt och motstånd från etablerade samhällsgrupper vilket stärker en känsla av anti-etablissemang.

    Men i den här liknelsen som kommer nu gäller det verkligen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: klimatrörelsens aktioner, vare sig helt harmlösa (sticka på ett torg) eller i någon mån samhällsstörande (limma fast sig på en väg) och om än inte våldsamma, liknar mer NMRs metodik (stå på torg med flaggor (manifestation), attackera möten (aktion)) än SDs. Observera att jag bara jämför metodik och syfte, NMRs våldsamma metoder är givetvis resor värre och ett riktigt hot mot demokratin till skillnad från köer på E4.

    SDs metodik har istället varit att ”flood the zone” i sociala medier. Man trycker ut så mycket vinklad information (desinformation) att det snart är omöjligt att utan stor ansträngning bemöta och hålla isär fakta och propaganda. Man sprider och delar bara brott som begås av invandrare och skiter helt i att bemöta de som protesterar, annat än med hat förstås. Och genom att ge sken av att de är fler än de är, och genom att rikta ett oerhört tryck mot enskilda meningsmotståndare online, har de lyckats med att

    1. faktiskt bli fler genom att låtsas vara fler,
    2. tysta meningsmotståndare och
    3. skapa en post truth-miljö där lögner maskeras till åsikter och även fakta.

    Och det har fungerat, det ser vi i opinionsundersökningarna.

    Färdigt blueprint

    Och jag säger verkligen inte att klimatrörelsen ska börja trakassera Lars Beckman på Twitter. I värsta fall skulle det, likt hur SD underblåst en ideologiskt våldsam nätmiljö, kunna leda till våldsam klimataktivism. Men det skulle i teorin finnas något att lära för en grupp som brann så starkt för att i sina ögon rädda samhället att man ansåg att ändamålen helgade medlen. Jag tycker inte att man ska sänka sig till sådana nivåer, men skulle som sagt inte bli förvånad om man gjorde det.

    För nu finns det en färdig instruktionsbok, skriven av SDs kommunikationsavdelning, till hur man kan skapa bilden av att klimatengagerade finns precis överallt.

    Det finns en instruktion för hur man kan rikta ett syntetiskt tryck mot exempelvis oljebolag eller för den delen politiska partier och deras företrädare i sociala medier.

    Och finns en instruktion för hur man vinklar nyhetsflödet till att handla om klimatkatastrofer (vilken katastrof eller konflikt som helst kan vinklas till klimatkatastrof med lite vilja, det har vi ju sett SD göra fast med invandring).

    Den psykologiska effekten över tid skulle kunna bli ungefär densamma: klimatförnekare upplever sig alltmer isolerade och tystade, medan de som i någon mån sympatiserar med klimatrörelsen skulle känna sig stärkta av att så många andra verkar tycka som de.

    Det skulle inte vara vackert, och det skulle förstöra det nyanserade samtalet ännu mer, men det skulle nog fungera i en tid och värld som denna.

  • Äntligen, studentprotester

    Äntligen, studentprotester

    Jag läste en text imorse av America Vera-Zavala som satte ord på många tankar jag haft den senaste veckan. Nu hör det ju inte till vanligheterna att jag så rakt håller med en vänsterpartist (det hör väl inte till de absoluta ovanligheterna heller ska sägas) men hennes text ger ett perspektiv på studentorganisering som jag inte sett någon annanstans i den svenska debatten. Det mesta har gått ut på att olika kolumnister, till yrket tvungna experter på allt de skriver om, har försökt berätta för studenterna hur de borde göra något annorlunda än det de gör nu.

    Jag skiter lite i det. Som Vera-Zavala skriver, bojkotter är ett politiskt verktyg ämnat att slå brett för att skapa kedjeeffekter. Att det finns enskilda vettiga israeliska forskare som drabbas är tråkigt, men udden är riktad högre upp mot en akademi som är en integrerad del av en stat som (det här fick man inte säga högt för ett år sen men jag antar att man får det nu) bedrivit apartheid-politik i decennier.

    Det stora här, är studenter som i bred front organiserar sig bortom första maj-tåg, och för något annat än höjda studiemedel. De är unga, de är arga och de lär sig av studentrörelser i andra länder. Äntligen! Jag tillhör dem som tycker att studenter ska vara bråkiga.

    Det man gör och är med om som ung formar en som vuxen. Jag, född -85 och en millennial rakt igenom, växte upp i ett samhälle där protester och demonstrationståg var en alltmer sällsynt syn (Göteborgskravallerna sticker förstås ut). Aktioner flyttade ut på nätet och blev trolldopade bensinuppror medan faktiska manifestationer sällan samlade särskilt många. När Plattan fylldes av människor, var det väldigt ofta invandrare som engagerade sig på samma sätt de gjort i sina hemländer. Protester? Vi svenskar? Nej gud inte ska väl vi. Bättre skriva Facebook-inlägg eller göra karriär på bruna företag  (och kanske bli lite rik på kuppen). Jag har två vänner, den ena har valt att engagera sig för Palestina, den andra i klimatrörelsen. Båda behövde liksom lära sig hur man gör, skaka av sig obehaget att gå i protesttåg eller stå på ett torg och stå för något. För vi gjorde det aldrig som unga.

    Men nu finns en aktiv och bråkig klimatrörelse bland unga, om än på marginalen. Och: en studentrörelse. Unga som galvaniserar sig för ett liv där demonstrationer, protester och civil olydnad finns som alternativ i den demokratiska verktygslådan. Nog kommer många att slipas i hörnen när de blir äldre, så är det ju alltid, men de kommer veta hur man gör. Den ljusnande framtid är deras.

  • Cementerade väljarblock

    Cementerade väljarblock

    Sju av tio svenskar är kritiska till SDs trollfabriker enligt en färsk undersökning, sex av tio är mycket kritiska. En majoritet (53 %) tycker också att det här borde påverka hur regeringen samarbetar med SD. Man kan också nämna att gruppen på ca 20 % som inte bryr sig går ganska i linje med både SDs väljarstöd och den andel av befolkningen som troligen har slutat bry sig och tycker att all politik och alla politiker är skit. Nämnvärt är också att konservativa väljare är bekymrade, men inte tycker att det här ska påverka Tidö-samarbetet.

    En slutsats man kan gissa sig till är att en stor andel konservativa väljare fortfarande ser det som ett värre alternativ att utlösa regeringskris och få ett nyval som skulle ge en vänsterseger, än att fortsätta med en regering som de facto är marionetter till SD. The lesser of two evils, typ.

    Men något jag reagerade på är att väljarstödet för de olika partierna är i princip oförändrat. SD har inte förlorat något alls i opinionen av den här skandalen, och överlag ligger alla partier kvar ungefär där de låg innan trollfabriksavslöjandet. Det är anmärkningsvärt att den kanske största politiska skandalen under 2000-talet gör så lite för vilket parti man vill rösta på.

    Jag jobbar ju med kommunikation till vardags, och där använder vi ofta en modell som kallas Effektkedjan. KOMM har skapat en utmärkt guide för hur man kan tänka där, men övergripande ser den ut såhär:


    Källa: KOMMs Effektprincciper

    Kedjan visualiserar vägen från kommunikationsinsats till affärseffekt och ska alltid göras baklänges: man börjar med att definiera önskad affärseffekt (tex mer försäljning eller, i det här fallet, fler röster). Det kan också röra sig om indirekta effekter som tex ökad lojalitet, prispremium eller i det här fallet tex ökad makt på den mediala eller parlamentariska arenan (och inte bara väljararenan).

    För att skapa en effekt måste vi förändra ett existerande beteende i målgruppen (här: väljarna). Vi vill styra beteendet till att rösta på oss. För att ändra ett beteende behöver man ofta (men inte alltid när det kommer till små förändringar) ändra en attityd. Attityd är egentligen ett samlingsnamn för saker som kännedom, kunskap, intresse, associationer, känslor, åsikter, intentioner etc. Vilka av dessa attityder man vill förändra styr sedan kommunikationsinsatserna (exponering/bearbetning osv).

    I fallet Trollfabriken ser vi tydligt en grupp väljare med oförändrat intresse (vet ej-gruppen), men stor en grupp med både kännedom, intresse och åtminstone åsikter om inte känslor. Men intentionerna, dvs vilja att förändra något, är helt opåverkade. Sveriges kanske största politiska skandal under 2000-talet ändrar inte intentioner! Och utan förändrade intentioner får man sällan ett förändrat beteende. Konservativa väljare ser det här som djupt problematiskt, men är ändå inte beredda att rösta annorlunda.

    Och med en sådan obryddhet hos väljarna finns inga incitament hos regeringen att ändra sakernas tillstånd. Åtminstone inte utifrån den här skandalen. Det långsamt och över tid urgröpta förtroendet för MLKD verkar regeringen inte riktigt veta hur de ska hantera. De kopplar det iaf inte till Tidö är min gissning, för partipolitiska analyser kommer nästan aldrig fram till att man själva gjort något fel, det är bara omvärldsfaktorer man inte lyckats förhålla sig till.

    Med en sån här cementering i väljarkåren är jag skeptisk till att något kommer att förändras till nästa val, tyvärr. Det här glappet mellan attitydeffekter och beteendeeffekter är något vi har sett vuxit fram under 2000-talet. Vi blir arga på något, men orkar inte riktigt reagera på det. Varför det är så, är kanske stoff för ett annat inlägg eller rentav upp till mer kvalificerade än jag att besvara.

    Det lilla hopp vi kan ha, är att attityder ofta tar tid att påverka. Det som talar emot det är att SD drabbats av frekventa skandaler i 20 år utan att det påverkat beteendet emot dem negativt. Men att det inte genererar mer än rynkade ögonbryn att vi har ett riksdagsparti som med skattemedel underblåser hot och hat mot politiskt engagerade, bådar sannerligen inte gott.

  • Därför deltar jag inte på Företagarnas kongress

    Därför deltar jag inte på Företagarnas kongress

    Imorgon, den 23 maj, går Företagarnas kongress av stapeln, denna gång i Gävle. För mig är det min sista kongress, jag har avböjt omval som ledamot i Riksstyrelsen av två skäl. Det första är att jag känner mig klar: jag har suttit i Riksstyrelsen i sex år.

    Det andra skälet är att jag vill undvika alla misstankar om att jag sitter på dubbla stolar. Företagarna är en partipolitiskt obunden organisation och jag är trots allt politiskt förtroendevald, om än på kommunnivå. Att jag därmed har gjort min sista mandatperiod i Företagarna känns naturligt, och jag har också gått ur styrelsen i Företagarnas lokalförening här i Falun.

    Men det är inte därför jag inte kommer att närvara under kongressen (det hade säkert varit en trevlig sak, och kongressen i sig är både lärorik och rolig).

    Jag har länge varit tveksam och skeptisk till hur Företagarna förhållit oss gentemot Sverigedemokraterna. Jag har sett rimligheten i att vi för en dialog med dem och försöker påverka deras politik i frågor som är viktiga för oss, samtidigt som det länge varit uppenbart att deras övergripande politik är skadlig för Sverige, hotfull mot våra demokratiska institutioner och därmed också det fria företagande vi är satta att värna.

    Den senaste granskningen från Kalla fakta visade det som vi som funnits på Twitter länge redan vetat: det som pågår är organiserat. I Sverige har vi ett riksdagsparti som använder skattemedel, från arbetare och företag, för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade, inklusive mot vår regering. Den meningen tåls sannerligen att läsas igen.

    För mig är det droppen. Det här är nu bortom allt tvivel ett parti som nyttjar våra politiska och demokratiska system för att försvaga dem med målet att avveckla dem. Som organisation må Företagarna vara partipolitiskt obundna men vi sysslar i högsta grad med politiska frågor. Och ingen kan säga sig vara opolitisk dessa dagar, man känner sig på sin höjd bara bekväm i rådande politiskt klimat.

    Man må ibland behöva föra sakdiskussioner med SD, det är som det är. Men vi väljer själva om vi ska bjuda in dem till det finaste, viktigaste och största vi har, vår kongress. Oscar Sjöstedt, kanske mest känd för grova skämt om judar, har ett förflutet som skinhead, har gått på vit maktspelning och har också hamnat i blåsväder för att ha skrivit sig i sin sommarstuga samtidigt som han säger sig vilja ”stoppa skatteslöseriet”. Imorgon ska han tala inför kongressen och delta på middagen.

    Jag kan inte stå bakom det. En inbjudan till kongressen är en legitimering. Av Sjöstedt, hans parti och den politik de för.

    Hur känner förtroendevalda och anställda med annan bakgrund, hudfärg eller politisk åskådning än den av SD godkända inför det här? För mig kommer privilegiet att ännu inte ha drabbats av nuvarande politiska förflyttning med ett ansvar.

    Det här visade sig vara min röda linje. Vänner och bekanta som jag har rådfrågat har pekat på möjligheten att påverka inifrån, men när det uppenbarligen inte går behöver jag för mitt eget samvetes skull markera. Om (när) någon frågar hur vi kunde bjuda in Sverigedemokraterna till vårt högsta beslutande organ, behöver jag kunna säga att jag tog och höll avstånd.

    ”Vi vill kunna överlämna ett land och ett samhälle till våra barn och barnbarn som är i bättre skick än det land vi fick till skänks av tidigare generationer.” Så lyder Företagarnas vision. Och det finns inget med det här vägvalet som tar oss dit, det har vi om inte annat lärt oss av historien.

    Företagarna har givit mig otroligt mycket under de här sex åren. Jag är så, så tacksam för chansen att under en tid ha fått vara med och styra organisationen. Jag hoppas att ni får en givande kongress, och må ni orka hålla er på den smala vägen när jag nu lämnar över stafettpinnen.

  • Säg att du inte förstår företagande utan att säga att du inte förstår företagande

    Säg att du inte förstår företagande utan att säga att du inte förstår företagande

    Det var ord och inga visor i den senaste debattartikeln från majoriteten gällande det nu uppskjutna köpet av innebandyarenan.

    Värst för dem nu verkar vara risken för att näringslivet ska ha tappat förtroende för kommunen efter att en relativt samlad opposition har ifrågasatt:

    – köpeskillingen baserad på en värdering där en arena som läcker in anges vara i gott skick och där turerna kring värderingsunderlag och nuvärdesberäkningar varit anmärkningsvärt många,
    – att förskott ska betalas ut till säljaren innan beslutet är fattat (något som klädsamt togs bort ur handlingarna efter att det gjorts känt) och
    – de alltigenom svaga argumenten kring rådighet och fler bokningsbara tider som legat till grund för köpet.

    Men nu behövs nya argument och då är det näringslivets tur. Jag är själv företagare i den här kommunen sedan femton år och kan lugna Liza Lundberg och Anders Lindh: det är mer privatpersonen i mig som är orolig för att nya äventyr på Lugnet baserade på svajiga kalkyler ska kosta mig som skattebetalare mer än det smakar.

    I min roll som företagare är jag mer brydd av saker som infrastrukturfrågor, offentlig upphandling, kopplingen mellan skola och näringsliv, kompetensförsörjning och dialogen med tjänstemän. Här vet jag att jag inte är ensam för jag både tog initiativ till, och satt med i referensgruppen för, den näringslivsstrategi som är beslutad för kommunen.

    Som företagare ser jag fram emot att ni, när ni nu har lyft in Näringslivskontoret direkt under Kommunstyrelsen, ser till att strategin efterlevs. Måhända är det bättre investerad tid än att knyta ihop halmdockor om näringslivets förtroende på debattsidorna (föreningslivets förtroende vore lämpligare att lyfta!).

    Falu kommun ligger klart under rikssnittet när det kommer till hur företagen upplever kommunens service och bemötande vid upphandling, handläggning, tillsyn och dialog. Jag vågar drista mig till åsikten att det är viktigare för våra företagare än hur ni, och även vi i oppositionen, hanterat arena-affären.

    Och slutligen, i min roll som politiker, är det min uppgift att värna skattebetalarnas pengar och se till att de går till kommunal kärnverksamhet och dit de gör mest nytta. Att ta över centralt belägna innebandyhallar är inte det första jag tänker på i det sammanhanget.