Kategori: Samhälle & politik

En lektion i icke-politik

En dimmig morgon i september. Jag vaknar, slår upp ögonen, slår på telefonen. Notisen kommer direkt: regeringen ska sänka elskatten!

Gärna för mig, tänker jag, och läser vidare. Men det är skralt med information. ”Nästan tio öre per kilowattimme vid årsskiftet” är den enda formuleringen jag hittar. En sänkning med nästan 20 %. KD skriver långt och stolt på sin instagram, men vad innebär det? Är det med eller utan moms? Inte oviktigt eftersom vi, när det kommer till elektricitet, betalar moms även på skatten.

När det till slut klarnar vid en pressträff, visar det sig att sänkningen är märkligt exakta 9,875 öre. Och nog kan det kännas som en hel del, men regeringen slår knut på sig själv för att inte nämna att den – som gick till val på att få bukt med elpriserna – hittills bara har höjt skatten.

Elskatten räknas nämligen upp automatiskt varje år om regeringen inte aktivt agerar, och det har den inte.

Jonas Hallgren sammanfattar det hela kärnfullt på Bluesky:

2023: Höjning 4 öre (inkl moms)
2024: Höjning 4,5 öre
2025: Höjning 1,375 öre
2026: Hurra! Tidö ftw! Sänkning 9,875 öre

Dagens sänkning är alltså en på öret exakt återgång till hur det var innan regeringen tog makten. Ni vet, när det lät såhär:

Och att Elisabeth Svantesson behövde tre år på sig för att icke-sänka elskatten sammanfattar väl ungefär den här regeringens hela politik.

Men regeringen inför också ett kostnadstak som skydd för konsumenterna! Över 1,50 kronor/kWh går man in och stöttar svenska hushåll. Det är bara det att sådana priser på månadsnivå endast har inträffat 8 av 116 månader de senaste tio åren.

en matris för elprisets historik i elområde 4 sen 2015. Det är sex månader (alla under -21 ohc -22) som har ett snittpris över 1,5.

Sedan 2022 har EU dessutom infört åtgärder, och varken under 2023 eller 2024 var vi i närheten av 1,50 kr/kWh ens i elområde 4.

Så vad har vi fått av en regering som i princip vann valet på att fixa el- (och bensin-)priserna?

Tre höjningar, en symbolisk sänkning och ett löfte som inte kommer kosta något att ställa ut.

Vi ska heller inte glömma varför elpriserna har stigit markant under augusti och september i år. En orsak är att regeringen har stoppat ett stort antal vindkraftparker, framför allt till havs. Men huvudorsaken är ett förlängt stopp i Oskarshamnsreaktorn, samtidigt som Ringhals 4 är avställd för planerat stopp. I den stabila, pålitliga kärnkraften vi ska finansiera med skattegarantier, ni vet.

Man blir matt.

Sänkt matmoms är dåligt

I alla fall om man frågar den samlade expertkåren som sågar regeringens utspel vid fotknölarna. Skälet är inte nödvändigtvis att man ser en risk för att handlarna höjer priserna med motsvarande belopp (det skedde inte 1996, men situationen är förstås lite annorlunda nu också).

Skälet är att statens inkomster minskar, och att motsvarande belopp hade kunnat göra större skillnad på andra håll när det gäller att stärka konsumenternas köpkraft.

Det vi ser är tyvärr en borgerlig regering som helt har slut på idéer kring hur lågkonjunkturen ska brytas: först höjdes ROT-avdraget, nu sänks matmomsen. Ingen framtidstro, inga visioner, inga stora ingrepp för att få bukt med grundproblemen. Och man verkar livrädda för att genomföra åtgärder som skulle kunna få någon att tro att man gör det bättre för de mest utsatta.

Man måste komma ihåg att regeringen sitter i händerna på SD, som i sann populistisk anda jublar över det här ovetenskapliga luftslaget. Sånt är de ju bra på.

Vad som oroar mig desto mer, är att även Centerpartiet stämmer in och vill sänka matmomsen. Varför? Är vi också populister, eller har vi inte läst Riksrevisionens slutsatser från utredningen på området? Det här är dålig politik som inte löser någonting. Ta striden för enhetlig moms istället, och börja ta steg mot att bygga ett nytt skattesystem som är anpassat för dagens och morgondagens samhälle.

 

Varför startar inte vänstern sina egna bolag?

Det är inte svårt att hitta förändringsfaktorer i Sverige under 1800-talet. Innovationer och utveckling från kontinenten nådde oss samtidigt som en outsinlig efterfrågan på järn och trä. Frihandel med Storbritannien sparkade igång exporten på allvar, samtidigt som 1848 års aktiebolagslag stimulerade företagandet.

(Man kan förstås gå mycket, mycket bredare och prata om tillgången på arbetskraft som konsekvens av innovationer inom jordbruket tillsammans med klimatförändringar, men låt oss välja ett individualistiskt perspektiv i dagens inlägg.)

1864 års näringsförordning förändrade Sverige i grunden. Först då avskaffades den obligatoriska skråtillhörigheten helt och hållet, och fri etableringsrätt för handlare och fabriksanläggningar upprättades på landsbygden. Innan dess var man alltså dömd att som hantverkare ”bliva vid sin läst”. En bondson kunde bli fabriksarbetare, men aldrig äga fabriken.

Det ska sedan sägas, att under arbetarrörelsens framväxt och uppbyggnad, var möjligheterna att äga en fabrik alltjämt små. Att finansiera stora, kapitalintensiva verksamheter krävde generellt banklån eller aktiekapital från de redan rika, och ur det perspektivet var de marxistiska rörelsernas mål att ta kontroll över produktionsmedlen (med våld vid behov) inte ologiskt.

Visst kunde en arbetare från 1864 och kanske hundra år framåt starta ett eget företag, men då i form av något som inte krävde ett stort insatskapital. Generellt var den tidens tjänste- eller kunskapsföretag också små och byggde på någon speciell utbildning som ägaren hade (tänk bokföring, juridik). Det som återstod var handel, och det saknas inte köpmän och grosshandlare som gjorde sig namn under perioden.

(Vi hoppar här över innovatörerna som under 1800-talets slut grundade flera av Sveriges största bolag och ekonomiska lokomotiv till följd av näringsfriheten och aktiebolagslagen.)

Och efter den här historiska inflygningen börjar vi närma oss kontexten kring den poäng jag vill göra. Flera demokratiserande lagändringar vad gäller företagande, inträde i EU och en omfattande digitalisering har sedan åtminstone 90-talet helt ritat om förutsättningarna. Uttrycket ”det har aldrig varit lättare att starta företag än idag” har fortsatt vara sant under åtminstone 30 år.

Givet det (nu kommer poängen) så är det för mig ett fullständigt mysterium varför vänstern envisas med analysen att makten över produktionsmedlen måste tas politiskt (eller politiskt utomparlamentariskt), istället för att bara starta egna företag och visa att deras föredragna typ av organisering är bättre än den vedertagna.

Å ena sidan har vi att på något magiskt sätt mobilisera det svenska folket i en sådan utsträckning att Vänsterpartiet ges tungt regeringsinflytande, något de aldrig haft, och det i en värld som är långt ifrån 1970-talets vänstermiljö med löntagarfonder och whatnot. Alternativt genomföra en socialistisk revolution mot en statsapparat som idag är högerlutande och backad av den största medelklass det här landet har sett.

Å andra sidan har vi att ”spränga systemet inifrån” och ”frigöra” arbetarna en arbetsplats i taget genom att de själva tar ägarskap över den helt lagligt och okontroversiellt genom ett aktiebolag eller ekonomisk förening. I tillräcklig skala väcks debatten om organisering garanterat, och snöbollen är i rullning.

Det kapitalistiska, liberala systemet erbjuder helt enkelt medlen till sin egen reformation helt öppet och utan skyddsvallar. Ändå väljs det konfliktfokuserade narrativet att arbetarna står i ett omöjligt underläge mot kapitalägarna inom det rådande systemet.

På ett sätt ska jag väl som liberal, företagare och ekonomiskt högersinnad vara glad över att vänstern aldrig går från ord till handling. På ett annat sätt är det tröttsamt att varje diskussion stannar av eller spårar ur när jag försynt nämner möjligheten att faktiskt göra något åt orättvisorna som finns på arbetsmarknaden.

Är det enkelt och riskfritt att starta eget och börja konkurrera med sin kompetens mot forna arbetsgivare? Nej. Men det är det inte för någon oavsett politisk färg.

Går det i exakt varje bransch? Nej. Men i många! Två av tre företag i Sverige är tjänsteföretag.

Går det att skola om sig på fritiden kostnadsfritt idag? Ja. MOOCS, Udemys, fristående distanskurser på svenska universitet står till vårt förfogande.

Är det möjligt för en grupp människor att gå ihop och spara ihop eller få låna 25 000 kronor till aktiekapital? Ja. Och inte ens det behövs för en ekonomisk förening.

De reella hinder som står i vägen för att själv/a ta makten över produktionsmedlen är avskaffade. Det betyder inte att det är lätt att starta och driva ett framgångsrikt företag – men det är det ju inte för någon. Är det bristande självförtroende som håller en tillbaka? Ovilja att ta risk och arbeta många underbetalda timmar under ett par år för att bygga upp något eget? Ointresse om företagandes förutsättningar och villkor?

Jag vet inte, och lägger faktiskt ingen värdering i det. Däremot köper jag inte argumentet att man är ointresserad av att förändra systemet inifrån för att man inte tycker om systemet. Ni får gärna hjälpa mig att reda ut det här fullständiga mysteriet i kommentarsfältet!

Reglerna har ändrats

Jag har ältat det här ganska länge nu, och hunnit ändra mig flera gånger. Frågar du mig om två år har jag kanske en ny åsikt. Men jag blir alltmer inne på att ”det gamla sättet” att göra politik på, är på utdöende.

Den senaste veckan har det framkommit att en nära anhörig till en minister har varit aktiv i en nazistisk organisation som hen dessutom har hjälpt till att värva medlemmar till. Som många andra är jag vaksam mot förtal och särskilt mot att outa minderåriga, men som Karin Pettersson skriver så vet ju alla vilka det gäller.

AFA var i alla fall först att gå ut med att det var vår migrationsminister, som med hög svansföring under flera år har pratat om föräldraansvar. Om det är Johan Forssell, så är det förstås ett sällan skådat hyckleri. Problemet är att Forssell själv varken bekräftar eller dementerar: den minister som kommenterar det hela i media tillåts vara anonym. Och media köper det.

Min poäng med inlägget är inte att konstatera det uppenbara, att det är en säkerhetsrisk att ha en familjemedlem som är aktiv i en organisation som vill avskaffa demokratin och att ministern borde avgå.

Min poäng är att det som förr fick politiker att avgå, eftersom politik är var en förtroendebransch, idag inte längre gäller. Jimmie Åkesson kan bjuda in gängledare på sitt bröllop, Forssell (om det är han) kan ha nazister i familjen. De kör på bara, och väljarkåren straffar dem inte. Varför skulle de då inte bara köra på?

Så varför är det här viktigt? Jo, för det visar att spelplanen har förändrats. Jag säger inte att vi ska anamma brunhögerns MO och själva börja bryta mot lagen eller omge oss med kriminella. Men det är värt att skärskåda kommunikationstaktiken som nu utspelar sig.

Moderaterna sjösatte nämligen en budskapskampanj med följande taktik:

  1. Smutskasta budbäraren, i det här fallet ganska bekvämt eftersom det var AFA som outade Forssell.
  2. Ifrågasätt källan, som är Expo. Vem är det egentligen som ligger bakom det här, och är inte allt bara politisk smutskastning? Fritt fram för hundvisslor.
  3. Blås upp att det gäller ett barn (ETT BARN FÖR GUDS SKULL!!) och att det därmed motiverar anonymitet och att familjen nu behöver vara ifred under denna svåra tid.

Man skickade fram halvhöga men politiskt brända moderater som Irene Svenonius som fick framföra detta, medan de viktigare ministrarna slöt leden och helt enkelt höll käften. Well played, Martin Borgs. För det finns nu en risk att det stannar här.

Det gjorde det med både SDs trollfabriker (där de använde skattemedel för att finansiera demokratins dödgrävare) och SD-ledarens MC-bröllop.

Högern har förstått att nyhetscyklerna idag är något annat än förr, och att traditionell media inte längre bestämmer vad som är nyhetsvärdigt eller ens trovärdigt. Ett snabbt utspel från Liberalerna om värderingar, och strålkastarljuset har flyttats.

Vad kan vi lära oss av det här?

Kanske hur vi själva kan hantera kris? Jag gillar det inte, men det är troligen mer effektivt att göra sig oanträffbar i tre veckor, än att efter lång tystnad mumla fram att det är som det är.

Det andra vi behöver göra är att se till att ingen väljare vi talar med eller till glömmer sånt här. Vi måste påminna dem varenda gång, och be dem ta ställning. Det kräver att vi är oerhört pålästa, med minne som en elefant. Det kräver förberedelse. Och det kräver kanske också lite retoriska knep här och var.

When they go low, we go high fungerar inte just nu. Jag tror att vi behöver hitta balansen där vi biter tillbaka med samma medicin, samtidigt som vi måste kunna hålla huvudet högt i de grundläggande moraliska frågorna. Klarar vi det så kan det här ordna sig. Ser vi de två som oförenliga och tvingar oss att välja en, så har vi förlorat oavsett val.

Politiker: känn dig själv, vet din plats

Kritiska tjänstemän tystnar av rädsla för repressalier, kan man läsa i en angelägen debattartikel i DN idag. Den kommenterar läget inom svensk förvaltning på en nationell nivå och saknar sannerligen inte poänger. Med anledning av att jag nyligen på kommunfullmäktige beskylldes av Faluns kommunalråd för att ha anti-demokratiska åsikter, tänkte jag försöka mig på ett kommunalt perspektiv.

Falun är, till skillnad från exempelvis grannkommunen Borlänge, en kommun med en lång tradition av skiftande majoriteter. Givet att hela 97,4 procent av kommunens invånare svarade att Falun är en mycket eller ganska bra plats att leva och bo på i SCBs medborgarundersökning 2024 (84,7 % i Borlänge), får man ändå konstatera att det verkar ha gått bra.

Utmaningen i en kommun med den här dynamiken är att det tenderar att bli tjänstepersonerna och förvaltningarna som står för kontinuiteten. År 1 av en mandatperiod går till att formera sig och komma på banan, år 2-3 blir det verkstad och år 4 är det dags för valrörelse igen: då går förvaltningarna in i vänteläge i väntan på eventuella nya beslut, budgetar och riktningsförändringar. Men i brist på politisk kontinuitet går alltså förvaltningarna in som garant för erfarenhet och löpande arbete.

Är det här då bra eller dåligt?

Svaret är nog att det kan vara både och. Det finns närtida exempel på där förvaltningschefer givit sig själva alldeles för stora mandat och där man, om inte förvanskat, så åtminstone knådat historiken för att se till att man får fortsätta göra som man tänkt istället för att behöva böja sig för politiken. En allvarlig anklagelse förstås! Men inte utan fog givet vad vi har fått läsa om exempelvis hoppbackar och badhus här i kommunen. Det finns också politiskt tagna beslut som helt enkelt aldrig har börjat arbetas med eller följts upp, därför att nytillträdda majoriteter inte haft koll på dem, eller sett dem som prioriterade.

I andra änden av spektrat finns de som tycker att den sanna demokratin innebär att det är de folkvalda som varje mandatperiod ska kunna gå in och styra, ibland ner till detaljer, vad tjänstepersonerna sysslar med. Att förvaltningarna endast existerar för att exekvera vår vilja. Det är ett tänk som bygger på en felaktig självbild av att man vet bäst och har full rådighet över varför, hur och vad bara för att man fick flest röster. Ett tänk som kan leda till att man som förtroendevald överprövar sina egna jurister.

Långsiktiga program och strategier som länge har byggt på politisk enighet reduceras ner till planer som ska följa mandatperiodsprogram beslutade av den just nu sittande majoriteten. Risken blir en hoppig och oförutsägbar situation där förvaltningen istället för att arbeta på, behöver lägga resurser på att tolka, förhålla sig till och rapportera på nya beslut. (Det var när jag varnade för dessa risker som jag blev kallad anti-demokrat.)

Ska vi lägga in en passus om allvarliga anklagelser även här, så har tjänstepersoner vittnat om hotfullt beteende från en nämndsordförande i samma nämnd som hanterar nämnda hoppbackar och badhus. Där finns en reell risk för att vi tappar kompetens och kontinuitet inom förvaltningarna som en reaktion på politikers agerande, apropå att tjänstemän tystnar av rädsla för repressalier.

Medelvägen är nog bäst: politiker bör orka hålla huvudet kallt när det gäller långsiktiga beslut och strategier och akta sig för att smeta mandatperiodprograms-stämplar på alla dokument bara för att man kan. Vi måste veta vilken nivå vi ska verka på och styra förvaltningarnas riktning med stort förtroende för att vi sällan eller aldrig är de mest kompetenta i någon fråga. Det är vår rätt att köra över våra förvaltningars rekommenderade förslag till beslut – men den ska nyttjas klokt och återhållsamt.

Samtidigt kan vi nog bli mer aktiva och kräva bättre uppföljning av beslut vi faktiskt tagit och ålagt den förvaltande sidan. Hur det sker bäst är en ständig läroprocess.

Vi kan också bli bättre på att höja vår kunskap om ämnen vi ska fatta beslut om, eller åtminstone ha en såpass god förkunskap att vi kan bli duktiga beställare till tjänstepersonerna. En ny prismodell togs nyligen fram för det nya badhuset (som blöder pengar). Som politiker godkände vi en marknadsprissättning efter att förvaltningen tagit fram prisuppgifter från ”jämförbara badhus i jämförbara kommuner”. Det är ett galet sätt att prissätta en produkt som inte har någon konkurrens på en sådan marknad: våra invånare åker knappast till Jönköping för att bada om priset är lägre där. Här borde vi kanske ha varit bättre beställare, och förvaltningen tagit fram ett bättre underlag.

Men varken tjänstepersoner eller fritidspolitiker i Kultur och Fritid arbetar där för att de delar en stor passion för prissättningsmodellering. Man är där av andra intressen. Och det kommer nog alltid vara politikens styrka, svaghet och skönhet. Vi gör vårt bästa, ibland blir det fel, men oftast – om vi bara låter den bäst lämpade hantera respektive uppgift – blir det helt okej på sikt.