Jonas Grenfeldt

Kategori: Energi & Miljö

  • När startar klimatrörelsen trollfabriker?

    När startar klimatrörelsen trollfabriker?

    Jag har slipat på det här inlägget ända sedan jag hade en diskussion med Frida Hylander på Bluesky (en Mycket Klok Person). Min tes där var att det vore fullt rimlig utveckling om Rebellmammorna själva startade trollfabriker (apropå att vi har ett riksdagsparti som använder skattepengar för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade). Det är absolut inget jag förespråkar ska sägas, det här är bara min analys av varför det skulle kunna utvecklas åt det hållet. Jag ska försöka förklara:

    Arenan

    Om vi börjar kontextuellt så har vi en situation i Sverige idag där klimataktivister riskerar fängelsestraff för att de klättrar upp i lyktstolpar eller sätter sig ner på en bilväg. Åklagarna försöker nämligen pröva dessa aktioner av civil olydnad som det rättsliga begreppet Sabotage, som har fängelse på straffskalan. Konflikt i P1 har ett mycket lyssningsvärt program om det. Det potentiella priset för dessa aktioner är därmed mycket högt.

    I den andra vågskålen har vi våldsamma nazister som frias för hets mot folkgrupp, får arrangera demonstrationer utan tillstånd, och kan gå på reportrar utan att Polisen ingriper.

    I den tredje vågskålen (det här är en konstig vågskål men skit i det nu) har vi klimataktivister som målas upp som hot mot det demokratiska samtalet av ledande ministrar för att de deltar, fredligt men högljutt, i olika sammanhang.

    Och i den fjärde vågskålen har vi förstås SDs trollfabrik som i åratal har arbetat med mörk propaganda (propaganda utan, eller med falska, avsändare). På arbetstid, avlönat. Jag vet inte om subvergenter är en bra benämning eller ens ett ord egentligen men det är vad jag tänker. Dessa avfärdas helt som ett hot mot demokratin och så länge de inte ger sig på regeringsföreträdare så är det enligt personen som idag innehar ämbetet statsminister inget större problem alls. Vi vet också att risken för repressalier från ordningsmakten är obefintlig jämfört med att t.ex. hänga en banderoll från en bro.

    Sammantaget ger det en bild av att regeringen och ordningsmakten överlag har ett större problem med stickande mammor, högljudda ungdomar och fastlimmade förskollärare än de har med organiserad högerextremism. Ord är vackra men billiga, och i handling visar man att man upplever klimatrörelsen som ett större hot än extremhögern.

    Gemensamma drag och skillnader

    Så vad har Rebellmammorna, eller vi ska nog prata om klimatrörelsen i bredare bemärkelse från och med nu, gemensamt med dessa avlönade trollfabrikanter? Här vill jag för det första vara övertydlig med att de ideologiska likheterna inte ligger i själva innehållet. Bortsett från en pytteliten och jätteförvirrad grupp med klimatfascister och galningarna som tror på varenda konspirationsteori som finns, så sätter jag inga likhetstecken alls mellan nationalsocialism/fascism och de olika ideologiska riktningar som finns inom miljörörelsen.

    Men det finns andra likheter. Aktiva personer i båda rörelserna

    • vill förändra systemet (en hållbar värld/fascism),
    • upplever ett stort samhällshot som de försöker förhindra (klimatkollaps/invandring),
    • är starkt ideologiskt övertygade och drivna,
    • är i olika grader dogmatiska,
    • upplever att de är outsiders i minoritet,
    • får ta emot förakt och motstånd från etablerade samhällsgrupper vilket stärker en känsla av anti-etablissemang.

    Men i den här liknelsen som kommer nu gäller det verkligen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: klimatrörelsens aktioner, vare sig helt harmlösa (sticka på ett torg) eller i någon mån samhällsstörande (limma fast sig på en väg) och om än inte våldsamma, liknar mer NMRs metodik (stå på torg med flaggor (manifestation), attackera möten (aktion)) än SDs. Observera att jag bara jämför metodik och syfte, NMRs våldsamma metoder är givetvis resor värre och ett riktigt hot mot demokratin till skillnad från köer på E4.

    SDs metodik har istället varit att ”flood the zone” i sociala medier. Man trycker ut så mycket vinklad information (desinformation) att det snart är omöjligt att utan stor ansträngning bemöta och hålla isär fakta och propaganda. Man sprider och delar bara brott som begås av invandrare och skiter helt i att bemöta de som protesterar, annat än med hat förstås. Och genom att ge sken av att de är fler än de är, och genom att rikta ett oerhört tryck mot enskilda meningsmotståndare online, har de lyckats med att

    1. faktiskt bli fler genom att låtsas vara fler,
    2. tysta meningsmotståndare och
    3. skapa en post truth-miljö där lögner maskeras till åsikter och även fakta.

    Och det har fungerat, det ser vi i opinionsundersökningarna.

    Färdigt blueprint

    Och jag säger verkligen inte att klimatrörelsen ska börja trakassera Lars Beckman på Twitter. I värsta fall skulle det, likt hur SD underblåst en ideologiskt våldsam nätmiljö, kunna leda till våldsam klimataktivism. Men det skulle i teorin finnas något att lära för en grupp som brann så starkt för att i sina ögon rädda samhället att man ansåg att ändamålen helgade medlen. Jag tycker inte att man ska sänka sig till sådana nivåer, men skulle som sagt inte bli förvånad om man gjorde det.

    För nu finns det en färdig instruktionsbok, skriven av SDs kommunikationsavdelning, till hur man kan skapa bilden av att klimatengagerade finns precis överallt.

    Det finns en instruktion för hur man kan rikta ett syntetiskt tryck mot exempelvis oljebolag eller för den delen politiska partier och deras företrädare i sociala medier.

    Och finns en instruktion för hur man vinklar nyhetsflödet till att handla om klimatkatastrofer (vilken katastrof eller konflikt som helst kan vinklas till klimatkatastrof med lite vilja, det har vi ju sett SD göra fast med invandring).

    Den psykologiska effekten över tid skulle kunna bli ungefär densamma: klimatförnekare upplever sig alltmer isolerade och tystade, medan de som i någon mån sympatiserar med klimatrörelsen skulle känna sig stärkta av att så många andra verkar tycka som de.

    Det skulle inte vara vackert, och det skulle förstöra det nyanserade samtalet ännu mer, men det skulle nog fungera i en tid och värld som denna.

  • Hur kommer Dalarna att stå sig om 10 år?

    Hur kommer Dalarna att stå sig om 10 år?

    Förra veckan besökte jag Luleå och Piteå för att se hur Norrbotten rustar för de hundratals miljarder som ska investeras i regionen. 100 000 människor kommer att behöva flytta norrut de kommande 15 åren.

    Och det är inte lätt att förstå vad det innebär när man sitter hemma i Falun och läser om det: det blir något helt annat när man faktiskt besöker företag som SSAB, eller får prata med småföretagare och kommunpolitiker i Piteå.

    Klart är att Norrbotten står inför en potentiell strukturomvandling som snudd på saknar motstycke i svensk historia. Det närmaste vi kommer är troligen etableringen av vattenkraft och järnväg i Norrbotten för ett sekel sedan, när 25 % av Sveriges BNP investerades i malmfälten och kringliggande logistik. Jag hoppas att det lyckas: det är viktigt för klimatomställningen och något vi kommer kunna få tillbaka under decennier.

    Och det är förvisso så att Norrbotten verkligen inte saknar utmaningar. 4 av 10 storstadsbor kan enligt WSP tänka sig att flytta norrut, men de kommer att vilja ha bättre boenden och högre livskvalitet. Inte bo i tillfälliga byggbaracker. De kräver också goda kommunikationer, något Norrbotten överlag har utmaningar med.

    Och det finns mycket annat vi lärde oss och som egentligen är värt att diskutera, som t.ex. Länsstyrelsernas roll och ansvar. Koordinering och planering verkar saknas och matchningen mellan företagens behov och skolans utbildningar har nog aldrig varit större. Men jag vill lyfta ett lokalt och regionalt perspektiv idag.

    LKAB, SSAB, H2GS, Northvolt. Industrijättar i absolut teknologisk framkant, som investerar på nivåer som kommer att innebära en elkonsumtion motsvarande mer än hälften av all el som produceras i Sverige idag (även det är värt ett separat inlägg).

    Hur löser vi elförsörjningen?

    Min fråga är: vad gör det här med Dalarna? SSAB, Stora Enso, Boliden, Northvolt, ABB. Industrijättar i teknologisk framkant. Dalarna importerar idag 42 % av sin elförbrukning: vi är inte självförsörjande. Vindkraftspark efter vindkraftspark blockeras. Är det inte försvarsintressen så är det naturintressen eller politisk rädsla för att stöta sig med de som vill ha obruten horisont. Den som säger nej till detta är svaret skyldig hur vi ska lösa problematiken! Nu verkar till och med Moderaterna mjukna (valet är ju över). Kanske måste vi drabbas av än högre priser och elbrist, innan vi inser att vindkraftverk i horisonten är ett pris vi lär betala för det moderna, miljövänliga samhället?

    Vilka ska komma hit? Och var ska de bo?

    Elförsörjningen är viktig, oerhört viktig. Men kanske ännu viktigare på sikt är kompetensförsörjningen. Northvolt ska anställa 1000 personer, ABB 700. Vi vet att runt varje storskalig industrisatsning så skapas det också jobb i småföretagen. Varifrån ska de här personerna komma?

    Med invandring på så låga nivåer som idag, ställs vi inför ett nollsummespel. För att vi i Dalarna, eller Norrbotten, ska nå sådana nivåer av befolkningstillväxt, krävs att andra kommuner blir av med invånare. Vilka blir det?

    Ett mardömsscenario är att Dalarna tappar invånare upp till Norrbotten. För vi konkurrerar nu med dessa län om högkvalificerad arbetskraft. Vårt län är lika naturskönt som de norrländska (om man frågar mig), och vi har en annan närhet till Stockholm och södra Sverige. Det är ett bra utgångsläge, men om vi inte bygger bostäder och släpper upp mark, så riskerar det här fönstret att stängas.

    Vilket län ska Dalarna vara om 10 år? Hur ska vårt näringsliv se ut? Turismen är vansinnigt viktig, men kommer inte ensam att rädda oss.

    Här behövs först och främst politisk insikt. Därefter politisk handling. Börja planera offensivt för tusentals inflyttade, lobba för infrastrukturfrågor som Dalabanan och elförsörjningen, lyft visionen om ett framtidens Dalarna och börja kavla upp ärmarna! Kroka arm med högskolan, med Science Park och med företagen. Planera och dimensionera förskola, skola och vård. Se över strandskydd och tillståndsprocesser och bygg ihop stora orter och nav. Våga!

    Mycket av det här står i Dalastrategi 2030 som klubbades för i juni 2021. Den är bra, även om den redan börjar kännas gammal med tanke på vad som sker norrut. Och som alla strategier är den bred och abstrakt. Lösningarna behöver byggas ute i verksamheterna, och de behöver byggas snabbt. Framför allt kommunerna har stora möjligheter här, och den kommun som agerar snabbt och beslutsamt tror jag har mycket att vinna på sikt. Att börja investera och planera för den ljusnande framtid inför en stundande lågkonjunktur kräver sitt mod. Men det ordnar vi, det är jag säker på.

  • Det verkliga värdet av ekosystemtjänster

    I dagens pappersnummer av DI blev jag glatt överraskad av att se en helsida dedikerad till något så fint som ekosystemtjänster. Speciellt Sveaskog och Akzo Nobel togs fram som två företag som ligger i framkant, Sveaskog för att man experimenterar med att försöka optimera skogens koldioxidupptag, Akzo för att man försöker räkna ut det verkliga värdet av ekosystemtjänster.

    En ekosystemtjänst är något vi tar för givet, men som har en stor ekonomisk betydelse för oss eftersom vi slipper göra det själva. Ett exempel kan vara en myr som renar vårt dricksvatten, ett annat kan vara träd och gräs som fungerar som erosionskydd i slänten ovanför vårt hus.

    Nu tänker jag förekomma Akzo Nobel lite här, för det har nämligen gjorts beräkningar på dessa värden tidigare. Under min sejour på Gotland läste jag en kurs i hållbar utveckling som leddes av den lika engagerande som kunniga Patrik Rönnbäck. Där togs bland annat det här med ekosystemtjänster upp, och delad kunskap är ju dubbel kunskap så here goes.

    När man tänker på ekosystemtjänster så tänker man ofta på stora globala grejer som att rent, friskt regn gör att vi slipper vattna våra åkrar. Då kan det vara lätt att glömma en så ”liten” grej som pollinering. 90% av världens växter, och över 70% av våra grödor, är beroende av insekter för pollinering. Vi vet att bin håller på och massdör över hela världen, det är konstaterade fakta. Vad vi inte riktigt vet är varför, men teorier om ogräsmedel, global uppvärmning, kvalster, svamp och stress verkar vara vanligast. Kanske är det en kombination, kanske har det olika orsaker på olika platser.

    Konsekvensen blir att de växter som bina förr kunde pollinera nu måste pollineras av människor. Enorma äppelodlingar måste penslas för hand när bina har försvunnit. Och tiden som en människa måste spendera på att pensla ett äppelträd är tid hon kunde gjort något annat med. Typisk ekosystemstjänsttid. Värdet? Svårmätt. Vad man har räknat ut är att ett blåbärsbi skapar värden för ca $75 på ett år. Ett enda bi.

    Ett mer konkret exempel är kustskydd. I stora delar av sydostasien skyddas kustremsorna av mangroveskog. Tyvärr struntar man i värdet av denna ekosystemtjänst – skogen står ju bara där i vattnet och luktar äckel päckel, och hugger ner den för att beredda plats för räkodlingar. Något ljushuvud kom nämligen på att det är enklare att odla räkor än att fiska dem.

    Men räkodlingar är smutsiga saker. Först hugger man ner mangroveskogen. Sedan måste man hålla bassängerna fyllda med det som räkor älskar mest, nämligen saltvatten. Annars dör de ju. Problemet är att vattnet dunstar, men det gör inte saltet som stannar kvar i jorden och gör den obrukbar för till exempel jordbruk. Räkor är också otroligt känsliga små krabater som behöver mycket mediciner och antibiotika för att inte bli sjuka i bassängerna som efter ett tag mest liknar små bajspölar. Lösningen blir att hugga ner lite mer skog, göra en ny bassäng och låta saltet och medicinerna ligga kvar i marken medan räkorna får ett nytt hem att plaska i. Och så fortsätter det.
    Hanteringen är så smutsig att räkor ligger på WWFs röda lista.

    I Orissa, Indien, slog en supercyklon till 1999, ni kanske minns den. Enorma tidvattenvågor och vindar över 70 m/s dödade 10.000 människor och 500.000 boskapsdjur. Totalt förstördes 2 mijoner hus och 1.8 miljoner hektar jordbruksmark ödelades. En jävla katastrof helt enkelt.

    Bara 50% av den mangroveskog som fanns 1950 fanns kvar 1999, resten hade huggits ner. Uträkningar visade att om all skog funnits på plats när cyklonen kom hade förmodligen så lite som 800 människor mist livet. Hade å andra sidan all mangrove varit nedhuggen hade över 15.000 människor dött. Man kom också fram till att varje hektar mangroveskog som faktiskt stod på plats när cyklonen kom, förhindrade skador till ett värde av $43.000.

    Och nu till det sjuka. Att bygga en barriär i betong eller sten, vilket är det första som de flesta tänker på, kostar ca $75.000 per hektar. Att återplantera 1 hektar mangroveskog kostar $100. Och där har ni värdet av ekosystemtjänster, inte bara i kronor och ören utan i liv.

    Jag skulle kunna skriva vidare om hur det går åt 7.000 liter rent dricksvatten för att producera 100 gram nötkött, eller hur 550 liter går åt till en enda limpa, men ni fattar poängen. Vi kan inte ta naturen för given, pengar löser inte allt och vi kan inte ersätta skog med betong. Åtminstone inte i all evighet.