Jonas Grenfeldt

Kategori: Digitalisering

  • Nej, bristyrken är inte automatiskt framtidsyrken

    Nej, bristyrken är inte automatiskt framtidsyrken

    I veckan hörde jag ett långt inslag i Eftermiddag i P4 Dalarna om hur det öppnas alltfler byggprogram i länet för att möta den aldrig avstannande efterfrågan på arbetskraft inom byggbranschen. Något ensidigt, måste sägas, intervjuades elever och branschföreträdare som alla bedyrade att här – här ligger framtiden.

    Och visst, det kommer behöva byggas rejält framöver. Inte minst som klimatförändringar kommer att förändra demografin över hela planeten och många kommer att vilja flytta/fly till klimatzoner som inte dödar dem (köp mark!). Men är det människor, utbildade i Falun och Borlänge, som kommer att bygga? Jag är nog mer tveksam än branschrepresentanterna.

    2014, dvs för fem år sedan, släppte Stiftelsen för strategisk forskning en gedigen rapport som baserades på forskning från Oxford. Stefan Fölster ledde arbetet.

    I den kom man fram till att ungefär hälften av svenska jobb kunde digitaliseras, robotiseras eller helt enkelt automatiseras inom 20 år. 15 år kvar till rapportens framtidsscenario med andra ord. Och sedan den släpptes har utvecklingen inom framför allt AI accelererat på sätt som ingen förutsåg då, vilket får mig att bedöma att det i själva verket är fler branscher och yrken som är utsatta, än vad som listas där.

    Och ja – nya jobb kommer att skapas i nya branscher. Och nej – det kommer troligen inte att räcka för att ersätta alla som går förlorade. Dessutom är det svårt att kunskapsväxla uppåt, det kräver utbildning och utbildning kräver skattetryck och skattetryck kräver arbeten. Men – det är en annan diskussion, nu pratar vi byggbransch.

    7 februari i år släppte Arbetsförmedlingen sin prognos ”Var finns jobben?” med en bedömningshorisont på 5 år. Det är viktigt att ha i åtanke, för det här är glödhet läsning för studie- och yrkesvägledare som vill lotsa dagens elever ut i morgondagens arbetsmarknad. Går du i nian idag och ska välja gymnasieutbildning, är det rimligt att du väljer något som kan leda till jobba när du går ut, om 3-4 år.

    Så vad säger rapporten om byggbranschen? Jo, där finns flera yrken med på listan med minst konkurrens 2024. Dvs här är det jobbgaranti. Branschen som helhet ligger också trea (efter pedagogik och data/IT) när man tar fram ett kortsiktigt bristindex, och trea (efter pedagogik och hälso/sjukvård) på lite längre sikt. Branschföreträdare har alltså rätt i att man ser en stark framtid.

    Men man har ju ett yrkesliv som spänner över 40-50 år, åtminstone om man inte pluggar vidare (snittet ut på arbetsmarknaden ligger kring 30 år idag!). Då är det rimligt att man också höjer blicken och inte bara ser till de närmsta fem åren, speciellt om man också är medveten om att det är svårare att kompetensväxla uppåt än nedåt.

    Då kan man ta Arbetsförmedlingens lista över yrken med ”mycket liten konkurren” under de kommande åren:

    • Anläggningsarbetare
    • Betongarbetare
    • Byggnads- och ventilationsplåtslagare
    • Golvläggare
    • Murare
    • Målare
    • Takmontör
    • Träarbetare och snickare

    och ser hur hög sannolikhet det är, enligt Fölsters och SSF:s rapport, att dessa jobb är automatiserade 2034:

    • Anläggningsarbetare 85 %
    • Betongarbetare 84 %
    • Byggnads- och ventilationsplåtslagare 84 %
    • Golvläggare 73 %
    • Murare 73 %
    • Målare 76 %
    • Takmontör 73 %
    • Träarbetare och snickare 73 %

    Kort sagt: om du inte är ersatt av en robot inom femton år, så är du det definitivt innan pension.

    Detsamma gäller för övrigt lastbilsförare (80 %), lokförare (90 %), kassapersonal (95 %) och redovisningsekonomer (89 %). I dessa yrken ser vi tydligt hur arbeten utmanas (ett trevligare ord än hotas) av teknologiska lösningar. I Australien kör man nu hela malmbanor med självkörande tåg. I USA och Sverige byggs självkörande lastbilar. Konsumkassor blir självscanning som blir e-handel. Ekonomibyråer bygger in AI i sina lösningar.

    Men byggbranschen då? Där händer det väl inget? Spikar ska i, brädor ska sågas. Det måste väl ändå människor göra?

    Inte alls, visade det sig. Redan idag finns robotar som kan mura 1000 stenar i timmen. I Japan har man konstruerat en robot som själv kan identifiera, lyfta upp, sätta på plats och skruva fast byggskivor. Inga raster, inget läggdags, inga lönekrav.

    Och vi ska komma ihåg en sak. Automatisering av den här branschen är bra. Det är tuffa jobb som sliter på kroppen. Ibland dör människor på sina arbetsplatser. Finns det någon typ av jobb som borde byggas bort, så är det ju just sådana. Och även om robotiseringen under de kommande 15 åren ”bara” skulle nå så långt som att ta bort tunga lyft och farliga moment, så kommer det att påverka branschen hårt. Om en robot kan frakta upp allt material till femte våningen och låta golvläggaren fokusera på läggning, så kan man troligen spara 1-2 timmar per dag bara i kringarbete. I ett lite större företag är det en eller två heltider som elimineras.

    Så, vart vill jag komma med det här? Jag är osäker själv. Att sprida sånt här riskerar att elda på en självuppfyllande profetia: branscher som verkligen behöver folk idag lider av brist eftersom ingen vill ge sig in i dem om det inte finns jobb om 10 år. Samtidigt kan brist ofta driva teknisk utveckling och finna andra lösningar på problem.

    Övertygad om att utvecklingen är svår att stoppa, och att människor är sämre än robotar i nästan allt som innebär repetativt arbete utan krav på kreativ problemlösning, är nog min slutsats ändå denna: bortsett från att samhället och synen på arbete kommer att behöva förändras i grunden under min livstid, skulle jag idag inte råda mitt barn eller tonåring att söka sig till branscher som vi mer eller mindre ”vet” är döda inom 15 år.

    Och det är synd att dagens ungdomar sällan verkar ges hela bilden av hur framtidens arbetsmarknader kommer att se ut. Många kommer att falla handlöst i det paradigmskifte som är på väg.

  • Sveriges Annonsörer sågar sociala medier

    En artikel i dagens pappersupplaga av Dagens Industri har krigsrubriken

    ”Annonsörerna förblindade av sociala medier”

    Det är intresseorganisationen Sveriges Annonsörer som gjort en trendspaning kring vilken trend som är viktigast att ta till sig inom marknadskommunikation just nu. 157 av cirka 500 medlemsföretag svarade på undersökningen, och 62 % ansåg att sociala medier var värda mest uppmärksamhet. 42 stycken, eller 27 %, angav också att de kommer behöva anställa en kommunikatör för sociala medier under de kommande två åren.

    Det är förstås glädjande nyheter att så många företag börjar inse värdet av kommunikation på nätet, och jag hoppas åtminstone de flesta av dem också förstår att det handlar om just kommunikation, och inte det megafondopade monologtänk som många förknippar med traditionell marknadsföring.

    Nu finns det förstås fläckar även på den här solen. Stora delar av artikeln ger utrymme för Sveriges Annonsörers VD Anders Ericson att spy galla över sociala medier och hur uttjatat fenomenet är. Ericson menar, till skillnad från 62 % av de medlemmar han företräder, att det inte alls finns något behov av ytterligare konsulter. Marknadsföring i sociala medier är enligt honom en ”modenyck” som snart dör ut.

    I en sak har Ericson rätt, och det är att det fortfarande finns en kvantifierings- och ROI-relaterad problematik som dröjer kvar i begreppet, men frågan är hur relevant den problematiken egentligen är. Att kommunicera med sina kunder är idag såpass viktigt att ett misslyckande på det området kan vara katastrofalt för ett företag. Exemplen är otaliga.

    Vad är ROI på ett Twitterkonto? Omöjligt att mäta eftersom kontot i sig inte drar in några pengar.Vad är ROI på ett par byxor? Omöjligt att mäta eftersom byxorna i sig inte drar in några pengar, men du ser ut som en clown om du inte investerar i ett par. Fördelarna är mjuka i form av stärkt varumärke, högre nöjdkundandel, färre stämningar för sexuellt ofredande osv. Samma fördelar som nås av traditionell annonsering, så en liten sten i glashuset är det allt.

    Anders Ericson säger också till Dagens Industri att

    ”Det är inte svårare att jobba med sociala medier än att twittra, facebooka eller blogga privat.”

    Jag tror att företag som Kiva, Wal-Mart och General Motors kanske har ett och annat att säga om den saken, och några hundratusen företag med en social media-policy kanske inte håller med fullt ut.

    Skälet till att Ericson går hårt åt sociala medier är förstås att Sveriges Annonsörer, likt IFPI och den musikindustri de representerar, är en smula oroliga för att de ska tappa kontrollen över sin bransch. Internet har gjort det löjligt lätt för företag att jämföra och utvärdera annons-, media- och webbyråer. Pressen ligger på dessa att leverera, och när den individuella annonsörens makt ökar, behöver man då en branschorganisation vars makt ligger i det kollektiva?

    Framgångsrika annonser och kampanjer kan skapas på en grötbudget (2) (3) vilket inte bara släpper in nya, mindre aktörer på marknaden, utan också gör det möjligt för kunderna att allokera kapital på ett mycket friare sätt. Det leder inte bara till mer effektiv marknadsföring i och med att man frigör kapital för splittester och liknande, utan även till att digital marknadsföring och marknadsföring inom social media utvecklas darwinistiskt (fungerar det får det vara kvar, fungerar det inte är det borta nästa gång). Jag tycker att det är något positivt, och något som gynnar marknadsföringen som helhet.

    Det är fullt förståeligt att Anders Ericson vill värna den gamla värld han tillhör, men frågan är om han inte skulle tjäna mer på att lätta ankar och styra sin organisation mot Nya Världen istället. Speciellt som de annonserande företag han representerar har allt att tjäna på en sådan resa.