Imorgon, den 23 maj, går Företagarnas kongress av stapeln, denna gång i Gävle. För mig är det min sista kongress, jag har avböjt omval som ledamot i Riksstyrelsen av två skäl. Det första är att jag känner mig klar: jag har suttit i Riksstyrelsen i sex år.
Det andra skälet är att jag vill undvika alla misstankar om att jag sitter på dubbla stolar. Företagarna är en partipolitiskt obunden organisation och jag är trots allt politiskt förtroendevald, om än på kommunnivå. Att jag därmed har gjort min sista mandatperiod i Företagarna känns naturligt, och jag har också gått ur styrelsen i Företagarnas lokalförening här i Falun.
Men det är inte därför jag inte kommer att närvara under kongressen (det hade säkert varit en trevlig sak, och kongressen i sig är både lärorik och rolig).
Jag har länge varit tveksam och skeptisk till hur Företagarna förhållit oss gentemot Sverigedemokraterna. Jag har sett rimligheten i att vi för en dialog med dem och försöker påverka deras politik i frågor som är viktiga för oss, samtidigt som det länge varit uppenbart att deras övergripande politik är skadlig för Sverige, hotfull mot våra demokratiska institutioner och därmed också det fria företagande vi är satta att värna.
Den senaste granskningen från Kalla fakta visade det som vi som funnits på Twitter länge redan vetat: det som pågår är organiserat. I Sverige har vi ett riksdagsparti som använder skattemedel, från arbetare och företag, för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade, inklusive mot vår regering. Den meningen tåls sannerligen att läsas igen.
För mig är det droppen. Det här är nu bortom allt tvivel ett parti som nyttjar våra politiska och demokratiska system för att försvaga dem med målet att avveckla dem. Som organisation må Företagarna vara partipolitiskt obundna men vi sysslar i högsta grad med politiska frågor. Och ingen kan säga sig vara opolitisk dessa dagar, man känner sig på sin höjd bara bekväm i rådande politiskt klimat.
Man må ibland behöva föra sakdiskussioner med SD, det är som det är. Men vi väljer själva om vi ska bjuda in dem till det finaste, viktigaste och största vi har, vår kongress. Oscar Sjöstedt, kanske mest känd för grova skämt om judar, har ett förflutet som skinhead, har gått på vit maktspelning och har också hamnat i blåsväder för att ha skrivit sig i sin sommarstuga samtidigt som han säger sig vilja ”stoppa skatteslöseriet”. Imorgon ska han tala inför kongressen och delta på middagen.
Jag kan inte stå bakom det. En inbjudan till kongressen är en legitimering. Av Sjöstedt, hans parti och den politik de för.
Hur känner förtroendevalda och anställda med annan bakgrund, hudfärg eller politisk åskådning än den av SD godkända inför det här? För mig kommer privilegiet att ännu inte ha drabbats av nuvarande politiska förflyttning med ett ansvar.
Det här visade sig vara min röda linje. Vänner och bekanta som jag har rådfrågat har pekat på möjligheten att påverka inifrån, men när det uppenbarligen inte går behöver jag för mitt eget samvetes skull markera. Om (när) någon frågar hur vi kunde bjuda in Sverigedemokraterna till vårt högsta beslutande organ, behöver jag kunna säga att jag tog och höll avstånd.
”Vi vill kunna överlämna ett land och ett samhälle till våra barn och barnbarn som är i bättre skick än det land vi fick till skänks av tidigare generationer.” Så lyder Företagarnas vision. Och det finns inget med det här vägvalet som tar oss dit, det har vi om inte annat lärt oss av historien.
Företagarna har givit mig otroligt mycket under de här sex åren. Jag är så, så tacksam för chansen att under en tid ha fått vara med och styra organisationen. Jag hoppas att ni får en givande kongress, och må ni orka hålla er på den smala vägen när jag nu lämnar över stafettpinnen.
Lämna ett svar