När jag skriver dessa rader närmar vi oss slutet på (ännu) en fantastisk sommarvecka. Uteserveringar och stränder är fulla av semesterfirare och på himlen finns inte ett moln. Det vore idylliskt, om det inte vore för orosmolnen vid horisonten.
Juni är nämligen den sista månaden som företag får covid-relaterat stöd i form av sänkt arbetsgivaravgift. I juli går miljoner svenskar på semester, och efter en sen omtolkning från Tillväxtverket i maj, täcks inte semesterlönen av stödet med korttidspermittering.
Förenklat innebär det att företagen behöver ta hela lönekostnaden, full arbetsgivaravgift och därtill semesterersättning till de anställda. Detta efter en extraordinärt svår vår där mångas kassor har dränerats och neddragna arbetstider gjort att man inte kunnat bygga en buffert inför sommaren.
Det går visserligen att ansöka om omställningsstöd sedan några dagar tillbaka, men det är oklart när stödet betalas ut, och för de flesta tjänsteföretag och enmansföretag är det försumbara summor. För oss är nämligen lönerna den absolut största kostnadsposten, och dessa får inte tas med i kostnadsberäkningen för omställningsstödet. Därtill upplevde många företag sitt största tapp under maj – inte mars och april som stödet gäller. Det låga antal företag som ansökt om stödet skvallrar om att det är både krångligt att söka och fel utformat.
Så med semestrar under juli och därmed mer eller mindre obefintliga leveranser ut till kund, kommer landets företagare att stå inför en tuff situation redan när lönerna ska ut i juli, och än mer under augusti. När dessutom skatterna ska in 14 september är många svenska företag som absolut fattigast – även ett vanligt år. I år är det ingen högoddsare att många tvingas kasta in handduken och ansöka om konkurs i det läget.
Samtidigt närmar sig slutdatum för flera stora stödpaket i USA, och EU behöver tid för att få ut stimulanser i ekonomin även om man mot förmodan lyckas enas om formerna snabbt. En andra covid-våg ligger också i korten. Många krafter är i spel som inte bara har potential att skapa orosmoln, utan en perfekt storm för det svenska näringslivet. Konsekvenserna har potential att slunga oss rakt ner i recession.
Och det som oroar mig mest är bristen på signaler från regeringen. En förlängning av den sänkta arbetsgivaravgiften, och ett bredare omställningsstöd som sträckte sig in över sommaren, skulle göra stor skillnad i det här läget. Istället dras stödhjulen bort samtidigt som vägen blir allt smalare. Antingen beror tystnaden på att man från politiskt håll inte förstår att det är såhär årscykeln ser ut för svenska företag, eller på att man förstår det men ändå väljer att se bort. Jag vet inte vilket som är värst.
Jag hoppas innerligt jag har fel i mina förutsägelser. Men som man säger precis innan det vingklippta flygplanet går i backen: brace for impact.
Lämna ett svar