Svart söndag

Det gick som det gick igår. I SD-bunkern ute på Gärdet i Stockholm fick Jimmie Åkesson ta emot publikens jubel och huliganbröl, medan de allra flesta av oss nog inte riktigt kunde greppa situationen. Inget block fick egen majoritet, och Sverigedemokraterna blev vågmästare.

Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval med bara drygt 30% av rösterna, mindre än en procentenhet skiljde dem från Moderaterna. Det är förstås ett kvitto på att svenska folket har sett att (m) kan bedriva en ansvarsfull politik även i kristider. Arbetslinjen har vunnit gehör och Reinfeldt, Borg och Bildt är alla på topp5-listan över politiker med starkast varumärke.

Sossarna däremot, har genom att alliera sig med (v) och (mp) sänkt sig själva. De väljare som traditionellt har pendlat mellan (s) och (m) har gått till (m) eftersom de inte vill ha Vänsterpartiet eller dess ledare i någon form av maktposition. Den gamla sossekåren, LO-medlemmarna och människorna ute på bruk och verk, har nog kanske inte haft så mycket mot Lars Ohly som Maria Wetterstrand. Det gamla gardet skiter i miljön och är oroliga för vad en trädkramare i maktposition kan ställa till med, och jag tror att blocket som helhet tappade pga det.

I Skåne och Blekinge fick Sverigedemokraterna kring 10% av rösterna. Vansinnigt. Men som Jardenberg skriver är det viktigt att komma ihåg att 90% faktiskt inte röstade på SD, och dessa 90% skäms förmodligen idag.

Samtidigt ska man ta Sverigedemokraternas entré i Rosenbads finrum på allvar. Man ska ta det som ett totalt misslyckande för svensk invandrings-, integrations-, jobb- och utbildningspolitik. För de som röstade SD är till stor del män(niskor) med låg utbildning och halvkassa jobb, som bor i områden med låg andel invandrare. Alltså grundar sig deras röster förmodligen på lika delar missnöje och okunskap. Och sådant löses lämpligtvis med förbättringar inom just invandrings-, integrations-, jobb- och utbildningspolitiken.

Hur Alliansen löser regeringsformen nu återstår att se. Man har sträckt ut en hand till (mp) som jag hoppas att de tar. Självklart ska de få mycket tillbaka för att hjälpa de blå partierna, men att de bör göra det är det nog många som tycker även inom de egna leden.

Hursom, är den parlamentariska situationen så osäker att jag inte tänker sitta och spekulera om den. Istället bör vi fokusera på vad vi kan göra på ett privat plan för att se till att mandatperioden med rasister i vår riksdag bara var en kort och olycklig parentes i vår historia.

De flesta säger att det är fel att säga upp bekantskapen med de som röstade på SD, att det är bättre att försöka föra en dialog med dem och övertyga dem om att de har fel. Problemet med det är som jag har skrivit tidigare att dialogen snarare är två monologer som förs på olika plan. Precis som i partiledardebatterna vi sett är det väldigt få som faktiskt lyssnar på sin motståndare, hellre än att bara basunera ut budskap till sina väljare. Så förs i mina ögon också debatten med och mot SD-anhängare just nu. De förklarar varför de känner sig otrygga och oförstådda på ett personligt plan (exempel här), vi klappar dem på huvudet och säger att men lilla gubben, statistiskt sett är det ju inte alls många som är otrygga och oförstådda.

För det första anser jag att vi måste satsa mer på utbildning, mig veterligen lär man inte ut kritiskt tänkande och källkritik förrän i gymnasiet, och de 36% av barnen till lågutbildade föräldrar som aldrig får gymnasiebehörighet lär sig förmodligen aldrig att man måste kontrollera källorna till vad som påstås. För det andra måste vi försöka ta den här diskussionen på samma plan. SD älskar när de får kalla andra för PK-töntar, vi älskar att kunna motbevisa partiets luftsiffror gång på gång. Men det löser inget.

För det tredje tycker åtminstone jag att det är mycket viktigt att vi faktiskt vänder SD ryggen. Det kan kanske låta paradoxalt, men medan vi för den här dialogen med dem måste vi visa att vi aldrig någonsin accepterar den här typen av rasism förklädd till politik. Vi får inte vika oss en millimeter, och varje person som bryr sig lika mycket som jag måste stå upp och ta fajten varje gång någon säger något främlingsfientligt i fikarummet, varje gång man ser någon diskrimineras eller särbehandlas, varje gång något SD-troll sitter och skriver om bluffstatistik i något forum på nätet.

Själv hoppas jag på en positiv utveckling trots katastrofen igår. För jag struntar i om du är röd, blå eller grön, sålänge du inte är brun. Och jag hoppas att fler kan tänka så och lägga sina motsättningar åt sidan och hjälpas åt för att mota en gemensam fiende i dörren. Det vore trevligt om det kunde bli så, men vi får se.