Blev påmind om den här gamla klassikern häromdan. Lazy av Deep Purple. Världens bästa låt. Weird intro men ett fantastiskt exempel på hur man kan skapa något unikt och helt perfekt ur inget med några instrument, fantasi och knark.
Trumfa det om du kan. Det kan du inte.
//J
Ni som följt den här bloggen tidigare vet ju att jag inte har några som helst spärrar inför att fylla rabatten med rotfrukt och lök istället för blommor och annat kaninfoder. Att jag ställer mig och bakar eget bröd borde alltså inte vara något annat än nästa naturliga steg, och det är det inte heller.
Efter att ha ägnat sommaren (nåja) åt att baka lika gott och nyttigt som smuligt, torrt och jästsmakande fullkornsbröd så tog jag tillslut och efter lika många om som men, klivet över klyftan och in i surdegsvärlden. (Lång mening va? Jättenöjd med den!)
Surdeg är inte så pretto och svårt som man först tror. Man blandar lite mjöl med lite vatten och sen väntar man. När man har väntat klart så har man en surdeg. Skillnaden mot att baka med jäst är väl mest att det tar sju timmar för en deg att jäsa kontra en timme, men jag har inga problem med att multitaska och hitta på andra saker under dessa sju timmar. Kalla det skicklighet, kalla det en förmåga att inte behöva stå och hetsa maniskt över en bit deg, men så går det i alla fall till i det grenfeldtska hushållet.
Typ allt jag vet om surdeg har jag snappat upp från en kille som heter Martin. Martin har en skönt nördig blogg om bröd och en twitterprofil och har också skrivit ett par böcker om surdegsbakande. Nu skulle jag kunna skriva några stycken om hur fantastiskt det är att sociala medier har överbryggat klyftan mellan författare och läsare, men nöjer mig med en bild på det godaste bröd som jag någonsin har bakat.
Surdegsbröd
Det bygger på en rågsurdeg och är en liten spinn off på det här receptet. Byt bara ut 250 gr av vetemjöl special mot siktat dinkelmjöl. Kör i maskinen i ca 8 minuter innan du häller i 22 gr salt (istället för 20 (okej, lite nördigt är det kanske)) och kör 120 gr eller så solroskärnor istället för nötter och frukt. Låt bunken stå svalt och jäsa långsamt i kanske 5,6 timmar innan du delar degen i två och lägger i formar (skitmycket mjöl är hemligheten till hur man får ut den på bakbordet/diskbänken utan att den fastnar över fakking allt). Där får den ligga i 2,3 timmar till och gosa till sig innan den åker smack in i ugnen som är 275 grader. Sänk direkt till 200 och släpp ut ångan (från isbitarna, se originalrecept) efter en kvart. 25-28 minuter räcker gott och väl och resultatet är nog f-n det saftigaste bröd man kan få på råggrund.
En annan sak jag ändrat på är Martins rutiner. Lägger grunden på fredagskvällen och svänger ihop degen på lördagsmorgonen efter frukost. Gräddar nån gång mellan fem och åtta på kvällen. Försökte Martins variant en gång och det gick åt helskotten men du gör förstås precis som du vill utifrån dina rutiner.
Så det så. Man gör som man vill. Det är liksom det som är grejen.
//J
Jag tar er tystnad på det förra inläggets fråga som ett rungande ja. I brist på bättre blir bra bäst, sort of thing.
Den här bloggen är verkligen värd lite kärlek, men den senaste tiden (de senaste månaderna antar jag) har det varit så mycket annat. Twitter har varit en stor del av det hela, och jag har nog blivit bättre på att koka ner åsikter, tankar och reflektioner som förr krävde ett blogginlägg, till 140 tecken. Samtidigt så håller jag andra bloggar igång och vid liv på annat håll, något som lite har gjort att den här har fått stå tillbaka. Samtidigt arbetar jag ju faktiskt med artikelskrivning, så det är inte direkt stiltje på tangentborden…
Så vad har hänt sedan senast? Massvis. GFD är numera ett tvåmansgig sedan duktiga säljaren Daniel började i oktober. Vi växer så det knakar och jag har skickat in alla papper som behövs till Bolagsverket för att få igång ett aktiebolag. Typ så.
Men jag tror. Och tänker. Att ni från och med nu kommer att få läsa om sådana eskapader på GFD-bloggen. Jag lär väl inte kunna hålla mig från att ta upp saker som relaterar till företagande och entreprenörskap i allmänhet, men det som hör mitt företag till lär serveras från företagets sida. Det är liksom mer intressant att läsa om spännande SEO-experiment och digital marknadsföring när hela siten handlar om det, än på en blogg där du kanske mest suckar och återkommer någon annan dag när den typen av inlägg dyker upp.
Så vad blir det istället? Vet inte. Men jag tror att det kommer bli lite mer personligt här. Lite mer om fritidsintressena och så. För i och med att jag gjorde mitt största fritidsintresse till mitt jobb, så har det nu fått en egen site och blogg. Övriga fritidsintressen har fått stå tillbaka under de senaste månaderna på grund av tack vare arbetsbördan, men jag tror faktiskt att om jag medvetet satsar på att få in dem här på grenfeldt.com, så kommer de liksom att få lite mer tid bara av sig själva.
Nästa år blir nog också ett år av ganska stora förändringar. Lär väl bloggas om det med. Hursom, välkommen tillbaka. Om du vill.
//J
Borde jag börja blogga igen?
När jag först registrerade mig på Twitter så var det inte för att jag trodde att jag två år senare skulle föra mängder av intressanta dialoger med mängder av fantastiska människor i ett medium som har förändrat mitt liv, det ska ni har klart för er. Det var för att jag trivs med att ha mitt namn reserverat överallt på nätet.
Ett bra tag var Twitter också mest brus. Många intressanta personer, visst, men mest en osäker och oinspirerad monolog följd av sporadiska tjuvkikningar in i andra mondialoger. Sen kom Anna Järnebeck och förändrade mitt liv. Först introducerade hon TweetDeck som gör det möjligt att faktiskt sålla i, och följa utvalda, konversationer och personer. Sen lockade hon med mig på TweetupSTHLM, och det var där magin började ske och skönjas. Helt plötsligt blev avatarerna människor som inte var det minsta rädda för att bjuda av sig själva och sin kunskap, eller ens på en öl om man var trevlig nog.
Där, på Tweetupen, hade jag inte ens hunnit få visitkorten till GFD, men jag proklamerade ändå stolt till alla som ville lyssna att jag minsann drev en webbyrå där jag erbjöd artikelskrivning, digital marknadsföring och en massa andra fantastiska produkter. Några dagar senare kom första ordern av content som ett direkt resultat av det, och eftersom jag råkade göra ett bra jobb blev jag rekommenderad. På Twitter är man aldrig sen att hjälpa, men saken är att folk inte hjälpte mig eller GFD (även om det sen dess förstås har hänt). Folk hjälpte sina vänner som var i behov av någon tjänst jag kunde erbjuda, och jag råkade stå högt upp på listan. Awesome, som nån skulle sagt.
Sen den där dagen i sensomras har Twitter inte bara gett mig möjligheten att driva GFD, Twitter har också gett mig nya kontakter, nya mentorer, men framför allt – nya vänner. Även om jag definitivt har knutit värdefulla affärskontakter via Twitter så är det Jonas som twittrar, inte GFD. Nedan är bara några av alla de som är så värda din uppmärksamhet. Fråga mig bara, så ska du få hundra till som är minst lika intressanta, trevliga, kunniga, hjälpsamma och varma. Ett tack, också, till alla som någonsin tagit sig tiden att prata med mig på Twitter. Ni gör min dag, varje jävla dag.
Tack
//J
Jag hade just en Twitterkonversation med SEO-veteranen Urban Grotherus och känner väl att jag vill skriva av mig lite. Vill först och främst understryka att jag varken är ovän med, eller har något som helst emot, Urban. Det här gäller uteslutande ämnet säljare och där har vi, vilket man såklart får ha, delade meningar. Jag börjar med att publicera dialogen vi hade på Twitter:
@grenfeldt: Irriterande: Dåliga säljare. Mer irriterande: Folk som ser och rackar ner på säljare. _Alla_ förtjänar vanligt hyfs och respekt.
@UrbaLill: Mest irriterande: De som tror att de är säljare och läser innantill från manus.
@grenfeldt: Absolut, men att önska trevlig dag och nej tack är ju måttligt mer ansträngande än att dra luren i örat på dem.
@UrbaLill: Inte när Tele2 ringer för 3:e gången samma vecka. Yrkesmän respekterar jag men inte amatörer som ringer.
@grenfeldt: Då tycker vi olika. Ingen är fullfjädrat säljproffs från början.
@UrbaLill: Nej och tills dess de är det, blir det ett mycket kort samtal när de ringer. Företagen får väl ge lite bättre utbildningen först
@grenfeldt: När det kommer till försäljning så är det learning by doing som gäller. Teoretisk kunskap räcker inte särskilt långt.
@UrbaLill: Jag vet, jag har själv utbildat säljare. Och då får man får man lära sig ta ett antal mer eller mindre otrevliga nej.
@grenfeldt: Mjo, men man kan ju undra varför det ska “ingå” att bli “pissad på” av otrevliga kunder… Just sayin
@UrbaLill: Härda dem. Cold calls, canvas-besök ger runt 90% nej i början. Pallar man inte det så har de inte där att göra.
Min ståndpunkt är alltså, att det faktiskt inte skadar att vara lite trevlig. När telefonen ringer vid sju på kvällen (eller mitt på dan om du är företagare) med okänt nummer och du svarar, så kommer du med stor sannolikhet att få prata med en person som
Livet är, kort och gott, inte helt dandy.
Personen går på provision, och vet att du delvis är ansvarig för att han eller hon ska få betalt, och visst kan sånt leda till att en del säljare trycker på för hårt. Men jag har aldrig varit med om en säljare, bra eller dålig, som tjatat på mig efter att jag på ett trevligt sätt har förklarat varför jag inte kan eller vill köpa, och önskat lycka till med nästa samtal. Aldrig.
Snarare hör man hur personen i andra änden skiner upp. Kanske sålde hon inget, men hon slapp höra att hon borde dra åt helvete, och fick istället en klapp på ryggen. Och vad kostade detta mig? Ingenting. Inte ett dugg. Tvärtom lyckades jag förmodligen avsluta samtalet snabbare än om jag hade hållit på och skrika eller komma med invändningar, och vi båda sparade lite tid.
Men Urban är alltså av åsikten att man ska härda säljare. Lära dem ta skit. Sålla bort de svaga, de som inte pallar. Och det verkar nästan som att vi i samhället har ett ansvar att göra detta, eftersom Urban menar att man inte ska respektera “amatörer som ringer”, inte i egenskap av säljchef vad jag förstår, utan i egenskap av presumtiv kund. Och jag vet att det låter som att jag kanske riktar allt det här mot just Urban, men det där är en åsikt som jag vet delas av merparten av oss, från familj till företagskollegor. Inget personligt alltså.
Få yrken är så bespottade som säljyrket. Ändå är säljare så gott som alltid företagets viktigaste resurs, och jag har träffat på många “säljsluskar” som tjänar bättre än marknadschefer och verkställande direktörer. Varför hatar vi, samhället, denna yrkesgrupp? “För att de stör mitt i middan”? Kom igen, tror du att de gillar att arbeta middagstid medan du sitter hemma och njuter av din franska löksoppa? “För de ger sig aldrig”? Lägg av, lär dig säga nej istället.
Med flera års sälj i ryggen, och lite perspektiv från hur det är i andra ringhörnan, kan jag med en liten obetydlig gest göra någons dag. Antingen kan jag bidra till en kultur som ska “härda” svaga säljare med skrik, hån och hot. Eller så kan jag säga “nej tack, jag vill inte slösa din tid för jag kommer inte att köpa det här, men lycka till med nästa kund och ha en trevlig kväll”. För mig är valet ganska lätt.
Vad tycker ni om säljare? Hur ska de bemötas?
//J