Såg på nyheterna att man hållit en manifestation för jobben i Tranås ikväll. En manifestation för jobben.
?
Man gör det dock av ett skäl: 175 personer får gå från Stiga, ortens största arbetsgivare. En hemsk dag för de 175 och deras familjer, och det här inlägget är verkligen inget försök att frånta dem någonting eller förminska deras situation på något sätt. Verkligen inte.
Men en manifestation för jobben? Är det verkligen den bästa lösningen? Är det överhuvudtaget en lösning?
Jag läser om bakgrunden och manifestationen på IF Metalls egen sida. Varslet bottnar i att de italienska ägarna vill ha mer flexibilitet inom koncernen, vilket är italienska för att LAS gör det svårare att hålla en smidig produktionslinje (som ökar och minskar utifrån produktionsbehov) i Sverige än i Italien.
Facket går i taket och menar att det är dags att företagen tar ett större samhällsansvar, och jag tillåter mig själv att bli provocerad.
Vad sägs om att man tar ansvar för sig själv istället för att ett företag ska behöva göra det?
Vad sägs om att samhället tar ett större företagsansvar istället, och skapar förutsättningar som gör att italienska koncerner (ja svenska också för den delen) inte vill flytta ut verksamheten från landet?
Vad sägs om att agera, istället för manifestera?
Men facket rasar hellre vidare:
– Vi kräver att regeringen vaknar och agerar, vi kräver att det satsas på utbildning i stället för uppsägning, vi kräver att Arbetsförmedlingens regler ändras så att de faktiskt kan motverka arbetslöshet och vi kräver att ersättningen i a-kassan höjs, avslutar Anders Ferbe. *
Undrar just om något av dessa krav hade räddat de 175 män och kvinnor som fick sina liv förändrade idag.
//J
Lämna ett svar