Igår medverkade jag i Ekots Lördagsintervju (lyssna på inslaget här) för att ge småföretagarens perspektiv i ett reportage om den LAS-utredning som nu har lagts framför januaripartierna.
Utredningen beställdes i april 2019 och blev precis klar. Utredaren har till sin hjälp haft representanter från både arbetsgivar- och fackhåll, samt en representant från Företagarna (disclosure: där jag är aktiv som förtroendevald, jag uttalar mig dock utifrån mitt eget perspektiv).
Resultatet blev en kalldusch för fack och vänsterpartierna som helt förkastat den och Sjöstedt hotar med att fälla regeringen. C och L är däremot mer nöjda, och allt detta talar ju för att det verkligen är ett förslag som är till arbetsgivarsidans fördel.
Jag fick nyansera perspektivet med att det här lagförslaget ju
1) inte blir lag om parterna kan komma överens om liknande villkor som i utredningen
2) troligen kommer att kunna påverkas rejält av just avtalsrörelsen och dess beslut.
De som inte berörs av avtalsrörelsen är ju småföretagen som inte är kollektivanslutna, något en merpart av Sveriges småföretagare faktiskt inte är. Det innebär att vi behöver förhålla oss till LAS ner till sista bokstav, och där kan utredningen göra stor skillnad för oss.
Något som jag tryckte på men inte kom med i intervjun, var att uppsägning av personliga skäl i grund och botten är en trasig lagstiftning. Dels så har arbetsgivaren incitament att undvika den: facket kan överklaga uppsägningen, tvister har kunnat pågå i uppemot två år och under tiden står man där med lönekostnad för någon som troligen inte vill vara på jobbet (och man troligen inte vill ha där). Det hindrar i sin tur att man anställer en ersättare.
Men dels så har också arbetstagaren incitament att undvika uppsägning av personliga skäl: för det första kan det tolkas negativt i dennes CV när hen sedan söker nästa jobb, och för det andra så förlängs karensperioden markant. Båda parter tjänar alltså egentligen på att runda lagen genom att istället ange arbetsbrist som skäl, och sedan gå vidare i sina respektive liv!
Motargumentet/frågan är ”men kan inte utredningens förslag göra att färre vågar säga ifrån och stå upp mot sin arbetsgivare?”. Kanske, jag vet faktiskt inte och hoppas sannerligen inte det. Men det är också min tro att personer redan idag sägs upp på grund av påhittad arbetsbrist även om det i grunden beror på att de är ”obekväma” för arbetsgivaren (dvs detta varken löser eller förvärrar grundproblemet) och att i branscher där det historiskt funnits konfliktytor mellan arbetsgivare och -tagare, har facket en fortsatt stark ställning och de flesta känner till sina rättigheter.
Turordningsreglerna då? Ja, det här kan bli problematiskt. Vi vet att äldre diskrimineras på arbetsmarknaden, så om ålder inte längre ska spela roll så ökar risken för dem. Jag är inte odelat positiv till det även om jag som princip tycker att kompetens bör gå först och att arbetsgivaren bör ges stora friheter i att bemanna sitt företag såsom hen tycker är bäst.
Och kompetensbiten? Tja, där fick jag ganska mycket utrymme i intervjun men i sak: vad är kompetens? Hur ska den värderas och vem ska avgöra vad som är formell resp. informell kompetens och hur mycket som är tillräcklig? Det ställer krav på mig att dokumentera kompetensutvecklingen av mina anställda vilket är en liten men ytterligare börda.
Men allt som allt är jag positiv. Det här är lagstiftning som skulle kunna förbättra och förenkla i många småföretag, och som är mer anpassad för dagens arbetsmarknad än 70-talets, då LAS kom till. Idag är min upplevelse att det råder samförstånd mellan arbetsgivare och anställda i de flesta branscher: vi behöver varandra. Och i de branscher där konflikt fortfarande är norm fyller facket sin funktion.
Lämna ett svar