Svenska skrivregler

En del av er känner kanske till att jag är en språkpolis bordering språkfascist. Svenska skrivregler är min bibel och som språkpolis bordering språkfascist har jag ett ganska omfattande batteri av språkliga käpphästar som jag i det här inlägget tänkte pådyvla tipsa er om. Som jag ser det finns det faktiskt inga ursäkter till att använda dåligt språk. På den punkten är jag som en gammal gubbtjyv som tycker att det tyder på slarv, lathet och ungdomligt förfall alternativt utomäktenskapligt sex.

Och ja, det finns dyslektiker och det finns de som inte kan så bra svenska än. Men det finns också rättstavningsprogram och det finns webbkameror och det finns mikrofoner. Nu kanske jag generaliserar, men min uppfattning av dyslektiker är att de är mycket verbalt begåvade: bra snackare helt enkelt, eftersom de har lättare att uttrycka sig så än i skrift. Så varför då ha en skriftlig blogg när man kan videoblogga eller podcastblogga? Varför lägga ner så mycket energi på att göra en text bra när allt man behöver göra är att sätta på webbkameran och spotta ur sig allt på två minuter? Jag skriver i min blogg för att jag tycker att mitt skrivande är okej medan mitt agerande framför en påslagen kamera i bästa fall och med god vilja är snäppet under patetiskt. Gör vad du är bäst på. Det finns inga ursäkter, bara slarv, lathet och ungdomligt förfall.

Hursom, jag lovade en pådyvling lite tips och en pådyvling lite tips ska ni också få.

Jonas svenska skrivregler

Här har ni. Den kompletta guiden till hur man inte skriver som en fem-åring. Do or die.

Särskrivningar

Min allra största källa till ilska och förargelse. Många säger att det är en biprodukt av att vi blir allt bättre på engelska (som ju är särskrivningarnas modersmål), men jag tror att det också har med T9, och folk som inte vet hur de sätter ihop ord på mobilen, att göra. Rådet här är kort och gott: ge fan.

Kommatering och punktering

Jag brukar själv beskyllas för att skriva alldeles för långa meningar men i mina ögon är det ändå okej eftersom jag fyller dem med kommatecken som ger en slags naturlig paus både när man läser dem tyst och högt och även om det finns en risk för syftningsfel när meningarna blir långa så är detta något jag kan ta samtidigt som jag med denna mening vill påpeka vikten av att då och då slänga in en liten punkt för att ge läsaren chansen till en lite längre paus än kommateringen kan erbjuda samtidigt som man visar att man nu har något nytt att säga eller skriva och inte driver exakt samma resonemang eller tes eller vad det nu kan vara som man gjorde i den föregående meningen.

CAPS LOCK

Nu ska vi klargöra det här en gång för alla. Det är helt okej, och kan till och med vara helt rätt ibland, att man skriver ett eller kanske två ord i versaler. Men det kommer aldrig, aldrig någonsin vara okej att skriva meningar med caps lock intryckt. Aldrig.

Förutom att det ser skrikigt ut så ser det även dumt ut. Man lär sig i första klass att meningar börjar med en stor bokstav och fortsätter med små bokstäver. Alla som lyckats med konststycket att ta sig förbi årskurs ett borde alltså känna till denna grundläggande demokratiska princip. Detsamma gäller användningen av en massa utrops- eller frågetecken eller både utrops- och frågetecken i rad. Att gödsla med utropstecken visar bara att man är desperat efter uppmärksamhet eftersom själva texten man skrivit håller så låg klass.

Styckesindelning

En tanke – ett stycke. Om tanken är väldigt lång går det förstås bra att dela upp den i flera stycken, men om man kan få dessa stycken att haka i varandra lite sådär diskret så är det riktigt snyggt.

Listor

Listor är en bra grej jag personligen använder mig för lite av. Förmodligen beror det på ärren jag har kvar efter de själsliga våldtäkter som var de listor som kanske framförallt blogg.se-bloggare brukade ägna sig åt under min tid där. Dessa listor fylldes av sextonåriga bloggerskors favoritmat, favoritfärg, favoritmusik och annan information som egentligen hör hemma vid klassintroduktioner på låg- och mellanstadiet, men användes alltså (och används fortfarande) i den såkallade bloggosfären.

Sådana listor tar jag alltså avstånd ifrån men sakliga, relevanta och väl uppbyggda listor är faktiskt underskattade. De är tio gånger bättre än att man rabblar upp information i den löpande texten, och de luftar dessutom upp sidan. Tummen upp med andra ord.

Mellanrubriker

Mellanrubriker är egentligen inget jag använder utom när jag skriver riktigt maratonlånga inlägg som till exempel det här. Vissa använder dem, andra inte, och jag tycker att man får göra som man vill. Till skillnad från till exempel ett pm handlar ett blogginlägg oftast bara om en enda sak, så det kan ju vara lite overkill att kasta in sju mellanrubriker på temat dagens lunch.

Teckensnitt

Det sägs ju att sans-serifer är lättare att läsa digitalt än serifer, men om det inte handlar om en vetenskaplig artikel på tio sidor fackengelska så tycker jag ärligt talat inte att det spelar någon större roll. Är innehållet intressant så kommer jag att läsa ändå.

Fet och kursiv stil

Om man skrev mycket med fet stil på papper skulle det garanterat se för jävligt ut, men på nätet är det annorlunda. Fetmarkerade ord och stycken (fetmarkera aldrig en hel mening!) kan ge ögon något att fokusera på, och visar samtidigt läsaren att de är extra viktiga.

Kursiv stil är jag mer försiktig med. Den är i mitt tycke svårare att läsa än rak stil och har inte samma effekt som fet stil. Tidigare använde jag kursiv stil för alla namn jag skrev, numera har jag lagt ner det. Antagligen en effekt av slarv, lathet och ungdomligt förfall.

Det  visste ni naturligtvis sedan tidigare, men feta och kursiva ord ges mer tyngd i sökmotorernas algoritmer, så att märka upp de nyckelord man vill synas på behöver inte vara en dum idé så länge läsaren inte får lida för det.

Innehållet

Sist men absolut inte minst. Ett bra innehåll kan förlåta många språkliga fel och misstag (utom särskrivningar och caps lock då), men ett perfekt språk kan aldrig ersätta en innehållsfattig text. Om innehållet är sångens budskap, så är språkbruket hur sången spelas. Och som man kan se på Håkan Hellström vissa artister så behöver inte alltid framförandet vara prickfritt så länge känslan finns där, medan andra artister blev kortlivade one hit wonders helt enkelt för att de inte hade särskilt mycket att sjunga om.

Och det var väl egentligen allt jag hade att säga om den saken. Kommentarer?

//J