Räds inte burmesiska kärnvapen

Situationen i sydostasien verkar bli värre och värre. Thailand har nyligen genomlidit stora upplopp, relationen mellan Nordkorea och Sydkorea är mer spänd än på flera år, och nu verkar det som att Burma kommer allt närmare egna kärnvapen i samarbete med diktaturen i Pyonyang.

Så sent som i juli förra året klargjorde Hillary Clinton att USA inte direkt är positivt inställt till att den burmesiska juntan lägger atomkraft till arsenalen, men frågan är vad man egentligen kan göra åt saken. USA och deras koalition av ledhundar villiga gillar att spänna musklerna, och har dessutom lovat Sydkorea militärt stöd om Nordkorea skulle rikta ett anfall mot landet. Faktum är dock att den amerikanska armén är så utspridd och utsliten av tvåfrontskrig i både Afghanistan och Irak att man inte skulle kunna klara av en till stor konflikt. Lägg till det att Nordkorea har världens femte största armé och Burma världens tolfte största, så har vi ett getingbo man inte vill sticka in handen i. Nordkorea har dessutom redan kärnvapen och Kim är möjligtvis galen nog att använda dem.

Återstår att spänna muskler då. Muskler som är uttröttade och redan spända till bristningsgränsen.

Själv är jag kluven till hela utvecklingen. Innan jag börjar – Burma och Nordkorea är diktaturer som  gör förkastliga saker mot sina invånare, och jag önskar att de föll. Bara så att ingen får för sig att jag är dum i huvudet.

Men ska man se det här rent filosofiskt så anser jag att det borde vara fritt fram för Nordkorea, Burma, Iran mfl att tillverka kärnvapen om de vill. Varför skulle de inte få det? De fem länder som sitter i FNs’ säkerhetsråd har kärnvapen, Indien och Pakistan har kärnvapen och Israel har med största sannolikhet kärnvapen. Varför skulle inte Burma få ha det?

Antingen får alla, eller så får ingen.

Till och med lilla Sverige höll på att utveckla kärnvapen under 40- och 50-talet. Då var synen på atombomber en annan, de sågs som en del av den traditionella arsenalen, och ett verktyg som svenska generaler skulle få sin i verktygslåda. Sprängkraften var förstås betydligt lägre då, och när kalla kriget blev kallare insåg folk hur farliga kärnvapen faktiskt var. Detta ledde till en avveckling av det svenska kärnvapenprogram som bedrevs bland annat i KTH’s källare i Stockholm.

Jag tror att folk överskattar kärnvapen idag. De flesta som skulle användas i en väpnad konflikt är små laddningar som är tänkta att blåsa ut ett specifikt område, till exempel staden där fienden har sitt högkvarter. Att prata om MAD och kärnvapenvintrar är inte längre realistiskt. I MOAB och FOAB ser man redan fullgoda ersättare till kärnladdningar, och ur ett offensivt perspektiv är kärnvapen naturligtvis värdelösa. Förstörelsen och strålningsnivåerna de orsakar gör i princip området kring detonationen totalt värdelöst i flera år framåt, inte direkt det bästa alternativet om Kim behöver mer jordbruksland för sitt folk.

Då ser jag en större fara i de rostande stridsspetsar som vaktas av dåligt avlönade soldater i Sibirien. Om en stulen atombomb hamnar på svarta marknaden är det garanterat ett större hot än att Burma får fram en kärnvapenstridsspets. Så om vi nu ska ifrågasätta något som den burmesiska diktaturen gör så kan vi väl ifrågasätta det systematiska förtryck den utövar på sin befolkning i brott mot de mänskliga rättigheterna innan vi ifrågasätter dess rätt till kärnvapen.

Om nu situationen i Irak var så oljerik dålig för befolkningen att Bush & Co kände sig tvungna att manipulera fakta för att ha en ursäkt att invadera, varför gör man det inte nu också? Burma har ju dessutom oljetillgångar! Två skäl:

  1. Världens femte största armé
  2. Världens tolfte största armé

Sålänge krigen i Irak och Afghanistan pågår kommer resten av världens länder att ha frikort på att göra precis vad de vill. Pappa är upptagen.

//J

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.