Om fonder 2

Fortsättningen på inlägget om varför fonder för det mesta är skräp.

I det tidigare inlägget skrev jag att fonder är skit för att man dels förlorar en del av eventuella uppgångar till inflation (vilket man iofs gör med nästan alla investeringsformer), dels för att förvaltningsavgiften inte gör det till en särskilt bra affär på längre sikt. Och det är ju på längre sikt man fondsparar, för det säger banken att man ska. Man förlorar alltså pengar man inte hade behövt förlora genom att spara i fonder, det är skäl ett.

Skäl två är att banker och fondförvaltare i flera år har tutat i folk att månadssparande är den bästa formen av sparande.

”Lägg undan 200 kronor varje månad som går rätt in på fondkontot utan att du märkt av dem. Efter ett tag saknar du dem inte ens. Det är det bästa sättet att spara ihop en buffert för framtiden.” eller
”Börsen går alltid uppåt på sikt. Det bästa är att ha sina pengar på börsen länge, och med en fond slipper du tänka på hur,var och när du ska placera dem. Det sköter våra duktiga rådgivare.”

Känns det igen? Banker spelar väldigt mycket på folks rädsla. Varför skulle folk annars betala närmare 2% av sin förmögenhet varje år för att någon ska ha hand om deras pengar så att de har tillräckligt att leva av på äldre dagar?

Sanningen är (om ni frågar mig förstås) att det första ”rådet” är riktigt bra, om man byter ut fondkonto mot bankkonto. Kraften av ackumulativ ränta (ränta-på-ränta) är stor, och genom att lägga undan lite varje månad kan man komma upp i höga summor, iaf om man börjar tidigt.

Om man däremot följer bankmannens första råd gör man sig själv en otjänst. Att köpa fondandelar är ju indirekt att köpa aktier (nu pratar jag om aktiefonder eftersom de är vanligast) i företag, och gör man det för samma summa varje månad så kommer man att köpa både i uppgång och nedgång, dvs ibland får man mycket aktie för pengarna, ibland mycket lite. Dessutom är det ytterst få fonder som slår index.

Nackdelen visas utmärkt i en nästan ett år gammal artikel i E24 som beskriver en studie gjord av publikationsföretaget Morningstar. Den visar att om man har månadssparat i fonder i Sverige de senaste tolv åren (fram till nov 2008) så har ens pengar förräntats med 1 mjäkig procent. Satte man istället in en klumpsumma för tolv år sedan så hade pengarna ökat i värde med 88%, alltså nästan fördubblats.

Lärdomen man kan dra av detta är förstås att månadssparande i fonder är ett skitdåligt sätt att investera sina pengar. Därför gör det mig ganska sne att svenska folket mer eller mindre tvingas månadsspara i PPM-fonder inför den kanske ekonomiskt mest sårbara tiden i deras liv, pensionen. Men mer om det nån annan gång. Ska man nu, avslutningsvis, tvunget hålla på och fondspara, så rekommenderar jag Avanza Zero, en indexfond helt utan avgifter.

//J

Om fonder

Jag tänkte spinna vidare lite på ett tidigare inlägg om fördelningen av mina investeringar. Andelen fonder är låg, ungefär 3,5% av de totala tillgångarna. Det finns ett antal skäl till att det är så, varav det starkaste är att fonder är skit.

Den enda fördelen jag kan se med dem är att de gör det enklare att komma ut på andra marknader, och inte ens det är en särskilt stark fördel. Med att det blir enklare menar jag att man relativt enkelt kan placera sina pengar på tex den ryska eller indiska marknaden, trots att man inte vet eller bryr sig om vad dessa börser och företag heter. På det sättet kan man ta del av uppgångar (och nedgångar) överallt på jordklotet.

Mitt ytterst blygsamma fondinnehav är uppdelat på två fonder: Nordea Klimat och Nordea Afrika. Jag satte in pengarna där mest för att det kändes bra att kunna stödja u-länder och företag som sysslar med tex förnyelsebar energi. Min afrikafond har en förvaltningsavgift på 1,95%, klimatfonden på 1,50%. Nu har vi defacto deflation i Sverige, vilket ju är trevligt för alla med pengar på banken, men Riksbankens inflationsmål är och har sedan 1995 var 2,0%. Räknar man då med den ”standard”inflation som ändå oftast gäller över en längre tid, så måste mina fonder öka med 3,725% årligen för att överhuvudtaget inte gå back.

Säg att du sätter in 10.000 kronor i ”min” afrikafond den första januari nästa år. Fonden går upp 10% under året, ett fantastiskt resultat jämfört med ett vanligt räntekonto som bara ger 6% i ränta. Det totala fondvärdet borde nu vara 11.000 (10.000 x 1.10). Nordea vill sedan ha betalt för ett bra jobb, och tar ut 1,95% i förvaltningsavgift, och det är inte en avgift på ökningen utan på hela beloppet, och alltså 214,50. Kvar har du 10.775,50. Du måste bara göra en liten justering för inflation, och ta bort 2% av värdet, eller 215,50. Den justeringen sker dock bara på papper, du har ju fortfarande dina 10.775,50 kvar, bara att de nu har 10.560 kronors köpkraft. Ser man det så så är uppgången alltså bara 5,6%, fortfarande bättre än ett räntekonto (när man räknar in inflationen), men betydligt sämre än många andra alternativ.

Och glöm inte bort de år som marknaden faller. 2008 var ett sådant, och trots att fonderna tappade miljarder i värde så tog fondförvaltarna lika mycket betalt som alltid.

Jäklar vad långt det blev. Värsta fondhatet. Jag hade tänkt skriva mer om fonder och varför det är en av de sämre investeringsformerna som finns, men jag sparar nog det till ett framtida inlägg. Håll utkik!

//J