Uppgång och fall

Johan Galtung är för de flesta förmodligen bara ett namn. Han är inte särskilt känd utanför sina kretsar (egentligen forskarvärlden), och jag hörde talas om honom första gången i trean på gymnasiet. Jag läste ett rätt speciellt program då med inriktning fred och konflikt, vilket innebar att vi läste alla vanliga samhällsämnen med en tvist av konflikthantering och krigsfokus. Det perfekta programmet för en artonårig, snart lumpande, stridspitt med andra ord.

Hursom, Johan Galtung är en norsk forskare som har snöat in på att analysera imperiers nedgång och fall. Han har analyserat alla imperier som uppstått och fallit sedan Västrom, och höll 1980 ett numera rätt berömt tal i vilket han förutsåg Sovjetunionens kollaps. I det talet gav han supermakten max tio år till, och bommade med bara några månader. Man kan alltså säga vad man vill om karln, de flesta kallar honom kommunist, men helt poänglös är han inte.

Enligt Galtung kan imperier falla av tre orsaker:
– De kan bli offer för sin egen framgång, och tror sig vara osårbara.
– Deras expansion föder motkrafter som antingen kan besegras och därigenom stärka imperiet, eller besegra imperiet genom systemförändringar som så att säga förändrar spelplanen så mycket att imperiet går under.
– Tidsfaktorn gör att olika och icke sammanhängande motsättningar över tiden och olika snabbt kan växa sig så stora att de helt plötsligt samtidigt smäller till och skapar en katastrof.

Den norske forskaren har även förutspått USAs fall från tronen. Från början antog han ett fall runt 2025, men när Bush tillträdde sänkte han den prognosen till 2020, på grund av Bush enligt honom visar “en farlig kombination av energisk handlingskraft och – dumhet.”

11 år kvar då, och i ett läge där USA visar upp rekordsiffror i arbetslöshet, har mellan 13 och 17% av sina invånare under fattigdomsgränsen och högst antal personer i fängelse/capita i världen, är det inte så svårt att tro Galtung. Dessutom verkar nu OPEC börja diskutera om att överge dollarn som oljevaluta 2018, något som motiveras av en allt svagare dollar och ett finansiellt sargat USA. Ser man till de tre ovan nämnda orsakerna, så lider landet definitivt av hybris, har rätt starka motkrafter i framför allt öst, mellanöst och syd som följd av sina “expansioner” där, och samlar motsättningar inom gränserna på hög.

Nej, inom 11 år kommer mycket att ha hänt, och jag är ganska säker på att jag kommer få bevittna USAs fall under min livstid. Finanskrisen är nog början på slutet, och USAs stormaktstid kommer att bli en ganska kortfattad parentes i ett historiskt perspektiv. Kom ihåg var ni hörde det näst först.

//J

Att handla med råvaror

Som jag nämnt någon gång sådär i förbifarten är jag rätt svag för råvaror. Nu pratar vi inte primörer och trädgårdslandets skatter som, även om de har sina poänger, inte är särskilt sexiga. Nu pratar vi istället om guld, silver, kaffe, vete, olja och socker. Jag vet att många är intresserade av att handla med och investera i dessa, men att göra det som privatperson kan vara rätt svårt. Jag tänkte här försöka beskriva ett sätt att komma åt de här i allra högsta grad fysiska tillgångarna.

När det gäller ädelmetall så köper jag den fysiskt. Att köpa guld när det står i rekordnivåer känns lite puckat, så jag köper silver istället. Ädelmetall är precis lika enkel/svår att köpa i pappersform som andra råvaror, men skälen till att jag valt att köpa den fysiskt är två:
– Dels finns det idag mer silvercertifikat, dvs papperssilver, dvs papper som kan växlas in mot den faktiska metallen, än vad det finns silver i världen. På något sätt har papperstillgångarna blåsts upp rätt rejält, och en krasch eller bubbla eller kalla-det-vad-ni-vill skulle medföra svåra störningar på värdet av silvercertifikat. Tänk dig själv att köpa ett papper som garanterar dig rätten till 1 kg silver, men visar sig vara omöjligt att lösa in och därför värdelöst.
– Dels är ädelmetall värdefull även i små volymer, och jag gillar känslan av att ha lite tackor i bankfacket.

Men andra råvaror då? Att ha tio fat olja eller två ton koppar i fysisk form ställer ganska speciella krav på ens bankfack. Därför handlar jag i råvarucertifikat. Certifikat är i grund och botten skuldebrev som ger en rätt att köpa något, och de flesta har också en begränsad löptid, men det finns specialare också. Många känner säkert till Handelsbankens hårt reklamförda Bull och Bear-certifikat. Med dessa spekulerar man i huruvida den underliggande tillgången (kommer till det) kommer att stiga eller falla. Har man rätt så fungerar hävstången till ens fördel, en uppgång på 2% blir en vinst på 4% för dig. Har man fel så fungerar hävstången åt motsatt håll, och man kan förlora mer än man satsade. Var alltså försiktig.

Jag investerar i Open End-certifikat. De har inget bäst före-datum och är därför mer “lika” aktier. De speglar också den underliggande tillgången, som kan vara ett index, ett land eller en råvara. Om tex oljepriset stiger med 7% så kommer Open End-certifikatet som har olja som underliggande tillgång att också stiga 7%.  Det säger sig självt att det här är saker man vill köpa billigt och sälja dyrt, och man ska alltså bara köpa dem om man tror på en uppgång i den underliggande tillgången. Certifikat ger ingen utdelning.

Open End kommer i två former, valutaskyddad resp. inte valutaskyddad. Den som vill slippa bry sig om valutakurser till råga på allt väljer med fördel den valutasäkrade varianten. Om man däremot känner sig lite spekulativ så är kronan rätt stark just nu, och då de flesta råvaror handlas i dollar så finns det pengar att tjäna ifall den skulle stärkas mot kronan. Å andra sidan kan den mycket väl bli svagare också. Två sidor till varje mynt.

Precis som med alla andra investeringsformen är det den som sitter med bra information och stora kunskaper som blir den största vinnaren. Jag rekommenderar därför den som känner sig sugen att läsa på! Open End-certifikat är inte alls förenade med lika stor risk som tex Bull/Bear och definitivt inte CFD’s, men det är ju ändå trist att torska pengar.

De här certifikaten handlas bla på Avanza med börskoden OEC (icke skyddat) eller OEV (valutaskyddad) och som vanligt är alla ansvariga för sina egna investeringar.

//J

Tillägg: Läs mer om råvaror här.

Om hållbar utveckling

Hållbar utveckling och CSR (Corporate Social Responsibility) är något som fick rätt mycket mediautrymme innan finanskrisen. Företagen tävlade nästan om vem som var snällast och mest miljövänlig. Nu handlar det mer om att skänka ett par tusenlappar till kvinnor i Indien som ska få starta eget. CSR är det ju såklart, men knappast på den nivå vi såg tidigare.

Som tidigare nämnt är jag mer för att värna om natur och miljö, än människor som har det svårt. Det är kanske en smula cyniskt och kallt, men jag tror att om vi pajar jordklotet för mycket så spelar det ingen roll hur många vi har räddat från prostatacancerdöden. Då är vi körda ändå, hela bunten. Och jag som sagt hellre av min tid än av mina pengar.

Samtidigt är jag inget större fan av att donera mina surt förvärvade slantar till någon organisation, där de mest verkar försvinna ner i något svart hål. WWF har tex härjat i 20 år om pandorna, tigrarna och isbjörnarna. Ändå är dessa djur fortfarande utrotningshotade, så man kan ju fråga sig om alla donationer har gått till att bevara pandorna, tigrarna och isbjörnarna, eller till att tillverka de gossedjur i form av pandor, tigrar och isbjörnar, som ges till prenumeranter. Det verkar inte så effektivt helt enkelt, men ni får gärna säga emot.

Min idé om hållbar utveckling är inte att släppa sten i Kattegatt eller ordna SIDA-konserter i Sydafrika. Jag tror istället att man får bäst resultat när alla inblandade tjänar på det. Ett företag som bygger vattenrenande pipelines i Centralasien, tjänar på det och ger lokalbefolkningen möjlighet att dricka rent vatten, låter som en mycket bättre idé än att skatten jag betalar in går till att skicka Kicki Danielsson till Kapstaden. En entreprenör som startar en Fairtrademärkt skjortkollektion som ger honom pengar i fickan, svenskar något snyggt att ha på sig och bomullsplockarna lite mindre vidriga och besprutade förhållanden, känns vettigare än att Röda Korset myglar bort miljoner i donationer.

Ett lysande expempel på att det här går att genomföra är Postkodlotteriet, vinnarna blir glada, de som arbetar på företaget hålls sysselsatta och betalda, och det man inte behöver går till andra som behöver det bättre. GodEl är ett liknande exempel. Listan är lång, men slutsatsen enkel: jag tror inte att donationer är rätt väg att gå. Det bästa sättet att åstadkomma en förändring är när alla tjänar på det. Om du själv har ett företag, börja smått med att tex köpa in miljömärkta varor till kontoret och använd det som försäljningsargument. Om du lyckas ta bara en extra order pga det så har det lönat sig, que no?

//J

Om fonder 2

Fortsättningen på inlägget om varför fonder för det mesta är skräp.

I det tidigare inlägget skrev jag att fonder är skit för att man dels förlorar en del av eventuella uppgångar till inflation (vilket man iofs gör med nästan alla investeringsformer), dels för att förvaltningsavgiften inte gör det till en särskilt bra affär på längre sikt. Och det är ju på längre sikt man fondsparar, för det säger banken att man ska. Man förlorar alltså pengar man inte hade behövt förlora genom att spara i fonder, det är skäl ett.

Skäl två är att banker och fondförvaltare i flera år har tutat i folk att månadssparande är den bästa formen av sparande.

“Lägg undan 200 kronor varje månad som går rätt in på fondkontot utan att du märkt av dem. Efter ett tag saknar du dem inte ens. Det är det bästa sättet att spara ihop en buffert för framtiden.” eller
“Börsen går alltid uppåt på sikt. Det bästa är att ha sina pengar på börsen länge, och med en fond slipper du tänka på hur,var och när du ska placera dem. Det sköter våra duktiga rådgivare.”

Känns det igen? Banker spelar väldigt mycket på folks rädsla. Varför skulle folk annars betala närmare 2% av sin förmögenhet varje år för att någon ska ha hand om deras pengar så att de har tillräckligt att leva av på äldre dagar?

Sanningen är (om ni frågar mig förstås) att det första “rådet” är riktigt bra, om man byter ut fondkonto mot bankkonto. Kraften av ackumulativ ränta (ränta-på-ränta) är stor, och genom att lägga undan lite varje månad kan man komma upp i höga summor, iaf om man börjar tidigt.

Om man däremot följer bankmannens första råd gör man sig själv en otjänst. Att köpa fondandelar är ju indirekt att köpa aktier (nu pratar jag om aktiefonder eftersom de är vanligast) i företag, och gör man det för samma summa varje månad så kommer man att köpa både i uppgång och nedgång, dvs ibland får man mycket aktie för pengarna, ibland mycket lite. Dessutom är det ytterst få fonder som slår index.

Nackdelen visas utmärkt i en nästan ett år gammal artikel i E24 som beskriver en studie gjord av publikationsföretaget Morningstar. Den visar att om man har månadssparat i fonder i Sverige de senaste tolv åren (fram till nov 2008) så har ens pengar förräntats med 1 mjäkig procent. Satte man istället in en klumpsumma för tolv år sedan så hade pengarna ökat i värde med 88%, alltså nästan fördubblats.

Lärdomen man kan dra av detta är förstås att månadssparande i fonder är ett skitdåligt sätt att investera sina pengar. Därför gör det mig ganska sne att svenska folket mer eller mindre tvingas månadsspara i PPM-fonder inför den kanske ekonomiskt mest sårbara tiden i deras liv, pensionen. Men mer om det nån annan gång. Ska man nu, avslutningsvis, tvunget hålla på och fondspara, så rekommenderar jag Avanza Zero, en indexfond helt utan avgifter.

//J

Om fonder

Jag tänkte spinna vidare lite på ett tidigare inlägg om fördelningen av mina investeringar. Andelen fonder är låg, ungefär 3,5% av de totala tillgångarna. Det finns ett antal skäl till att det är så, varav det starkaste är att fonder är skit.

Den enda fördelen jag kan se med dem är att de gör det enklare att komma ut på andra marknader, och inte ens det är en särskilt stark fördel. Med att det blir enklare menar jag att man relativt enkelt kan placera sina pengar på tex den ryska eller indiska marknaden, trots att man inte vet eller bryr sig om vad dessa börser och företag heter. På det sättet kan man ta del av uppgångar (och nedgångar) överallt på jordklotet.

Mitt ytterst blygsamma fondinnehav är uppdelat på två fonder: Nordea Klimat och Nordea Afrika. Jag satte in pengarna där mest för att det kändes bra att kunna stödja u-länder och företag som sysslar med tex förnyelsebar energi. Min afrikafond har en förvaltningsavgift på 1,95%, klimatfonden på 1,50%. Nu har vi defacto deflation i Sverige, vilket ju är trevligt för alla med pengar på banken, men Riksbankens inflationsmål är och har sedan 1995 var 2,0%. Räknar man då med den “standard”inflation som ändå oftast gäller över en längre tid, så måste mina fonder öka med 3,725% årligen för att överhuvudtaget inte gå back.

Säg att du sätter in 10.000 kronor i “min” afrikafond den första januari nästa år. Fonden går upp 10% under året, ett fantastiskt resultat jämfört med ett vanligt räntekonto som bara ger 6% i ränta. Det totala fondvärdet borde nu vara 11.000 (10.000 x 1.10). Nordea vill sedan ha betalt för ett bra jobb, och tar ut 1,95% i förvaltningsavgift, och det är inte en avgift på ökningen utan på hela beloppet, och alltså 214,50. Kvar har du 10.775,50. Du måste bara göra en liten justering för inflation, och ta bort 2% av värdet, eller 215,50. Den justeringen sker dock bara på papper, du har ju fortfarande dina 10.775,50 kvar, bara att de nu har 10.560 kronors köpkraft. Ser man det så så är uppgången alltså bara 5,6%, fortfarande bättre än ett räntekonto (när man räknar in inflationen), men betydligt sämre än många andra alternativ.

Och glöm inte bort de år som marknaden faller. 2008 var ett sådant, och trots att fonderna tappade miljarder i värde så tog fondförvaltarna lika mycket betalt som alltid.

Jäklar vad långt det blev. Värsta fondhatet. Jag hade tänkt skriva mer om fonder och varför det är en av de sämre investeringsformerna som finns, men jag sparar nog det till ett framtida inlägg. Håll utkik!

//J