Ang. Projekt 3, för den som behagar bry sig med ena örat, så har jag varit lite orolig över konkurrens. Jag har nämligen, i all min tröghet, trott att det var låga inträdeskrav i den här branschen och att vem som helst bara kunde valsa in, kopiera och prisdumpa.
Det tror jag inte längre, och även om just insikten är en lättnad så är själva orsaken en aldrig sinande källa till frustration, dåliga nerver, och ren och skär vrede. Inträdeskraven i den här branschen är ju skyhöga! Man måste nämligen ha en ängels tålamod, och gärna en burk citodon också, om man ska kunna stå ut. Bra för mig, mindre bra för mitt temperament och konkurrenter.
Jag importerar nämligen saker förstår ni. Det är jag kanske inte den första som gör, och det är inte heller första gången jag importerar något. Men den här gången är försändelsen riggad med nån slags tracking-funktion, vilket har resulterat i att jag ungefär sextio gånger om dagen måste logga in och kolla ifall det har hänt något. Och det har det såklart aldrig.
Den elfte, repeterar elfte april lyfte mitt paket från hemlandets flygplats för att flygas till Sverige. Och sen kom det inte fram förrän den fjortonde! Haha jag blir tokig! Tre dagar x 60 gånger ger 180 inloggningar på den värderlösa trackingsidan utan att något hade hänt. Hur kan ett flygplan behöva tre dagar för att ta sig till Sverige? Mina nerver.
Sen kom ju allt faktiskt till Sverige, och om jag var på gränsen till ett otåligt nervsammanbrott då så är jag onekligen ett steg närmare nu, för sen igår morse har allt suttit fast i tullen! Och det är inte direkt porslinshundar med kokain inuti som jag försöker smuggla in över gränsen. Men vadå, jag kanske har allt i mina händer om ett par år eller så om det fortsätter i den här takten.
//J
3 svar på ”Ovissheten är värst”