Kvinnligt företagande är något som verkar hamna mer och mer på tapeten. Om det beror på att det är valtider eller om det är en generell trend är svårt att säga, men överallt drar tidningar igång bloggar om kvinnligt företagande, Maud Olofsson skapar misslyckade mentorprogram och det verkar finnas en slags inbyggd föreställning att kvinnor behöver både hjälp och stöd för att de ska våga ta steget till eget företag.
Det är en sak att försöka få in fler kvinnor i styrelser och på chefspositioner: jag köper absolut att det diskrimineras friskt i näringslivet. Jag vet att gubbvälden existerar och jag tycker att det är för jävligt.
Men som egenföretagare? Som egenföretagare är man både styrelse och chef redan från början. Om man inte vill svara till ett gubbvälde så behöver man inte anställa ett, och om en kund diskriminerar mot en så står en tusen åter. Mod, kvicktänkthet, uppfinningsrikedom, jävlar anamma och envishet är mänskliga egenskaper. Inte manliga eller kvinnliga.
Just företagande är något jag inte tycker att man borde dela upp i manligt och kvinnligt. Det är alldeles för personligt för det. För vad är det som säger att det är lättare för en man att starta eget? Är det någon som lyfter luren åt honom när han ska ringa sitt första säljsamtal? Är det någon som tar hand om all redovisning och alla blanketter första gången han ska deklarera? Är det någon annan som ger honom modet att säga upp sig från sitt jobb för att jaga sin dröm, än han själv?
Nej.
Vi behöver absolut fler kvinnliga företagare. Vi behöver fler manliga också. Och jag är helt med på varför kvotering ibland kan vara en bra lösning i näringslivet. Jag är också för alla ansträngningar som syftar till att minska diskrimineringen mot kvinnor (och alla andra också naturligtvis) i samhället och på arbetsplatsen.
Men sluta dalta med kvinnor som startar eget. De två första åren med ett eget företag är en förbannad utmaning, oavsett om man är man eller kvinna. Att ge extra stöd och hjälp till kvinnor är att nedvärdera dem från början.
//J