Nu är det snart dags att ringa in 2010. Inte bara ett nytt år utan ett nytt decennium. Föga originellt och nydanande tänkte även jag sälla mig till horderna av bloggare som på något sätt har försökt sammanfatta 2000-talet. Pretentiöst så det visslar om det men vadå? Och självklart behöver ingen läsa det den här amatörodysséen, det räcker gott och väl med att ni skriver en kommentar i stil med Wow Jonas, vilket häftigt och intressant liv du har haft! eller så.
År 2000 fyllde jag femton år. Playstation 2 släpptes, gymnasiesystemet ändrades och Försvaret avvecklade en stor del av sin kapacitet. I december stod det klart att Dubbya hade vunnit det amerikanska presidentvalet efter många om, men och omräkningar i Florida.
Om detta brydde jag mig föga när jag puttrade runt på min trimmade Suzuki K50 med ett halvtrasigt lyse och ett svartmålat bigpack-paket som oljekåpa. Moppen var min femtonhundra kronor dyra biljett till friheten, och merparten av månadspengarna gick till bensin. Jag och min då bästa vän David spelade in kortfilmen Pucko under höstterminen. Vi sprang runt och lallade, slog oss och filmade med dold kamera. Likheterna med Jackass var förstås skrämmande, även om vi inte hade sett programmet då. Filmen fick en bejublad visning i skolans musiksal, efteråt kom slöjdläraren fram och tryckte min hand och sa att ”det där var tamejfan det bästa jag sett”.
2001 började jag gymnasiet. Året präglades förstås av attacken mot WTC den elfte september. Kravallerna i Göteborg missade jag totalt då min far hade bjudit mig på en vecka i Turkiet som belöning för nio års svett och möda i det svenska skolsystemet. Internet fanns knappt då, och att ringa hem från Turkiet med Comviq Kontant var helt enkelt inte att tänka på, så vi blev briefade på motorvägen hem från Arlanda om det hela. I Bromma gymnasium förlorade en kille livet, som vanligt helt i onödan.
Jag minns fortfarande var jag befann mig när jag såg planen flyga in i husen. Det är väl så. Det är en episk händelse som jag tycker har präglat stora delar av det här årtiondet. Reaktionerna (krigen) har på intet sätt försvagats under de nio år som gått, och vart det leder vet jag inte. Jag började läsa det Samhällsvetenskapliga programmet med inriktning Fred och Konflikt under hösten. Ett av mina bästa beslut hittills må jag säga, mest för att jag valde att gå i skolan i en annan kommun. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade brutit mig loss från många gamla vänner, och framför allt gamla sociala strukturer.
2002 vann sossarna valet. Fadime hedersmördades, i Tyskland skedde en skolmassaker och en flygplanskollision, i Bali sprängdes bomber och i Moskva tog tjetjenska terrorister/rebeller/frihetskämpar (beroende på vem man frågar) gisslan i en teater. Sverige tog inte ett enda guld i OS i Salt Lake City och åkte ut mot Senegal i fotbolls-VM. Allt som allt ett jävla skitår.
Jag minns nästan ingenting av det här året, men jag vet att det var då jag träffade många av de vänner jag fortfarande har idag. I skolan gick det bra. På fritiden spelade jag CS och var uppe alldeles för sent på nätterna.
2003 inleddes invasionen av Irak. Själva kriget blev kort, Saddam Hussein hittades under året, men amerikanska trupper finns fortfarande kvar i landet idag. Anna Lindh blev mördad inne på NK.
Jag fyllde arton och kunde ränna på stan utan falskleg. På mönstringen fick jag så bra siffror att jag kunde välja vad jag ville. Jag ville köra något stort, tungt och hårt sa jag då. 60 ton Leopard i Boden, undrade han. För kallt, svarade jag. Vi enades om 22 ton Strf 9040 på Gotland. Jag upplevde mitt sista riktiga sommarlov.
2004 skedde Knutbymordet. Fågelinfluensan härjade i Asien och Grekland vann EM. Bush blev omvald i USA och Putin i Ryssland. I Madrid sprängdes ett tåg och hundratusentals människor miste livet i Thailand när tsunamin kom.
Jag gick ut gymnasiet och fick fira i dagarna tre innan jag infann mig som värnpliktig på P18. Den första tiden var hård men nyttig, och även om jag inte skulle göra om det så ångrar jag inte att jag gjorde lumpen. Även där knöts vänskapsband som har hållit genom åren, jag fick testa mina egna gränser och lära mig självdisciplin. Jag gick kort och gott från svettig tonåring till svettig man. Men framför allt fick jag köra mina 22 ton pansar över stock och sten.
2005 kom både Youtube och WoW. Liverpool vann Champions League och på svenska pubar blev det rökförbud. Istället för rök fick man nu andas svett, spya, sprit, rap, fjärt, parfym och urin, ett gift ersatt med ett potpurri av skit helt enkelt. Orkanen Katrina slog hårt mot New Orleans, en tragedi ur vilken har sprungit ändlösa episoder av Extreme Home Makeover.
Efter muck i april började jag som lärarvikarie på en skola i Solna. Det gick ganska bra, och efter att med hjälp av muckpengen ha hankat mig fram under sommaren, fortsatte jag på hösten. Eleverna trivdes med mig, och jag trivdes med eleverna. Mest av allt trivdes jag naturligtvis med lönekuverten, som för en nybliven tjugoåring visade fantastiska summor. Dessa sparades undan och i december åkte jag, John och Pontus till Australien med varsitt working holiday-visum i fickan. Efter en vecka i Sydney hamnade vi i Brisbane.
2006 vann Alliansen valet, och Reinfeldt blev stadsminister. I Frankrike blev det massdemonstrationer, dels pga en ny arbetsmarknadslag, dels pga att demonstrera helt enkelt är det fransmän gör bäst.
Efter två månader i Australien var mina pengar slut. Med en veckohyra kvar på kontot fick jag tillslut jobb som fält/eventsäljare i Brisbane. Från halv åtta till sju, sex dagar i veckan, jobbade jag med att sälja kreditkort till folk ute i diverse köpcentra runt om stan. I april hade mina reskamrater åkt hem, och jag fick flytta in hos en kollega. Snart flyttade jag vidare till en delad lägenhet, och merparten av min usla provision gick till hyra. Dieten bestod av nudlar, ost, energidryck och donuts. Vid ett tillfälle försökte jag vara smart, och köpte hem tio kg ris att kalasa på. Två dagar senare var malinvasionen ett faktum, och det tog flera veckor att spreja bort dom jävlarna. Trots det trivdes jag, och stannade till december.
2007 kom den stora köttfärsskandalen. En dansk fyllskalle ordnade vinst till Sverige på Parken, och överlag började saker och ting handla mer och mer om klimatförändringarna.
Under första halvåret jobbade jag som eventsäljare på Telenor. Det var en kul tid med mycket resande, mycket festande, bra lön och de bästa arbetskamrater jag haft i mitt liv. För min del blev det aldrig någon hotelldöd, men efter ett tag saknade jag familj och vänner. Jag sa upp mig, och den sommaren hyrde jag och John och Veronica en trea i Vasastan. Jag jobbade extra som nisse och bartender på Pontus By the Sea för att dryga ut kassan, och i augusti började jag på StepStone som account manager. I december fick jag ett efterlängtat lägenhetskontrakt ute i Väsby och flyttade för sista gången hemifrån.
2008 började media uppmärksamma somaliska pirater. Engla mördades och Fritzl blev en av världens mest hatade människor. Inte ens en månad efter OS i Peking konkade Lehman Brothers, och finanskrisen blev ett faktum.
Efter att ha blivit singel gled jag in i vad som i princip får betraktas som en depression. Lösningen bestod av att jag sa upp mig från mitt jobb, började blogga och drack en hel del öl. Säljaryrket är som tur är fantastiskt välbetalt och jag hade lagt undan tillräckligt för att klara ännu ett sommarlov. Under sommaren träffade jag Emelie men var tvungen att ha ett distansförhållande eftersom jag redan hade blivit antagen till ekonomutbildningen på Gotland. Hösten bestod av plugg, träning och åtskilliga resor fram och tillbaka till Falun.
2009 hamnade återigen klimatet på panelen, denna gången tillsammans med en vild debatt om fildelning och integritet. Bush förpassades till Texas och ersattes av Obama som pratade om hopp och förändring. Svininfluensan spred panik i världen och finanskrisen härjade vidare överallt utom på börsen. AIK knep äntligen SM-guldet igen.
I januari flyttade jag till Falun, bytte utbildning och blev sambo och plastpappa. Här är jag kvar än, och har under året tagit mig in på börsen, börjat på en bok och startat två företag.
Min rent personliga åsikt är att 2000-talet har varit ett ganska mörkt decennium. Rädsla verkar ha präglat en stor del av det: rädsla för terrorister har fått amerikaner att ge upp sina privatliv och stödja ett krig mot u-länder och oljeländer terror, rädsla för förändring har fått musikindustrin att jaga fildelare, rädsla för en rätt harmlös influensa har fått hundratusentals att vaccinera sig, rädsla för att inte passa in om man inte hade hus skapade en bostadskris som utlöste en förtroendekris som drog igång en finanskris, rädsla för klimatförändringar har skapat osäkerhet och kontrovers, rädsla för främlingar har lett till segregering och främlingsfientlighet. Protektionism har stått ivägen för framsteg. Propaganda har ibland ersatt den tredje statsmakten.
Kanske beror det på att jag har vuxit upp och nu ser världen med andra ögon än en naiv och idealistisk femtonårings, kanske inte. Men jag hoppas att 2010-talet blir ett bättre årtionde. Det måste det bli.
Själv har jag blivit vuxen. 90-talet var enkelt: Sverige var bra i fotboll, på sommaren var det sommarlov och nästan inget behövde man bestämma själv. Numera suger Sverige i fotboll, på sommaren är man utfattig eller extrajobbar, och nära nog allt måste man bestämma själv. Ändå är livet bättre nu, mer intressant.
Jag tänker rätt mycket på val. Hur det hade blivit om man hade gjort ett annorlunda val. Grundskolan ut var vägen ganska utstakad, det enda man kunde påverka var väl sina betyg och vilka vänner man valde. Men hade jag suttit här om jag hade valt Vilunda gymnasium precis som alla andra? Hade jag hittat några vänner om jag hade gjort lumpen i Boden? Vad hade jag jobbat med om jag inte hade åkt till Australien och blivit säljare?
Allt handlar om val. Hittills ångrar jag inte ett enda val jag gjort. Hur skulle det se ut menar jag? De har lett mig hit och jag mår bra. Nu lägger vi det här lilla inlägget i en liten påse, knyter ihop den, hivar ner den i källaren bakom sommardäcken, och fokar framåt istället.
//J