Ett tag sen jag skrev här, och lika gott är väl det. Man ska ju egentligen bara öppna munnen (eller klicka ”add new post”) när man faktiskt har någonting att säga.
Jag har precis tagit mig tiden att läsa alla artiklar som hittills kommit ut av Maciej Zaremba kring den svenska skolan (läs här, här, här, här och här) och det är ju just såna där saker som får en att tänka till lite. Och där det tänks, där skrivs det också. För det här är ju ett ämne som i allra högsta grad berör mig. 1989 var jag fyra år gammal, och jag har alltså gått hela min skolgång i kommunala skolor. Mina erfarenheter från högskolans värld lämnar jag lite därhän nu, de förtjänar faktiskt egna upprörda inlägg. Nedan är mest en sammanfattning från hög höjd av mina intryck av den svenska utbildningen. Läs. Eller inte. Upp till dig.
Skola skola icke skola?
Problemen inom skolan började enligt Zaremba redan på 1940-talet när skolans uppgift inte bara blev att förmedla kunskap, utan även att fostra. Kanske en effekt av kyrkans minskande inflytande (för kyrkan är ju och har alltid varit väldans fostrande) med resultatet att skolan tog en del av ansvaret från övriga samhället och framför allt föräldrar för att se till att barnen blev mönstermedborgare. Fokus flyttades på så vis bort från just förmedlandet och vidareförädlingen av kunskap, till att bli en normsättande och kulturformande del av samhället.
Riktigt jävligt blev det ju förstås inte förrän allas vår Göran Persson kommunaliserade skolan i december 1989. En ful affär där fackförbund sålde sin integritet för löften om höjda medlemslöner. För man kan tänka vad man vill om staten och statliga myndigheter, men de är i alla fall måna om att allt ”ska gå rätt till”. Om det sen är fel sak som går rätt till, är en helt annan sak (se bara på försäkringskassan där alla gör fel saker på rätt sätt). För skolans del innebar detta att utbildningsmålen såg likadana ut över hela landet, att resurser fördelades rättvist och att kunskapskraven var unisona.
Kommuner – igen
När kommunaliseringen sedan genomfördes satt helt plötsligt kommunchefer på stora budgetar. Och det är otroligt viktigt att komma ihåg att ledamöter i kommunfullmäktige, liksom folkvalda regerings- och riksdagsrepresentanter, alltid gör det som maximerar deras chanser till omval. Det är agentteori 101. Detta till skillnad från de tjänstemän som ofta är partipolitiskt obundna och kan arbeta med samma sak under flera olika val och maktskiften. Och även om det under den statliga tiden var regeringen som bestämde över skolan, skedde en stor del av detta på beslutsunderlag och råd från olika myndigheter och departement (dvs tjänstemän). Demokrati när den är som bäst. Mitt intryck av en kommun är nog att det i många fall snarare handlar om oligarki än demokrati. De folkvalda har större beslutsrätt, tjänstemännen är mindre viktiga, och saknas det pengar till det där senaste vallöftet är det väldigt enkelt att ta dem från utbildningsbudgeten. Detta pekar även Zaremba på när han skriver att Sveriges skolor mellan 1991 och 1995 fick 850 miljoner kronor i hyreshöjningar och fyra miljarder i sänkta anslag. Försök få bara en sån ekvation att fungera.
Frågar nån mig är kommuner av ondo. Bromsklossar och betongkolosser präglade av maktgirighet och svågerpolitik. Frågar nån mig är nog kommunerna den största delen av problemet.
Men helt klart är ju också att undervisningen har förändrats. Mer kreativitet och fler grupparbeten, och sånt är ju bra eller åtminstone roligt. Men får man någon kunskap? Om skolans uppgift är som sig bör, att skola arbetskraften i både kunskap och fostran – vad gör den nu? Kunskap fås inte från att låta barn leka själva. Ingen vettigt funtad femtonåring tar på eget bevåg upp Illiaden och föreslår klasskamraterna att man ska läsa högt och diskutera hexameter och historieberättande. Det är ju lärarens uppgift, väl? Men om skolan kanske har gått mer mot fostran än kunskap då? Vad är det då för fostran i att man inte längre får be sina elever att stänga av mobilen under en lektion, eller att man kränker en skogstokig niondeklassare genom att hålla i honom när han vill spöa en sjua? Det är ju ärligt talat motsatsen till fostran.
Vem kan stå bakom dagens pedagogik?
Kunskapsnivåerna sjunker nationellt, och det talas om allt hårdare skolmiljöer. Så kan nån egentligen påstå att det vi håller på med funkar? Hur kan någon egentligen står bakom dagens pedagogik? Vi har ju gett den nästan tre decennier och det enda som har hänt är sämre resultat. Att backa bandet till tiden före kommunaliseringen är förstås svårt, och kanske inte ens önskvärt. Men om skolans uppgift är att lära och fostra – ja då kanske man borde begrava det här tjugoåriga lek & lär-experimentet, sluta ta in lärare som sökt för att de inte kom in på nagelterapeutbehandlingen, sluta tro att en tillsägelse dödar ett barns kreativitet, sluta se ett IG som ett tecken på vem man är istället för vad man gjort, och sluta dalta så förbannat i allra största allmänhet.
//J
En liten detalj bara ;)
Kommunchefer är partipolitskt obundna tjänstemän. Ej folkvalda.
Min syster blev klar med sin lärarutbildning vid årsskiftet och fick en temporär anställning fram till sommaren och det är dagligen som man får höra hur eleverna (sjätte klass) bär sig åt. Det är könsord till lärare, hot om att anmäla dem, knivar, tändare och mycket annat. För att bli av med de som stör mest så skickar man antingen ut dem på arbetsplatser som lärlingar (7-9 klass) eller sysselsätter dem med fika och fiske. Eleverna saknar därmed fullständiga betyg (ingen lektion, inget betyg) och skolan skjuter upp problemen tills man kommer till nästa skola (gymnasiet). Ungarna bär sig alltså förjävligt åt och läraren kan inte göra mer än att säga åt deras föräldrar som säger – nej, inte mitt barn.
Kristoffer: Du har så rätt. Kommunfullmäktige heter det ju såklart, och är nu ändrat.
Stefan: Som fd lärarvikarie och med lärare i familjen vet jag ju att det är precis sådär det är när man kommer nära inpå skolan. Vansinnigt tragiskt, och de som förlorar är ju barnen som utsätts för totalt galna beslut som fattas på kommun- eller riksdagsnivå.
För mig finns tre grundläggande faktorer som ska vara lika för alla:
Vård
Skola
Omsorg
Kommunal skola ger inte samma fördelning av resurser, det är upp till lokala politiker att bestämma nivån. Alla borde få samma förutsättningar.
En stor brist är som du och Stefan varit inne på, respekten för andra. Idag är attityden jag har rättigheter men inga skyldigheter.
Med tre barn i skolan så har jag samlat på mig en massa negativa erfarenheter av dagens skola. Mer struktur skulle inte skada.
Det finns så mycket att göra bättre och smartare i svensk skola så att man baxnar när man tänker på det. Att vända en atlantångare som uttryck räcker inte. Jag vet ju av erfarenhet (gymnasielärare i matematik) att svenska skola kryllar av ambitiösa och superduktiga pedagoger som tar sina elever och sin undervisning på stort allvar. För oss i skolan är det ju ingen nyhet att kommunerna inte lever upp till de förväntningar som lärare och elever bör ha på dessa. Det fungerar helt enkelt inte bra.
jaja, det bästa man kan göra är väl att försöka gräva där man står…
Trevlig helg!
Fredrik: Och det är inte bara skillnader mellan kommunalt och kommunalt, det finns ju även enorma skillnader mellan kommunalt och privatägt. Undrar vad som skapat denna attitydförändring, och hur man kan förändra den?
Simon: Har också en del erfarenheter från, och familj inom, skolvärlden och klart är ju att det väldigt sällan är lärarnas fel (även om en del säkert borde valt ett annat yrke, eller utbildat sig till en behörighet). Kul att få din kommentar, som lärare har du ju en speciell position. Vad tyckte du i övrigt om Zarembas serie?
Trevlig helg!