Ingen aning-mannen

Det är den 14 februari, Alla Hjärtans Dag. Men till skillnad från de senaste tretton åren kommer jag inte att köpa blommor, någon fin liten gåva eller extra god mat idag. Idag skriver jag istället under blanketten Begäran om fullföljd skilsmässa efter betänketid.

Det har varit en bra process, vi skiljs som vänner. Vi har inget äktenskap kvar, men ett föräldraskap och en vänskap. Det var nog rätt, ändå.

Och jag tar mina första stapplande steg som vv-pappa ut i singellivet. 2007 fanns inte Tinder. Hur gör man ens för att träffa någon? Hur gör man ens när man träffar någon? Ringrostig är en underdrift. Och inte bara det: att träffa någon – att möta någon – kräver en insats i tid, energi, fokus, intresse som jag inte riktigt behövt uppbåda på många år. Att leva i en etablerad relation med etablerade spelregler kräver såklart sitt, men på ett annat sätt. Det är lite enklare?

Men det ska nog gå. Jag får en mental bild av mig själv där jag skakar av mig spröda lager av ringrost när jag ställer mig upp på gnissliga knän, reser mig ur äktenskapets bekväma fåtölj och sträcker på mig. Som med allt annat ligger ju hemligheten i att göra. Öva. Försöka. Orka resa sig när man faller. Jag är inte rädd, inte ens för att sänka garden, göra bort mig, blotta hjärtat, bli bortvald. Det hör till att leva.

Men det finns något viktigare, och jobbigare, än att lista ut hur jag blir salongsfäigt partnermaterial, och det är att lista ut vad fan jag själv vill.

Jag har ju på många sätt ett bra utgångsläge. Haft en ”good run” med en fantastisk kvinna som fick hygglig ordning på mig. Fått barn. En lön som ger lite utrymme. Är på det stora hela ungefär okej med var jag är i livet. Jag har ingen brådska, vare sig in i ett förhållande eller att eskalera ett sådant till samboskap, barnagörande och annat som jag tror skulle kunna sätta en tidsmässig press på mig annars. Samtidigt stänger jag inga dörrar. Sker det så sker det. Öppen för det mesta, helt enkelt.

Men tanken växer inom mig att det däri också ligger ett annat, möjligen självkonstruerat, problem. För i dessa möjligheter och frånvaron av mål eller brådska är jag som ett roderlöst skepp. Anything goes – men hur ska jag då kunna väga möjligheter mot varandra? Obeslutsamheten förlamar och får mig att skjuta upp beslut på obestämd framtid. Det finns ett ord för det: att vela.

Jag läser höstens texter om kanske-mannen. Han som dejtar och dejtar men aldrig vill förbinda sig till ett förhållande. Som beskrivs som tvekande, velande och patetisk för att han inte verkar våga vara tydlig. Men kanske vet han bara inte vad han vill ibland? Vilse i pannkakan, som jag? Jag vänder mig mot epitet som ”patetisk” men vill absolut undvika att hamna i kanske-fållan, inte minst för att den är ett ställe där man gör andra illa.

Och jag vet. Det är kommunikation som är nyckeln: var tydlig med vad du vill och, om du inte vet vad du vill, var tydlig med det. Men kommunikation är svårt och handlar inte bara om vad man säger – utan också om vad mottagaren hör. Jag är ringrostig även här, och har svårt att förklara för någon att ”just nu vill jag nog kanske inte ha något seriöst med någon, men rätt vad det är kanske jag vill och då kan det vara med dig eller någon annan vem vet, eller så är distansförhållande och särboskap grejen för mig och absolut kan vi bara ha sex och kul men tja varför inte flytta ihop om du vill och jag kan vara monogam men ett öppet förhållande har absolut något” och så vidare.

Du hör ju själv hur det låter. Det dunkelt tänkta blir alltid i förlängningen det dunkelt sagda. Det är orättvist mot någon jag träffar att inte kunna berätta vad jag vill. För att inte tala om att absolut ingen kan förväntas orka ha tålamod med en velig man som inte ens kan formulera en viljeinriktning så luddig och urvattnad att den hade fått FNs generalförsamling att skämmas. Där ”ingen aning men absolut” är det egentliga och uppriktiga svaret på varje fråga. (Ingen kan åtminstone beskylla mig för att killgissa eller gubbveta.)

Det enklaste och mest rättvisa mot alla vore kanske att helt enkelt inte träffa någon förrän jag rett ut mig själv? (Jag skriver det med ett frågetecken istället för punkt och hoppas i hemlighet att ni ska svara nej för jag njuter själviskt av bekräftelsen, pirret och närheten i andras sällskap.)

Jag läser Eric Rosén om Mannen och känner igen mycket av att inte vara en av de stereotyper som lyfts fram på olika kultursidor de senaste åren. Jag har lite av allt, mycket av inget. Som de flesta, förstås. Och det är väl någon slags tröst: att jag inte är den enda som famlar, tvivlar, funderar. Men tröst oavsett slag förändrar inget sakförhållande. Det gör kanske bara tiden i det här fallet.