Hej Zlatan

Okej, jag hade inte tänkt publicera det här inlägget först. Zlatan är en öm tå för en väldigt stor del av Sveriges hjältetörstande befolkning, och att sticka ut hakan i det här ämnet är ofta synonymt med att ta käftsmällen. Men ilska är ett bra bränsle.

Först visar det sig att Zlatan nog inte är så sugen på att spela i landslaget något mer. Det tar ju alldeles för mycket fokus och energi från det viktiga klubbspelet.

Sen orkar han inte åka till Sverige och sin hemstad Malmö för att ta emot svensk fotbolls mest prestigefyllda pris, Guldbollen.

Ursäkta en en vanlig dödlig, men vad i helvete? Att representera sitt land är för de allra flesta idrottsmän och -kvinnor den största äran som finns. Något man kämpar för. Något som gör att man står kvar där på planen och nöter frisparkar efter att alla andra har gått iväg mot omklädningsrummets varma duschar. Oavsett sport, så ser man stoltheten i människors ögon när de får representera sitt land, sin nation. Det är stort.

Men inte stort nog för Zlatan.

När ens land sedan vänder andra kinden till och väljer att förära en med ett pris som ändå måste räknas till samma division som bragdguldet, ja då ska man ta mig fan dyka upp och ta emot det, oavsett vad ens klubb råkar ha att säga om saken.

Inte Zlatan. Liksom de stora Hollywoodstjärnorna löser problemet med att Golden Globe-galan krockar med deras gympass, löser Zlatan problemet med Guldbollen-galan genom att spela in en videofilm.

Att folk ens kallar den här personen för hjälte är en skymf mot alla som verkligen är värda namnet. Den här pajsaren från Malmö har lyckats med konststycket att näta 22 gånger på nio år och 62 matcher. 8 av målen var dessutom mot brödgängen San Marino och Malta, lag som min mormor hade kunnat göra mål på i klackskor.

Thomas Brolin tryckte in kulan 26 gånger på fem år och 47 matcher.
Sven Rydell gjorde 49 mål på 43 landskamper.
För faan, till och med evige inhopparen Allbäck har bättre målsnitt än Zlatan.

Så konststycket är kanske inte hur han lyckats göra 22 mål på 62 matcher ändå. Konststycket kanske ligger i det faktum att den här killen, som i sammanhanget är högst genomsnittlig, har lyckats få en hel nation att se upp till honom, dyrka honom, försvara honom när det går trögt och hylla honom när det går bra. För sanningen är den här: Zlatan är medioker. Han är anfallare, en anfallares jobb är att göra mål, och Zlatan är en medioker målgörare i landslaget.

Men han har ju så skön attityd! utropar vissa av er nu. Han är så skönt osvensk och kaxig juu! Osvensk och osvensk, säger jag, han är ju bara dryg och otrevlig.
Men kolla hur grym han är i sina klubblag då! skriker ni i mitt ansikte. Ja, jo, visst är han väl det. Men det ger väl inte honom rätt att nobba landslaget och tycka att han är för bra för det? Eller? Är det landslagets fel att det går dåligt för Zlatan? Är det helt enkelt så att han inte får ”de rätta bollarna” att jobba med?

Nej. Den som påstår något sådant har
A, grava brister i sitt fotbollskunnande
X, någon form av diagnos
3, en helt vanlig släng av hjältedyrkan

I fallet Zlatan är det där suget efter att få en hjälte inom svensk fotboll så allvarligt att man misslyckas med att se hans brister, och samtidigt blåser upp de i bästa fall tveksamma kvalitéerna han besitter. Den som skyller Zlatans måltorka i landslaget på nivån hos hans lagkamrater har helt enkelt fel. En stjärna kan jobba in bollar även när de kommer lite snett, en stjärna går inte och gnäller på att han inte får bollen på fötterna när han är rättvänd och har öppen kasse.

Så. För att vara en medioker spelare så visar Zlatan upp en attityd som åtminstone jag tycker rimmar riktigt illa med hans framtid i Sveriges landslag. Han borde inte bli tillfrågad igen, och han borde inte få några fler Guldbollar. För som man bäddar borde man faktiskt få ligga.

//J

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.