Friend or foe?

Något som jag stött på i allt högre grad sedan jag började driva eget är konkurrens. Duh. Konkurrens är ju i grund och botten bra eftersom det leder till högre effektivitet. Konkurrensen sporrar oss att bli bättre, att bli påhittigare, att hitta nya lösningar och att krama ur ännu lite mer ur varje investerad krona (yes jag pratar om företag här även om konkurrens ju finns överallt).

Bara i Falun finns det två företag som konkurrerar med Battleground. I Borlänge ytterligare ett. Visst, inget av dem erbjuder Lasertag, men vi krigar (no pun intended) om samma marknadssegment. För ett tag sedan ringde jag upp ett av dem, det större, och föreslog att vi kanske skulle sätta oss ner och kika på ett eventuellt samarbete.

I mina ögon var det en done deal, ett klockrent samarbete. De skulle kunna erbjuda min aktivitet parallellt med sina egna, och hyra in mig och min utrustning om den efterfrågades (med marginal såklart). Jag skulle kanske kunna få några extra speltillfällen och i gengäld skulle jag kunna hänvisa större sällskap än jag själv klarade, till dem. Kunderna skulle kunna dra nytta av ett ökat utbud och ökad kapacitet. Win-win-win.

Icke. Ägaren fattade sig väldigt kort och tydligt när han förklarade att han förvisso välkomnade konkurrens, men att något samarbete skulle det minsann inte bli. Vi var ju konkurrenter. (Veckan därpå började kommunen helt plötsligt att spjärna emot med tillstånd och annat, men det var nog en slump.)

Det här är kanske det som jag har allra svårast att förstå när det gäller företag och entreprenörskap. Anta att en marknad delas mellan två företag. Varje företag säljer för en krona, och marknaden är alltså två kronor stor. Men om man kan få synergieffekter av att samarbeta som gör att ett plus ett helt plötsligt blir tre kronor, varför skulle man då i hela fridens namn vilja fortsätta konkurrera om två? Jag fattar inte!

Konkurrens kanske inte är lösningen alla gånger, trots allt. Jag kan medge att kunden generellt vinner på konkurrens, men är vi så låsta vid att det är så det ska vara, att vi inte kan se de möjligheter som kommer med samarbete? Är det fortfarande fångarnas dilemma som styr?

Jag anser att delad kaka är dubbel kaka, och den som kommer med ett ärligt förslag kommer alltid att få en öppen dörr och ett öppet sinne från mig. Trots att vi är konkurrenter.

//J

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.