Vi tröttnar inte. Men kanske borde vi.

Håll i er för här kommer en rant om hur det känns att vara företagare i årets valrörelse.

Jag kommer att utelämna Vänsterpartiet för vi vet alla var de står i såna här frågor och det är Socialdemokraterna som, som Sveriges största parti, också står för det i mina ögon största sveket mot svenska företagare. Vänsterpartiet är i alla fall ärligt. De gillar inte min världsbild, jag gillar inte deras (även om jag röstade på dem i min ungdom!) och det är ok för man får tycka olika.

Men sossarna (har röstat på dem med!). Sossar träffas och pratar gärna, och det kan ta ganska lång tid innan man inser att det mest bara är för att de ska kunna säga att “jag har minsann varit ute hos företagen”, och inte för att de på något sätt bryr sig. För när vi träffats så har jag sagt ungefär såhär:

Jag gör mitt bästa för att behandla min personal med den respekt och de förmåner de förtjänar, att ge dem förutsättningarna att växa i sina roller. Jag vill göra vinst, absolut. Och ju bättre vi alla mår desto bättre tror jag att vi jobbar (därav t.ex. vårt system med pauspoäng). Jag förstår att de är i beroendeställning till mig, men de förstår också att jag är i beroendeställning till dem. Vi jobbar tillsammans. Hela poängen med en organisation, ju, att en och en kan bli tre. Vi är bättre tillsammans än var och en för sig.

Och de hör mig, men de lyssnar inte. För problemet är att Socialdemokraterna inte ser samma “tillsammans” som jag. För dem är det de anställda som är “tillsammans”. Vi arbetsgivare får inte plats i deras gemenskap. Och jag förstår det inte. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur man så aktivt väljer att ignorera den ena parten i en anställning. Hur man blir så förblindad av sin ideologi att man inte inser risken en företagare tar när den blir arbetsgivare. Hur man är så principstyv att man på allvar verkar tycka att höjda avgifter på att anställa kan stimulera fram fler anställningar.

Jag vet företagare som fått välja mellan att lägga ner sitt företag och börja om utan vissa anställda som de inte kunnat säga upp pga LAS (trots misskött jobb, hot på arbetsplatsen och andra riktigt allvarliga saker), och att lägga ner helt. De uppmanas att anställa, men behöver de krympa kostymen så har de både lag och fack emot sig.

Och det här är den socialdemokratiska politik som ska ge fler jobb:

– Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och fördyra anställningar
– Man vill höja restaurangmomsen
– Man vill ta bort undantaget från turordningsreglerna för småföretag
– Man vill försvåra för vård- och utbildningsföretag att gå med vinst
– Man vill halvera RUT-avdraget

Det man vill ge till företagen i form av innovationsstöd, klimatinitiativ mm (och sen när blev staten bra på att driva företag?) är en bråkdel, en droppe i havet, jämfört med de miljarder man får in. Newsflash Löfven: jag behöver inte era pengar. Vill inte ha dem. Däremot vill jag ha de pengar jag gjort mig förtjänt av i mitt företag (och självklart betalar jag mer än gärna en del av dem till välfärden varje månad men det är mina pengar från början – inte statens).

Under tiden växer mitt lilla företag vidare, men det är inte tack vare statliga incitament, utan trots dem. Och kanske är det det som är problemet. Vi företagare kämpar på genom politiska minfält och över de hinder som läggs ut framför oss. Vi klagar visserligen ibland, men de enda som verkligen lyssnar är de som redan håller med. Så vi gnetar vidare, ibland med lön, ibland utan, och alltid med den där klumpen i magen som kommer med ansvar för anställda, för den egna familjen, för Skatteverket, för att kunna sätta mat på bordet. Vi tröttnar inte.

Men kanske borde vi.

Så får du jobbet 2013

Med två akademiker till föräldrar, varav den ena lärare, var bra betyg en ganska central del av min skolgång och uppväxt:  “Om du vill få ett bra jobb måste du anstränga dig i skolan och få bra betyg.” Jag är nog inte så ensam om att ha hört det, och det är också ett mantra som jag nu upprepar till mitt tolvåriga bonusbarn.

Examensdag

Men är det verkligen så enkelt?

Som företagare och arbetsgivare (vår femte medarbetare börjar i februari) har jag kommit på mig själv med att gång på gång låta andra faktorer än just betygen avgöra vem jag vill arbeta med. Och att jag själv är fem ynka högskolepoäng från en examen (bommad tenta i extern redovisning, lyckligtvis låter jag nu andra ta hand om min bokföring!) har visat sig ha just ingen betydelse alls, för hittills har jag inte stött på en enda kund som har krävt att få se vilken utbildning jag har i bagaget. Jag bedöms på andra kriterier som referenser, pålitlighet, trovärdighet och leveransförmåga.

Men, tänker du nu, om man nu inte har några tidigare referenser då? Visst måste väl ändå bra betyg vara viktiga då? Ja – och nej. En avklarad utbildning är ibland ett krav för att du ska kunna få en anställning där du behöver en speciell behörighet eller kompetens, vare sig det är lastbilschaufför eller biokemist. Och bra betyg visar dels att du har haft karaktär nog att slutföra något, och dels att du nog antingen är begåvad eller har läshuvud (eller både och förstås).

Men motivation slår klass, åtminstone för mig. Kunskaper och färdigheter kan tränas upp, en dålig attityd eller grundinställning är det värre med.

Och när jag har kommit att diskutera frågan med andra företagare och arbetsgivare, tycker de påfallande ofta samma sak. Jag vet många (och jag är en av dem) som är bekymrade över kvalitén på många av de ansökningar som kommer från utexaminerade unga. Många verkar helt enkelt inte ha särskilt bra koll på vad som begärs av dem, och vad de själva kan begära av en anställning.

Vem vetSjälvklart är det viktigt att vi har en välutbildad befolkning och betyg är en viktig del av, och indikator på, det. Men när det kommer till att vara “anställningsbar” spelar betyg ofta en ganska liten del i ekvationen, och mitt intryck är att få unga vet om det.

Själv tror jag att orsaken ligger i bristande kontakt mellan skola och näringsliv. Lärare och skolledningar har kanske helt enkelt inte tillräckligt bra koll på vad det är för värld de skickar ut sina elever i efter avslutad utbildning? Och kanske beror det i sin tur på att vi arbetsgivare och rekryterare är för dåliga på att berätta det för dem?

För att få en lite bättre bild av hur det ligger till skapade jag en enkätundersökning. En enkel liten sak med fem frågor, som 57 arbetsgivare och rekryterare tog sig tiden att besvara (ett stort tack till er, jag är mycket tacksam!). 57 är kanske inte det största av urval men det räcker kanske för att skrapa lite på ytan, tänker jag, och såhär var enkäten utformad:
 
 

Vad/vilken egenskap är viktigast när du ska anställa?

Tid att besvara: max 1 minut
Antal frågor: 4

 

Det är i många fall ganska långt mellan skola och företag. Åtminstone där jag bor är kontaktytan nästan obefintlig, och jag undrar vad elever egentligen vet om att göra sig själva anställningsbara.

 

För att kunna gå på djupet med detta vore det otroligt uppskattat om du kunde svara på fyra enkla frågor (tar max 1 minut) om vad som är viktigt för dig när du ska anställa. Är det någon form av formell kompetens (tex högskoleutbildning, militärtjänst, speciella kurser osv), speciella personliga egenskaper (arbetsmoral, noggrannhet, social kompetens osv) eller kanske något helt annat? Det är helt okej att nämna flera saker som du tycker är viktiga! Och du – ett jättetack på förhand! /Jonas Grenfeldt, GFD Webbyrå
* Required
 


 


 



 



 



 

Jag redovisar hela enkäten för att du själv ska kunna bedöma hur väl frågorna är ställda sett till de svar jag fått, om det är ledande frågor eller om jag på något omedvetet eller undermedvetet sätt kan ha påverkat någon att svara i någon speciell riktning. Det är dock ingen C-uppsats jag skriver, så jag gav mig själv en ganska slak lina.

Vilka svarade?

Av de 57 som svarade så drev eller arbetade

  • 17 stycken (30%) på ett företag med 1-3 anställda (inkl enmansföretag)
  • 16 stycken (28%) på ett företag med 4-10 anställda
  • 11 stycken (19%) på ett företag med 11-30 anställda
  • 1 stycken (2%) på ett företag med 31-50 anställda
  • 5 stycken (9%) på ett företag med 51-100 anställda
  • 7 stycken (12%) på ett företag med 100+ anställda

Det här är kanske en fördom, men den baseras på vad jag själv och mina vänner tyckte och tänkte vid 20 års ålder: är du ung så vill du kanske jobba på ett stort, välkänt, kanske internationellt företag med starkt varumärke, hellre än ett litet lokalt företag? Glöm det: sedan 1992 har nio av tio jobb skapats i företag med färre än 50 anställda (källa). Chansen är därför stor att du hamnar i just ett mindre företag än IKEA, Google, H&M eller någon annan av Sveriges mest attraktiva arbetsgivare för studenter (källa). Just hos de arbetsgivare som till störst del besvarade enkäten.

23 stycken identifierade sig som egenföretagare varav minst 9 av dessa har tre eller fler anställda. 11 stycken valde att identifiera sig själva som vd, 4 som rektor och 11 som någon form av chef.

Webb och IT dominerade med 19 respondenter som angav det eller liknande som huvudsaklig bransch, men bland svaren finns allt från offentlig sektor och detaljhandel till turism och riskkapital.

Vad var viktigt för dem?

Månadens anställdaDet är förstås nu det börjar bli intressant, men också svårare att bedöma svaren jag fått. Många har också angivit flera saker som är viktiga för dem.

  • Konkreta krav på utbildning nämns i 11 av svaren
  • Rätt kompetens nämns i 5 av svaren
  • Lätt för/vilja att lära nämns i 8 av svaren
  • Drivkraft nämns i 7 av svaren
  • Självständighet/självsäkerhet/självgående nämns i 7 av svaren
  • Inititativtagande nämns i 5 av svaren
  • Social nämns i 9 av svaren
  • Krav på bra betyg nämns i 0 av svaren

Saker som ärlighet, kreativitet och hög arbetsmoral nämns också på flera ställen i olika former, och det närmaste vi kommer krav på bra betyg är formuleringen

“Formell kompetens väger tungt (dock inte nödvändigtvis bra betyg)”

Kommer de att anställa?

Just här kan jag inflika lite självkritik när det gäller svarsalternativen. Alternativet Ganska troligt borde förstås ha varit Inte särskilt troligt, och ska nog också tolkas så: att man inte utesluter en anställning under 2013 men att det nog lutar åt att man låter bli. Såhär svarade man:

  • 7 stycken (12 %) kommer definitivt inte att anställa
  • 15 stycken (26 %) kommer troligtvis inte att anställa (svarade Ganska troligt)
  • 7 stycken (12 %) kommer troligtvis att anställa
  • 9 stycken (16 %) säger att det är mycket troligt att de kommer att anställa
  • 17 stycken (30 %) kommer definitivt att anställa under 2013

Sammanfattning

Även om underlaget som sagt kanske är i minsta laget har enkäten besvarats av personer i ledande och anställande befattningar från en lång rad olika branscher i såväl offentlig som privat sektor. 8 av 10 arbetar på ett företag av den storlek som skapar flest nya jobb i samhället, och 6 av 10 har också svarat att de trots stundande lågkonjunktur räknar med att anställa under det kommande året.

För dig som vill gräva lite djupare har jag sammanställt alla svar i en excelfil som du kan ladda ner här. Jobbar du inom skolan och tycker det här vore intressant att diskutera vidare – hör av dig. Är du företagare eller på annat sätt en representant för näringslivet som har idéer på hur vi kan komma närmare skolan – hör av dig.

Min förhoppning är även att du som är ung och arbetssökande också har fått ut något av det här inlägget. Totalt är det alltså troligt eller mycket troligt att ungefär 58 % eller 6 av 10 av de som besvarade enkäten kommer att söka efter nya medarbetare under 2013. Nu vet du vad som är viktigt för dem, och det är inte (bara) bra betyg.

//J