Full fart i höst

Det kommer bli en spännande höst. Renoveringen fortgår och nu ligger fokus på nedervåningen/källaren som ska göras klar så att grabben kan flytta ner dit lagom till bebisen kommer. Mycket är kvar och det ser ut att bli en inte helt billig historia – ny luftvärmepump (troligtvis, vi har inte helt bestämt oss för hur vi löser uppvärmningen nere) och ny garageport. Tur vi har bra vänner och att undertecknad råkar deläga ett garageportsföretag… ;)

Utöver renoveringen kommer det hända en hel del smaskiga saker med GFD. Jag får inte säga så mycket än men det lär hända ett och annat som kommer att skaka om livet för våra kära konkullegor i närområdet. Återkommer kring det!

//J

Klart (snudd på)

Mycket hemmavid just nu. Men det är svårt att låta bli när man har saker man byggt som man vill visa upp. Ribborna kommer från Byggmax, “bark” var det nån som kallade dem och visst – de är billiga och några har redan slagit sig lite. Men det är billigare att köpa ett par nya nästa år och byta ut de värsta än att köpa premiumvirke från början!

Glaset kommer från utmärkta räckesbutiken, en utmärkt “fågeldödare” som bror kallade dem, men jag tyckte det var värt den extra kostnaden för att maxa utsikten över sjön.

Kvar nu är kjolen, men det blir nog nästa år (är ju ändå bara grannarna som ser den).

altan

30 000 tweets senare

High FiveDet tog två år att skriva 10 000 tweets, från 18 februari 2009 till 22 juni 2011. Sedan tog det visst bara femton månader att skriva 20 000 till. Av bara farten liksom.

Vid 10 000 var jag fortfarande lite förvånad, snudd på förbluffad, över detta fantastiska lilla mikrouniversum till bredden fyllt av människor som så osjälviskt delar med sig av vardag, helgdag, kunskap och tankar. Nu, vid 30 000 känns det någonstans mer som vardag. Twitter är en lika självklar del av min dag som frukost, och jag gör inte längre någon skillnad på de jag lärt känna där och de jag träffat på andra sätt.

Deeped Niclas Strandh sa skrev det bra i en krönika i Internetworld – det är dags att släppa prefixet digital kring saker och ting. Twitter är inte en digital kommunikationsplattform för mig, det är helt enkelt bara ett ställe där jag har chansen att träffa och samtala med enorma mängder häftiga människor.

Och är det något som fortfarande fortsätter att förvåna, så är det i så fall människorna. Ni. Ni som jag aldrig hade hört talas om, än mindre träffat, om det inte vore för Twitter. Bara ni är anledning nog att bränna av 30 000 tweets till. Så som vanligt och alltid – tack. Tack för att ni fortsätter att förvåna, förbrylla, förmedla, förbättra, förbrödra, förädla och förvalta.

//J

Att stanna upp

Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.
– Samuel Butler

Det händer så extremt mycket nu. Det är kanske den dåliga standardursäkten, men det är till stor del därför jag inte har uppdaterat den här bloggen på så länge. I firman rullar det på i 180 och varje gång jag försöker lyfta blicken för att se bortom nästa krök eller vägbula, så händer något som tvingar ner den igen. Bränder ska släckas, fakturor ska betalas och trots att den ekonomiska biten är klart mycket bättre än den var i januari och februari då vi var helt nya (i aktiebolaget) samtidigt som vi expanderade kraftigt, så vågar man liksom inte ropa hej och andas ut.

Jag och sambon har nog hittat ett hus vi vill ha, men det kräver att vi får låna lite till renovering och upprustning av det så fort vi flyttar in. Bolånelöfte har vi, men från banken vi fått det från (den enda vi frågat hittills) blev det tvärt nej på att (blanco)låna till någon renovering. Samtidigt var de okej med att vi istället lånade till extra handpenning och köpte ett dyrare hus. Besynnerligt att man kan få låna till ett dyrare hus men inte låna för att göra sitt köpta hus dyrare. En investering (värdeskapande) kontra en spekulation (tillför inget värde), banken valde det senare. Självklart är det inte små summor vi talar om, men sett till vad andra fått och får låna känns det inte särskilt blodigt alls, snarare tvärtom.

Det som nog slog allra värst var att banken inte hade några problem med att rakt ut säga att det är mitt fel att vi inte kan få det tämligen ringa lån vi begär. Jag är orsaken till att jag och min familj inte kan flytta. Jag och mitt företag. Det är sådant som verkligen får en att känna att det är värt det, eller hur? Jag har inte varit så nära på att ge upp, lägga ner och skita i alltsammans på mycket länge. Att få svart på vitt att man inte är betrodd är en av de värsta känslorna som finns, åtminstone för mig. Man kastas mellan glöden och viljan att motbevisa dem och visa världen att man minsann klarar det oavsett vad någon bedömningsgrupp på Länsförsäkringar tycker, och känslan av att man kanske är värdelös ändå, och att man nog skulle ha större chanser om man gav upp, tog ett normalt jobb som en normal människa, började läsa Aftonbladet och oroa sig för pensionen. Ena minuten är man stolt och rakryggad, nästa är det som att kroppen fått pyspunka (inte helt olikt häxmästaren som imploderar i Sagan om Konungens Återkomst, du vet).

Samtidigt händer det så extremt mycket bra och roligt i mitt liv. Trots ständig likviditetsoro så tuffar GFD på, jag syssselsätter tre personer utöver mig själv, projektet vi gör går bra och kunderna är nöjda. Jag själv bjuds in till möten här och föreläsningar där, intervjuas här och hittar nya kontakter där.

Såg en dokumentär om några överlevare från Utöya igår. Där snackar vi riktiga överlevare. Vardagsproblemen bleknar när man ser vad de har övervunnit eller kämpar för att övervinna. Kanske borde jag försöka bli bättre på att fokusera på vad jag faktiskt har, hellre än allt jag (ännu) inte har. Stanna upp ibland. Lyfta blicken om så bara för en minut.

Det känns som en ganska bra plan.

//J

Mitt bästa surdegsrecept (hittills)

Ni som följt den här bloggen tidigare vet ju att jag inte har några som helst spärrar inför att fylla rabatten med rotfrukt och lök istället för blommor och annat kaninfoder. Att jag ställer mig och bakar eget bröd borde alltså inte vara något annat än nästa naturliga steg, och det är det inte heller.

Efter att ha ägnat sommaren (nåja) åt att baka lika gott och nyttigt som smuligt, torrt och jästsmakande fullkornsbröd så tog jag tillslut och efter lika många om som men, klivet över klyftan och in i surdegsvärlden. (Lång mening va? Jättenöjd med den!)

Surdeg är inte så pretto och svårt som man först tror. Man blandar lite mjöl med lite vatten och sen väntar man. När man har väntat klart så har man en surdeg. Skillnaden mot att baka med jäst är väl mest att det tar sju timmar för en deg att jäsa kontra en timme, men jag har inga problem med att multitaska och hitta på andra saker under dessa sju timmar. Kalla det skicklighet, kalla det en förmåga att inte behöva stå och hetsa maniskt över en bit deg, men så går det i alla fall till i det grenfeldtska hushållet.

Typ allt jag vet om surdeg har jag snappat upp från en kille som heter Martin. Martin har en skönt nördig blogg om bröd och en twitterprofil och har också skrivit ett par böcker om surdegsbakande. Nu skulle jag kunna skriva några stycken om hur fantastiskt det är att sociala medier har överbryggat klyftan mellan författare och läsare, men nöjer mig med en bild på det godaste bröd som jag någonsin har bakat.

Surdegsbröd
Surdegsbröd

Det bygger på en rågsurdeg och är en liten spinn off på det här receptet. Byt bara ut 250 gr av vetemjöl special mot siktat dinkelmjöl. Kör i maskinen i ca 8 minuter innan du häller i 22 gr salt (istället för 20 (okej, lite nördigt är det kanske)) och kör 120 gr eller så solroskärnor istället för nötter och frukt. Låt bunken stå svalt och jäsa långsamt i kanske 5,6 timmar innan du delar degen i två och lägger i formar (skitmycket mjöl är hemligheten till hur man får ut den på bakbordet/diskbänken utan att den fastnar över fakking allt). Där får den ligga i 2,3 timmar till och gosa till sig innan den åker smack in i ugnen som är 275 grader. Sänk direkt till 200 och släpp ut ångan (från isbitarna, se originalrecept) efter en kvart. 25-28 minuter räcker gott och väl och resultatet är nog f-n det saftigaste bröd man kan få på råggrund.

En annan sak jag ändrat på är Martins rutiner. Lägger grunden på fredagskvällen och svänger ihop degen på lördagsmorgonen efter frukost. Gräddar nån gång mellan fem och åtta på kvällen. Försökte Martins variant en gång och det gick åt helskotten men du gör förstås precis som du vill utifrån dina rutiner.

Så det så. Man gör som man vill. Det är liksom det som är grejen.

 

//J

Våren hittills

Dags för ett grönt inlägg tror jag bestämt, ett välkommet avbrott från SEO, affiliatemarknadsföring, tuffa skrivuppdrag och annat som hör en webbyrå till.

Förra våren sattes det som nån kanske till och med kommer ihåg potatis i den grenfeldtska rabatten. Skälet var förstås att vi hade en rabatt, och en sådan är ju synd att försumma, i kombination med att jag inte är så mycket för blommor utan hellre odlar saker jag kan (äta) ha nytta av.

Även i år fick jag dock kompromissa en smula med det övriga hushållet som gillar saker som inte bidrar med något annat än lite ögongodis, så penséer fick återigen äntra jorden. Så här såg det ut för några veckor sen när allt hade satts och planterats. I lilla rabatten har grannens jordgubbar tagit sig över till oss, och det har man ju såklart inte jättemycket emot.

Rabatten 1.0 Jordgubbslandet

Klicka för större bild (gäller alla här under också för den delen)

Blasten som sticker upp bakom blommorna är vitlök som jag satte redan i höstas. Alla utom en överlevde vintern med bravur trots att de hade hunnit komma upp en bit, troligtvis var det det tjocka och konstanta snötäcket som räddade dem. Klyftorna plockade jag direkt från en färsk vitlök jag köpte hos torghandlaren, så länge de inte är besprutade eller bestrålade så fungerar det uppenbarligen utmärkt. Om man själv blir sugen så är det viktigaste att tänka på att man väljer så stora klyftor man bara kan – ju större klyfta desto större blir löken.

Årets grödor

Efter vinterns insomnade projekt som gick ut på att skapa ett forum för folk som ville byta fröer hade jag minst sagt en hel del att välja på inför årets säsong. Eftersom flickvännen lagt veto mot allt som växer ovan jord, typ sallad, spenat, majs etc. var jag återigen förvisad till rotfrukternas spännande (nåja) värld. Såhär blev årets plantering:

Vetet smög jag med, men efter en vinter i bilens handskfack med omväxlande +20/-20 verkar det inte gå så bra för det. Faktum är att jag hittills inte har en aning om hur det går för varken sockerrot, lök eller polkabeta – de är totalt omöjliga att skilja från ogräset som också passar på att spira. Tålamod är ju inte direkt en av mina största styrkor, snarare tvärtom, men i det här fallet är det nog bara att vänta och se… Något som däremot kommit upp är rödbetorna:

Bulls blood

De är av sorten Bulls Blood, och namnet har de dels fått för att roten fullkomligt dryper av mörkröd saft, dels för att bladen är vackert röda och kan liva upp vilken sallad som helst under sommaren. En extra fördel med de röda bladen är ju att man kan skilja dem från ogräset också. Något annat som också växer fint är de potatisar jag måste ha missat att ta upp i höstas. På bilden nedanför kan ni tex se några av blasten mellan väggen och vitlökarna. De har hamnat lite här, där och varstans, men eftersom jag inte vet hur det andra tar sig (och eftersom potatis är gott) så kommer de att få vara kvar.

I helgen var jag och tjejen på loppis, och lyckades hitta en schysst blomlåda för några tior. Självklart var det första helgen utan bil för oss men vi fick hjälp av bilburen släkt medan vi själva cyklade vidare ner på stan och köpte lite kryddor och en tomatplanta. En gammal kruka som spruckit i botten under vintern grävdes också ner i rabatten och kommer att få nån fin blomma i sig, och allt som allt kan man säga att vi för tillfället är rätt nöjda med hur baksidan ser ut (åtminstone växtmässigt). Det går – även i hyresrätt.

Örtlådan Rabatten 1.1

//J