När det (kanske) vänder

Fick ett mail idag med goda nyheter. Som jag skrev förra veckan så hade Strålsäkerhetsmyndigheten ett och annat att säga till om när det gällde vår utrustning. Efter ett krismöte skickades ett mail till Thailand med ämnesraden ”Well, this is urgent!!!” (det var inte jag som skrev det. Då hade ett utropstecken räckt.)

Svaret kom som ett brev på posten. Klantarna hade råkat skriva 50 mW istället för 5 mW på hemsidan. Ett misstag som potentiellt hade kunnat kosta oss tiotusentals kronor. Där ser man vad en nolla kan betyda. Nu väntar vi bara på lite bekräftande dokumentation så ska problemet vara ur världen.

Peter McArthur sa att varje framgångsrikt företag kräver tre personer – en drömmare, en affärsman och en skitstövel. Jag är inte helt säker på vem jag är, men min vän R är definitivt drömmaren. När jag var som argast över hela den här grejen var det han som sa att det kommer ordna sig, och han utformade till och med en plan för hur vi skulle kunna använda tillståndet som usp i framtida affärer.

Så har det alltid varit, ända sedan vi lärde känna varandra i sjätte klass. Jag är den som kan bli knäckt när något går dåligt, men å andra sidan har jag en förmåga att känna igen dåliga idéer och stoppa dem innan vi ger oss in i något vi inte kan ta oss ur. Jag antar att jag är affärsmannen. R kommer hela tiden med fullständigt galna och ibland usla idéer som han lova kommer göra oss rika och berömda, men när skiten träffar fläkten så är han den som orkar kämpa vidare och släpa med mig genom leran.

Jag är brandfilten, en ibland tråkig men ofta användbar säkerhet. R är pyromanen, som tänder fler eldar än nödvändigt men alltid håller brasan vid liv. Och när det krävs så kan vi vara skitstövlar båda två. Så nu kör vi.

//J

Bromsklossning

Det är kul att starta eget, man får jobba med vad man vill när man vill, och ens chef beviljar alltid ledigheter. Men ingen ska tro att det är enkelt. Jag har hört det så otroligt många gånger, att ”det är ingen dans på rosor att driva eget ska du veta.” Oftast har det pratats om långa timmar och knas med Skatteverket.

Några långa timmar har jag inte märkt av än, och Skatteverket håller sig på sin kant sålänge jag håller mig på min. Men allt är inte dandy för det. Först mötte jag ju som ni vet ett ganska kompakt och bestämt motstånd från Falu kommun och de som är ansvariga för grönområdena där. Jag har fortfarande inte hört något från den person som lät positiv men klargjorde att ”han ringer mig”. Jag ska ringa honom nästa vecka, har inget kvar att förlora.

För igår kom nämligen ett mail ifrån Martin Lindberg, PhD på Strålsäkerhetsmyndigheten. Hur han fick nys om hela klabbet vet jag inte, men han klargjorde på ett inte särskilt trevligt sätt att man måste ha tillstånd för att få använda och ”leka” med lasrar av den här styrkan. Givetvis är det bara Strålsäkerhetsmyndigheten som kan utfärda såna tillstånd, givetvis kostar de 4100 kronor att få.

Det ser lite mörkt ut just nu. Med tanke på hur humorbefriade vissa forskare verkar vara så känns det svårt att få ett tillstånd för ”laserlek” av någon med doktorshatt. Vi har självklart inte gett upp ännu. Men vad som i förrgår verkade bli en promenadseger har med ett mail förvandlats en K2-bestigning i motvind. Det känns såklart tråkigt att bli motarbetad såhär, men just i den här frågan får vi ju skylla oss själva. Vi borde ha kollat upp allt sånt innan, men läxan är åtminstone lärd.

//J