Det tog mig flera år, in i vuxen ålder, att förstå mig på konstens storhet. Att förstå inte bara nyanserna och det kreativa geni som skapat de stora verken, utan kanske framför allt att förstå det mäktiga i att lämna någonting efter sig. Ett bevis på att någon en gång strävade efter något mer, något större, än att bara hanka sig fram. Ett bevis på människans kapacitet som håller genom tid och rum, vare sig det är bilder på en grottvägg, ord på ett pergament, olja på en duk, former i ett marmorblock eller noter på ett papper.
Jag är ingen målare. Ingen skulptör. Jag är ingen vidare kompositör heller, men jag är en berättare. En som fått ordets gåva. Med ord kan jag måla upp storslagna miljöer, beskriva skulpturer så fantastiska att de ännu ej har skapats och beskriva de känslor som uppstår när man hör ett musikstycke som berör ens innersta.
Det är en stor ynnest – och ett tungt ansvar. För med förmågan att berätta, att måla med ord, kommer också plikten att göra det. En berättare måste berätta lika mycket som en skicklig musiker måste spela. Det är vårt syre, och utan det tynar vi sakta bort i en värld av gråskalor. Som om vi bara verkligen lever när vi skapar, och all annan tid runt omkring skapandet bara är transportsträcka mellan ögonblicken då vi ser verkligheten bortom.
Det är en plikt vi ålägger oss själva: ingen ber oss att berätta. Men vi vet att vi skulle göra det även om där inte fanns någon som hörde oss, läste oss. Och det är sant att våra ord ofta går ohörda, som om de endast var formulerade i tanken. Men det gör inget, för det finns ett egenvärde i att de tänkts – talats – skrivits. Vi måste, och vi vill. Det är den ljuvaste av förbannelser.