Det kanske är ett förlegat ämne, nu när det regnar döda fåglar till höger och vänster (nederbird var det nån som sa), men jag tänkte ändå kommentera det som skedde i måndags, när det kom fram att bemanningsföretaget Uniflex sparkat en 28-åring efter att han skrivit ”En dag kvar av veckan på detta dårhus” i sin Facebookstatus.
28-åringen var uthyrd till Volvo Powertrain, och när det upptäcktes blev han uppkallad till chefen där som förklarade att han inte behövdes längre med motiveringen att han var ”illojal mot företaget”.
Sedan dess har det gått en del vågor i sociala medier, och en facebookgrupp med namnet ”En dag kvar av veckan på detta dårhus” har bildats till stöd för 28-åringen. Enligt E24 så råder också Arbetsförmedligen de sökande att inte skriva negativt om arbetsgivare eller andra på Facebook, eftersom det kan skada deras chanser att få eller behålla jobb.
Den första reaktionen är förstås att både Volvo och Uniflex är riktiga skitstövlar som kickar någon för något så harmlöst som en facebookstatus. Klart folk blir upprörda. Att avskeda någon för en sketen statusrad är ju onekligen en reaktion som heter duga.
Men tänker man efter är det kanske inte så enkelt? Det som förvirrar mig är hur människor som är mycket aktiva förespråkare för sociala medier kommer springandes för att visa stöd för 28-åringen – samma människor som menar att gränserna mellan digitalt och analogt umgänge hela tiden smälter ihop, eller till och med har suddats ut.
För så är det ju. Din digitala identitet är en del av din totala identitet. Bara för att lagstiftning är svår att utöva på Internet betyder inte det att man kan göra som man vill. Skitsnack på nätet är lika illa som skitsnack i verkligheten. Om inte värre, eftersom det är mycket svårare att tvätta bort. Ett ord är flyktigt, det försvinner när det uttalats. En statusrad eller tweet kan sparas i flera år.
Och jag tänker, att om jag hade varit arbetsgivare hade jag inte velat att någon kallade mitt företag för dårhus. Speciellt inte till kanske hundratals kontakter på Facebook. Och speciellt inte när det är så förtvivlat svårt att skilja på allvar och skämt i skriven text. Advokaten i arbetsrätt Anders Elmer säger det kanske bäst när han råder oss att inte skriva något vi inte hade sagt i verkligheten.
Och jag tänker, att jag har sett vänner på Facebook som ena dagen desperat söker jobb för att nästa dag gnälla över hur jävla trist det är på jobbet de fått, eller hur mycket de hellre hade gått hemma och lökat. Och jag tänker, att dig skulle jag aldrig anställa eller ens rekommendera för ett jobb, för du har ju fan ingen arbetsmoral.
Faktiskt.
Så många verkar tro att det är en rättighet att ha ett bra, välavlönat jobb som man trivs på. Få verkar tycka att man faktiskt har ett ansvar gentemot den som betalar ens lön. Allt ett anställningskontrakt är, är ett avtal där man byter arbetskraft och tid mot pengar och eventuellt andra förmåner. That’s it. Att inte arbeta hårt när någon ger en pengar enligt ett avtal man skrivit på handlar inte bara om dålig arbetsmoral, det är rätt och slätt otacksamt.
Så många verkar vantrivas på sina arbetsplatser, och det enda de gör är att gnälla. Om det är till familjen eller de närmsta vännerna må det kanske vara hänt. Men när man sprider ut sitt gnäll till potentiellt hundratals kamrater, arbetskamrater, chefer, släkt, vänner, potentiella kunder till företaget, potentiella leverantörer till företaget, potentiella framtida anställda på företaget osv, så tycker åtminstone jag att man går över en gräns. Och är man så missnöjd borde man kanske byta jobb. Alternativt få hjälp på traven att byta jobb av en chef som hellre anställer någon som trivs på sitt arbete än någon som går till jobbet varje dag och längtar hem.
Men det är ju bara vad jag tycker.
//J
Trevligt att se någon som har en sund synd på det hela. Verkar som om en del fortfarande tror att internet/sociala media är en annan del av verkligheten. En del som är skild från resten av tillvaron.
Det där förfarandet är ungefär likställt med att skriva en insändare i tidningen, sätta ut sitt eget namn, avdelning, anställningsnummer och såga sin uppdragsgivare med fotknölarna.
Som tidigare arbetsgivare så instämmer jag med dig. Hade internet funnits på den tiden så hade man naturligtvis sökt på vilka personer var som sökte arbete hos en. Ungefär på samma sätt som jag kontrollerade, inte så mycket den senaste anställningen utan de arbeten de hade haft dessförinnan.
Fan då. Jag som är kung av gnället. Men du har rätt. Munkorg på mig i fortsättningen. =)
Jag tillhör den skaran som tycker att det var lite onödigt att ta bort personen helt. En bra arbetsköpare/chef hade tagit en ordentlig diskussion med personen och förklarat att detta inte är bra. Nu känner jag folk som arbetar på Volvo i Skövde och dom säger att det ligger mer bakom än facebookstatusen.
Själv så har jag inte facebook längre men skrev inte sådana saker när jag hade ett konto. Det känns onaturligt, även om vi alla kan ha dåliga dagar emellanåt. Jag har haft chefer som beter sig riktigt illa och illojalt mot sina anställda när dom haft dåliga dagar. Det är heller inget som skall accepteras.
Jag skulle dock kunna tänka mig att skriva nåt nånstans om min nuvarande arbetsplats och arbetsköpare. För jag har en riktigt bra chef som verkligen försöker skapa en bra arbetsmiljö och verkligen ställer upp för sina anställda. Trist bara att vissa av mina arbetskamrater inte inser detta.
Urban: Ja, att ringa referenser har ju alltid varit praxis. Men jag vet att grundligare bakgrundskontroller som även innefattar det digitala är mycket vanligt i den anglosaxiska affärsvärlden, och det är nog påväg till Skandinavien också.
Laura: Jag tycker du ska skriva precis vad du vill, så länge du kan stå för det om din arbetsgivare frågar. Men jag tycker väl kanske att man ska ta det med chefen innan man tar det med facebook.
mikaelj: Kanske var det overkill, men jag anser att killen kastade första stenen genom att skriva på Facebook vad han borde tagit med sin chef. Som du skriver ska dåliga chefer inte accepteras, men att skriva en statusrad om det hjälper knappast. Däremot anser jag som du att det är fritt fram för beröm, vänliga ord finns det få av numera. =)
Om det hade varit enbart på grund av facebookstatusen så hade det varit overkill. Om chefer visste vad folk sa dagligen i lunchrum etc så skulle det bli svårt att ha kvar många anställda. Det intressanta i detta fall är att det inte lyfts fram att personen inte skött sitt arbete ordentligt och det också är en bidragande orsak.
Att skriva på facebook är lika smart som att säga det till fel person på arbetsplatsen (läs skvallerbyttor)…
mikaelj: Intressant, det visste jag inte att även det var en orsak. Men då känns det ju än mer legitimt. Men tidningarna säljer väl knappast lösnummer på att berätta att en person sparkas efter att ha misskött sitt jobb, då behöver man något smaskigare…
Har en kompis till en kompis (jo faktiskt) som bloggade extremt mycket om sitt jobb, typ att hon snattade från förrådet och la upp sekretessbelagda fakturor på bloggen. Sen blev hon förvånad när hon fick sparken…
Lite får man väl tänka efter.. Skulle man inte säga rakt ut till chefen att arbetsplatsen är ett dårhus kanske man inte skriver det på facebook heller.. Man kan ju säga det till sina kompisar istället. Eller skriva ”äntligen helg”. Jag tycker inte man ska byta ut yttrandefrihet mot idioti och förlust av sunt förnuft. Men det är ju bara JAG… ;)
Jag tycker att felet är att folk i allmänhet inte vill förstå att ens eget handlande kan få konsekvenser. Alla ropar efter rättigheter men få vill ta ansvar.
Det går att skriva vad som helst eller säga vad man vill, men ofta har det konsekvenser. Säger jag något dumt till min chef eller gå bakom ryggen så får jag också ta konsekvensen av detta. Skriver jag på facebook så kan alla läsa det som jag skriver, en megafon, då får jag också vara beredd att ta ansvar för min frihet att skriva det som jag vill.
Riktigt bra skrivet. Som även påpekats i kommentarerna ovan tycker jag det i många fall handlar om bristande konsekvenstänkande när folk uttalar sig om sina jobb (eller, för den delen, andra saker) i sociala medier. Hur svårt kan det vara att reflektera över vem som kommer – eller kan – läsa det man skrivit? Sen kanske jag inte tycker det är fritt fram att avskeda folk hur som helst — men spontant känns det kanske inte som att det är de mest uppskattade medarbetarna som får sparken på grund av en gnällig FB-status. :P
Sen får jag verkligen tacka för din uppmuntrande kommentar – den värmde verkligen! :) Lovar att göra mitt bästa för att leverera bättre detta år! ;)
Mimmi: Bara att snatta och bryta mot sekretessen genom att lägga upp företagshandlingar räcker ju för att hon ska få sparken, att hon sedan väljer att blogga om det är ju nästan bra eftersom det ger arbetsgivaren ganska starka skäl…
Fredrik och Anna: Precis som ni säger verkar konsekvenstänkandet vara det som brister ibland. Varje vettig människa förstår ju att det inte är samma sak att säga något till sin partner som att lägga upp det på facebook. Man tycker ju inte att det skulle behövas utbildning i sånt, men kanske borde det läras ut i skolan?
Tack för berömmet Petter!
Jag tycker det ser ut som ni glömde att hans mamma var döende och att hon senare dog på sin egen bröllopsresa…Hur klok kan man vara då när chefen vill att man ska gå till sin plats och bara jobba vidare…Nej skärpning! Här verkar vara ett dårhus utan mänskliga sidor. Dårar är faktiskt trevliga människor!
Kicki: Har du källa på det? Jag har nu hört dels det du skriver, dels att han redan innan misskötte sitt jobb. Att veta vad som är sant är svårt i det här fallet, och mitt inlägg handlar ju just därför enbart om principerna – att man ska tänka sig för och känna till att ens handlingar på nätet kan få konsekvenser i den verkliga världen.
Antar att jag ska ta det som beröm att den här bloggen är ett dårhus då, eftersom dårar är trevliga människor?
Kicki: Jo det är ju verkligen ett skäl till att missköta sitt arbete. Är det för jobbigt så får man väl sjukskriva sig och försöka hantera det hela den vägen. Det finns ju folk som inte missköter sitt arbete och snackar en massa skit trots att dom förlorat en anhörig. Vare sig det handlar om nåt helt oväntat eller en längre tid av svår sjukdom.
Tankvärt inlägg. :)
Tack ska du ha spartacus =)