Det tog två år att skriva 10 000 tweets, från 18 februari 2009 till 22 juni 2011. Sedan tog det visst bara femton månader att skriva 20 000 till. Av bara farten liksom.
Vid 10 000 var jag fortfarande lite förvånad, snudd på förbluffad, över detta fantastiska lilla mikrouniversum till bredden fyllt av människor som så osjälviskt delar med sig av vardag, helgdag, kunskap och tankar. Nu, vid 30 000 känns det någonstans mer som vardag. Twitter är en lika självklar del av min dag som frukost, och jag gör inte längre någon skillnad på de jag lärt känna där och de jag träffat på andra sätt.
Deeped Niclas Strandh sa skrev det bra i en krönika i Internetworld – det är dags att släppa prefixet digital kring saker och ting. Twitter är inte en digital kommunikationsplattform för mig, det är helt enkelt bara ett ställe där jag har chansen att träffa och samtala med enorma mängder häftiga människor.
Och är det något som fortfarande fortsätter att förvåna, så är det i så fall människorna. Ni. Ni som jag aldrig hade hört talas om, än mindre träffat, om det inte vore för Twitter. Bara ni är anledning nog att bränna av 30 000 tweets till. Så som vanligt och alltid – tack. Tack för att ni fortsätter att förvåna, förbrylla, förmedla, förbättra, förbrödra, förädla och förvalta.
//J
alliteration ftw!! :-)
Det fina med att ha en egen blogg är ju att man får lattja med språkgreppen precis som man vill :)