Grenfeldt

Jag har akademikerföräldrar. Jag är skilsmässobarn. Uppvuxen i Solna och i Upplands Väsby.

Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och

nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.

Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.

Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.

Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor

som söker jobb här kräver det dubbla  med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.

Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och

större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen

numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.

Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.

Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.

Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.

För jag är ju kapitalet.

//J

Jag ska faktiskt erkänna att det inte har skett särskilt mycket på investeringsfronten den senaste tiden. Ett par silvermynt hos LS mest för att Torgny där mailade ut och berättade att de hade sina LS-mynt i lager och jag tyckte att jag lika gärna kunde passa på.

Istället går de mesta och flesta slantarna istället till en insats till bostad. Vi är ute i husletarsvängen nämligen, och då behövs ju förstås varenda krona man kan skrapa ihop till handpenningen på 15 %. Någon kanske iofs ser ett hus som en investering, men eftersom det är vi själva som ska bo där snarare än hyra ut så är det enligt mig mest frågan om tak över huvudet. Att man sedan kan amortera en del av beloppet man annars skulle lagt på hyra ser jag mer som ett sparande snarare än investering. Husköp i syfte att hoppas på en värdeökning är inte den mest riskfria investeringen nej…

På jobbet rullar det på i vanlig fart. Fredrik, vår senaste tekniker och den första riktigt anställda av GFD började i onsdag, och det känns riktigt bra. Kan nog bli en stor tillgång. Nu måste vi bara få upp försäljningen rejält så vi har råd att ge allihopa lön… Ska nog ge sig, stor pitch imorgon.

Nej skjut mig långsamt vilket tråkigt inlägg. Ledsen för det, men man försöker ju liksom ta bebissteg tillbaka och då är det nog i början mest en fråga om att skriva över huvud taget. Väl?

//J

Blev påmind om den här gamla klassikern häromdan. Lazy av Deep Purple. Världens bästa låt. Weird intro men ett fantastiskt exempel på hur man kan skapa något unikt och helt perfekt ur inget med några instrument, fantasi och knark.

Trumfa det om du kan. Det kan du inte.

//J

Ni som följt den här bloggen tidigare vet ju att jag inte har några som helst spärrar inför att fylla rabatten med rotfrukt och lök istället för blommor och annat kaninfoder. Att jag ställer mig och bakar eget bröd borde alltså inte vara något annat än nästa naturliga steg, och det är det inte heller.

Efter att ha ägnat sommaren (nåja) åt att baka lika gott och nyttigt som smuligt, torrt och jästsmakande fullkornsbröd så tog jag tillslut och efter lika många om som men, klivet över klyftan och in i surdegsvärlden. (Lång mening va? Jättenöjd med den!)

Surdeg är inte så pretto och svårt som man först tror. Man blandar lite mjöl med lite vatten och sen väntar man. När man har väntat klart så har man en surdeg. Skillnaden mot att baka med jäst är väl mest att det tar sju timmar för en deg att jäsa kontra en timme, men jag har inga problem med att multitaska och hitta på andra saker under dessa sju timmar. Kalla det skicklighet, kalla det en förmåga att inte behöva stå och hetsa maniskt över en bit deg, men så går det i alla fall till i det grenfeldtska hushållet.

Typ allt jag vet om surdeg har jag snappat upp från en kille som heter Martin. Martin har en skönt nördig blogg om bröd och en twitterprofil och har också skrivit ett par böcker om surdegsbakande. Nu skulle jag kunna skriva några stycken om hur fantastiskt det är att sociala medier har överbryggat klyftan mellan författare och läsare, men nöjer mig med en bild på det godaste bröd som jag någonsin har bakat.

Surdegsbröd

Det bygger på en rågsurdeg och är en liten spinn off på det här receptet. Byt bara ut 250 gr av vetemjöl special mot siktat dinkelmjöl. Kör i maskinen i ca 8 minuter innan du häller i 22 gr salt (istället för 20 (okej, lite nördigt är det kanske)) och kör 120 gr eller så solroskärnor istället för nötter och frukt. Låt bunken stå svalt och jäsa långsamt i kanske 5,6 timmar innan du delar degen i två och lägger i formar (skitmycket mjöl är hemligheten till hur man får ut den på bakbordet/diskbänken utan att den fastnar över fakking allt). Där får den ligga i 2,3 timmar till och gosa till sig innan den åker smack in i ugnen som är 275 grader. Sänk direkt till 200 och släpp ut ångan (från isbitarna, se originalrecept) efter en kvart. 25-28 minuter räcker gott och väl och resultatet är nog f-n det saftigaste bröd man kan få på råggrund.

En annan sak jag ändrat på är Martins rutiner. Lägger grunden på fredagskvällen och svänger ihop degen på lördagsmorgonen efter frukost. Gräddar nån gång mellan fem och åtta på kvällen. Försökte Martins variant en gång och det gick åt helskotten men du gör förstås precis som du vill utifrån dina rutiner.

Så det så. Man gör som man vill. Det är liksom det som är grejen.

//J

Jag tar er tystnad på det förra inläggets fråga som ett rungande ja. I brist på bättre blir bra bäst, sort of thing.

Den här bloggen är verkligen värd lite kärlek, men den senaste tiden (de senaste månaderna antar jag) har det varit så mycket annat. Twitter har varit en stor del av det hela, och jag har nog blivit bättre på att koka ner åsikter, tankar och reflektioner som förr krävde ett blogginlägg, till 140 tecken. Samtidigt så håller jag andra bloggar igång och vid liv på annat håll, något som lite har gjort att den här har fått stå tillbaka. Samtidigt arbetar jag ju faktiskt med artikelskrivning, så det är inte direkt stiltje på tangentborden…

Så vad har hänt sedan senast? Massvis. GFD är numera ett tvåmansgig sedan duktiga säljaren Daniel började i oktober. Vi växer så det knakar och jag har skickat in alla papper som behövs till Bolagsverket för att få igång ett aktiebolag. Typ så.

Men jag tror. Och tänker. Att ni från och med nu kommer att få läsa om sådana eskapader på GFD-bloggen. Jag lär väl inte kunna hålla mig från att ta upp saker som relaterar till företagande och entreprenörskap i allmänhet, men det som hör mitt företag till lär serveras från företagets sida. Det är liksom mer intressant att läsa om spännande SEO-experiment och digital marknadsföring när hela siten handlar om det, än på en blogg där du kanske mest suckar och återkommer någon annan dag när den typen av inlägg dyker upp.

Så vad blir det istället? Vet inte. Men jag tror att det kommer bli lite mer personligt här. Lite mer om fritidsintressena och så. För i och med att jag gjorde mitt största fritidsintresse till mitt jobb, så har det nu fått en egen site och blogg. Övriga fritidsintressen har fått stå tillbaka under de senaste månaderna på grund av tack vare arbetsbördan, men jag tror faktiskt att om jag medvetet satsar på att få in dem här på grenfeldt.com, så kommer de liksom att få lite mer tid bara av sig själva.

Nästa år blir nog också ett år av ganska stora förändringar. Lär väl bloggas om det med. Hursom, välkommen tillbaka. Om du vill.

//J

Borde jag börja blogga igen?