Mehran postade svaret på Facebook, och bilden har i skrivande stund drygt 2500 delningar. Även media har plockat upp det, och DT har intervjuat Hellborg som förstås ångrar sig. Högskolan Dalarna har agerat snabbt, men jag vet inte om det är tillräckligt att man tar ett allvarligt samtal om det här.

Till saken hör, tycker åtminstone jag, att Hans-Erik Hellborg också är kommunpolitiker för (c) i Rättvik. Jag har frågat centerpartiet i Dalarna vad de tycker om saken och de skriver att “Det är absolut inte okej med främlingsfientlighet, vare sig det är i högskolans värld eller någon annanstans.” men har ännu inte svarat på om det är okej i kommunpolitikens värld.

Som en parentes har jag faktiskt haft Hellborg som lärare, och jag var inte ensam i den klassen om att känna mig mycket arrogant bemött (via just mail), ironiskt nog också anklagad för att gå bakom ryggen på Hellborg via mail och att “det är säkert roligt att skicka mail om man har tiden därtill” (efter att vi upprepade gånger aldrig fick svar ang orättade tentor eller otydliga instruktioner gick vi vidare till akademichefen).

Hursom, det är egentligen inte poängen. Frågan vi borde ställa oss är: är det här första och enda gången Hans-Erik Hellborg uttryckt sig rasistiskt i mail ämnade för kollegor?

Förhoppningsvis är det det. Men är det inte det, så är det djupt olyckligt att Högskolan Dalarna har en organisation där sådant beteende inte bemöts internt.

//J

?

Man gör det dock av ett skäl: 175 personer får gå från Stiga, ortens största arbetsgivare. En hemsk dag för de 175 och deras familjer, och det här inlägget är verkligen inget försök att frånta dem någonting eller förminska deras situation på något sätt. Verkligen inte.

Men en manifestation för jobben? Är det verkligen den bästa lösningen? Är det överhuvudtaget en lösning?

Jag läser om bakgrunden och manifestationen på IF Metalls egen sida. Varslet bottnar i att de italienska ägarna vill ha mer flexibilitet inom koncernen, vilket är italienska för att LAS gör det svårare att hålla en smidig produktionslinje (som ökar och minskar utifrån produktionsbehov) i Sverige än i Italien.

Facket går i taket och menar att det är dags att företagen tar ett större samhällsansvar, och jag tillåter mig själv att bli provocerad.

Vad sägs om att man tar ansvar för sig själv istället för att ett företag ska behöva göra det?
Vad sägs om att samhället tar ett större företagsansvar istället, och skapar förutsättningar som gör att italienska koncerner (ja svenska också för den delen) inte vill flytta ut verksamheten från landet?
Vad sägs om att  agera, istället för manifestera?

Men facket rasar hellre vidare:

– Vi kräver att regeringen vaknar och agerar, vi kräver att det satsas på utbildning i stället för uppsägning, vi kräver att Arbetsförmedlingens regler ändras så att de faktiskt kan motverka arbetslöshet och vi kräver att ersättningen i a-kassan höjs, avslutar Anders Ferbe. *

Undrar just om något av dessa krav hade räddat de 175 män och kvinnor som fick sina liv förändrade idag.

//J

Men är det verkligen så enkelt?

Som företagare och arbetsgivare (vår femte medarbetare börjar i februari) har jag kommit på mig själv med att gång på gång låta andra faktorer än just betygen avgöra vem jag vill arbeta med. Och att jag själv är fem ynka högskolepoäng från en examen (bommad tenta i extern redovisning, lyckligtvis låter jag nu andra ta hand om min bokföring!) har visat sig ha just ingen betydelse alls, för hittills har jag inte stött på en enda kund som har krävt att få se vilken utbildning jag har i bagaget. Jag bedöms på andra kriterier som referenser, pålitlighet, trovärdighet och leveransförmåga.

Men, tänker du nu, om man nu inte har några tidigare referenser då? Visst måste väl ändå bra betyg vara viktiga då? Ja – och nej. En avklarad utbildning är ibland ett krav för att du ska kunna få en anställning där du behöver en speciell behörighet eller kompetens, vare sig det är lastbilschaufför eller biokemist. Och bra betyg visar dels att du har haft karaktär nog att slutföra något, och dels att du nog antingen är begåvad eller har läshuvud (eller både och förstås).

Men motivation slår klass, åtminstone för mig. Kunskaper och färdigheter kan tränas upp, en dålig attityd eller grundinställning är det värre med.

Och när jag har kommit att diskutera frågan med andra företagare och arbetsgivare, tycker de påfallande ofta samma sak. Jag vet många (och jag är en av dem) som är bekymrade över kvalitén på många av de ansökningar som kommer från utexaminerade unga. Många verkar helt enkelt inte ha särskilt bra koll på vad som begärs av dem, och vad de själva kan begära av en anställning.

Självklart är det viktigt att vi har en välutbildad befolkning och betyg är en viktig del av, och indikator på, det. Men när det kommer till att vara “anställningsbar” spelar betyg ofta en ganska liten del i ekvationen, och mitt intryck är att få unga vet om det.

Själv tror jag att orsaken ligger i bristande kontakt mellan skola och näringsliv. Lärare och skolledningar har kanske helt enkelt inte tillräckligt bra koll på vad det är för värld de skickar ut sina elever i efter avslutad utbildning? Och kanske beror det i sin tur på att vi arbetsgivare och rekryterare är för dåliga på att berätta det för dem?

För att få en lite bättre bild av hur det ligger till skapade jag en enkätundersökning. En enkel liten sak med fem frågor, som 57 arbetsgivare och rekryterare tog sig tiden att besvara (ett stort tack till er, jag är mycket tacksam!). 57 är kanske inte det största av urval men det räcker kanske för att skrapa lite på ytan, tänker jag, och såhär var enkäten utformad:
 
 

Vad/vilken egenskap är viktigast när du ska anställa?

Jag redovisar hela enkäten för att du själv ska kunna bedöma hur väl frågorna är ställda sett till de svar jag fått, om det är ledande frågor eller om jag på något omedvetet eller undermedvetet sätt kan ha påverkat någon att svara i någon speciell riktning. Det är dock ingen C-uppsats jag skriver, så jag gav mig själv en ganska slak lina.

Vilka svarade?

Av de 57 som svarade så drev eller arbetade

• 17 stycken (30%) på ett företag med 1-3 anställda (inkl enmansföretag)
• 16 stycken (28%) på ett företag med 4-10 anställda
• 11 stycken (19%) på ett företag med 11-30 anställda
• 1 stycken (2%) på ett företag med 31-50 anställda
• 5 stycken (9%) på ett företag med 51-100 anställda
• 7 stycken (12%) på ett företag med 100+ anställda

Det här är kanske en fördom, men den baseras på vad jag själv och mina vänner tyckte och tänkte vid 20 års ålder: är du ung så vill du kanske jobba på ett stort, välkänt, kanske internationellt företag med starkt varumärke, hellre än ett litet lokalt företag? Glöm det: sedan 1992 har nio av tio jobb skapats i företag med färre än 50 anställda (källa). Chansen är därför stor att du hamnar i just ett mindre företag än IKEA, Google, H&M eller någon annan av Sveriges mest attraktiva arbetsgivare för studenter (källa). Just hos de arbetsgivare som till störst del besvarade enkäten.

23 stycken identifierade sig som egenföretagare varav minst 9 av dessa har tre eller fler anställda. 11 stycken valde att identifiera sig själva som vd, 4 som rektor och 11 som någon form av chef.

Webb och IT dominerade med 19 respondenter som angav det eller liknande som huvudsaklig bransch, men bland svaren finns allt från offentlig sektor och detaljhandel till turism och riskkapital.

Vad var viktigt för dem?

Det är förstås nu det börjar bli intressant, men också svårare att bedöma svaren jag fått. Många har också angivit flera saker som är viktiga för dem.

• Konkreta krav på utbildning nämns i 11 av svaren
• Rätt kompetens nämns i 5 av svaren
• Lätt för/vilja att lära nämns i 8 av svaren
• Drivkraft nämns i 7 av svaren
• Självständighet/självsäkerhet/självgående nämns i 7 av svaren
• Inititativtagande nämns i 5 av svaren
• Social nämns i 9 av svaren
• Krav på bra betyg nämns i 0 av svaren

Saker som ärlighet, kreativitet och hög arbetsmoral nämns också på flera ställen i olika former, och det närmaste vi kommer krav på bra betyg är formuleringen

“Formell kompetens väger tungt (dock inte nödvändigtvis bra betyg)”

Kommer de att anställa?

Just här kan jag inflika lite självkritik när det gäller svarsalternativen. Alternativet Ganska troligt borde förstås ha varit Inte särskilt troligt, och ska nog också tolkas så: att man inte utesluter en anställning under 2013 men att det nog lutar åt att man låter bli. Såhär svarade man:

• 7 stycken (12 %) kommer definitivt inte att anställa
• 15 stycken (26 %) kommer troligtvis inte att anställa (svarade Ganska troligt)
• 7 stycken (12 %) kommer troligtvis att anställa
• 9 stycken (16 %) säger att det är mycket troligt att de kommer att anställa
• 17 stycken (30 %) kommer definitivt att anställa under 2013

Sammanfattning

Även om underlaget som sagt kanske är i minsta laget har enkäten besvarats av personer i ledande och anställande befattningar från en lång rad olika branscher i såväl offentlig som privat sektor. 8 av 10 arbetar på ett företag av den storlek som skapar flest nya jobb i samhället, och 6 av 10 har också svarat att de trots stundande lågkonjunktur räknar med att anställa under det kommande året.

För dig som vill gräva lite djupare har jag sammanställt alla svar i en excelfil som du kan ladda ner här. Jobbar du inom skolan och tycker det här vore intressant att diskutera vidare – hör av dig. Är du företagare eller på annat sätt en representant för näringslivet som har idéer på hur vi kan komma närmare skolan – hör av dig.

Min förhoppning är även att du som är ung och arbetssökande också har fått ut något av det här inlägget. Totalt är det alltså troligt eller mycket troligt att ungefär 58 % eller 6 av 10 av de som besvarade enkäten kommer att söka efter nya medarbetare under 2013. Nu vet du vad som är viktigt för dem, och det är inte (bara) bra betyg.

//J

Vid 10 000 var jag fortfarande lite förvånad, snudd på förbluffad, över detta fantastiska lilla mikrouniversum till bredden fyllt av människor som så osjälviskt delar med sig av vardag, helgdag, kunskap och tankar. Nu, vid 30 000 känns det någonstans mer som vardag. Twitter är en lika självklar del av min dag som frukost, och jag gör inte längre någon skillnad på de jag lärt känna där och de jag träffat på andra sätt.

Deeped Niclas Strandh sa skrev det bra i en krönika i Internetworld – det är dags att släppa prefixet digital kring saker och ting. Twitter är inte en digital kommunikationsplattform för mig, det är helt enkelt bara ett ställe där jag har chansen att träffa och samtala med enorma mängder häftiga människor.

Och är det något som fortfarande fortsätter att förvåna, så är det i så fall människorna. Ni. Ni som jag aldrig hade hört talas om, än mindre träffat, om det inte vore för Twitter. Bara ni är anledning nog att bränna av 30 000 tweets till. Så som vanligt och alltid – tack. Tack för att ni fortsätter att förvåna, förbrylla, förmedla, förbättra, förbrödra, förädla och förvalta.

//J

Det finns två ställen man kan styra den här pluggen på, som du kan se i bilderna här:

På första bilden (klicka för förstoring) ser du hur det ser ut i texteditorn: gott om chanser att påverka det individuella budskapet för just det här inlägget. På bild två hittar vi en mer generell inställningsmeny där man också (syns in) kan ställa in färgval för hela konkarrongen.

Christian brinner för entreprenörskap, och har med det i åtanke skapat det här tilllägget som gör det lätt att dela entreprenörskapsrelaterade inlägg med andra, men i ärlighetens namn fungerar det precis lika bra för vem som helst: i och med att man kan ändra sitt “dela-meddelande” så är det en lätt sak att plocka bort defaulttexten.

Något jag uppskattar med det här är att jag snabbt får in alla delningsknappar i en och samma plugg. Samtidigt fungerar räkningen av delningar mycket bättre än något annat plugin jag testat tidigare, och jag kan själv också ställa in hur mycket jag vill visa av respektive nätverk (och kan också plocka bort vissa om jag inte vill att min post ska delas där).

En eventuell bugg jag hittade var att texteditorn krymper ner till tio rader, men det var lätt att ändra tillbaka under Inställningar -> Skriva i backend.

Allt som allt är det helt klart värt att testa om du liksom jag använder många olika plugins för social delning, och dessutom vill ha chans att kunna styra funktionaliteten bättre.

//J

Du har ingen självklar semester utan ser helt enkelt till att jobba när kunderna kräver det – och det är dessutom ditt fulla ansvar att hela tiden skaffa fler.

Arbetar du tillräckligt bra kan vi eventuellt underlätta arbetsbelastningen med ytterligare personal. Vi har tyvärr ingen möjlighet att hjälpa dig att hitta rätt person, det är något vi anser ingår i dina arbetsuppgifter. Det är också ditt ansvar att se till att personen i fråga kommer igång med sitt jobb och blir lönsam. Vi har tyvärr ingen möjlighet att betala för den här anställningen, det är de pengar du genererar som måste betala personens lön, sjukförsäkringar, arbetsgivaravgifter, sociala avgifter, skatter och eventuella andra utgifter. Det är även ditt ansvar att se till att moms, skatt och räkningar betalas in i rätt tid varje månad för att slippa onödiga juridiska följder – sköter du inte detta riskerar du inte bara ditt jobb – du blir av med det.

Tyvärr kan vi heller inte garantera att du får full lön om du inte lyckas med ditt arbete under en månad. Vi räknar också med att du i princip aldrig är sjuk, det blir tyvärr för olönsamt för oss och i förlängningen riskerar vi att tappa kunder, något vi inte kan acceptera.

Vi ser även att du har goda kunskaper kring ekonomi, marknadsföring, sälj och samhället i stort. Stor vikt läggs vid personlighet och förmåga att bygga nätverk.

Välkommen med din ansökan!

Gästinlägget är skrivet av Lina Skandevall (@skandevall). Vad hade du krävt för lön från en arbetsgivare för den här tjänsten? Dela den lönen med fem så är du nog hyggligt nära ingångslönen för många företagare. Tack för dina ord Lina!

//J

Orden är Lars Ohlys, f.d. partiledare för Vänsterpartiet, till svar på Lina Skandevalls tweet: “Jag tycker att @OhlyLars borde skaffa sig ett företag. Gärna med några anställda. Driva det i några år. Och sen ge sig in i debatten igen.”

Nyheter för dig kanske Lars, men det gör vi redan.

Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att företagare (läs: alla företagare, vi företagare) ger våra anställda dåligt betalt och skiter i vad de tycker.

Det här är en sådan öppen dörr att sparka in att det inte är sant, jag vet, men är det verkligen för mycket begärt med ens en vilja att förstå företagares situation från politikers håll? De politiker (främst på kommunal nivå såklart då jag är en alldeles för liten fjärt i rymden för att spela någon roll för riksdags- och regeringspolitiker) jag försökt tala med lyssnar vänligt och glömmer snabbt.

Lars Ohly fortsätter med att hänvisa till statistik från SCB som visar att de flesta företagare tjänar över 20000 i månaden. Fine, så är det säkert. Men att de troligtvis arbetar mer än 40 timmar i veckan, och att merparten garanterat inte hade den ingångslönen när de startade, är nog mindre viktigt för Lars.

Som sagt. En vidöppen dörr. Men jag hatar att det är såhär. Att det är så tydligt och accepterat att bara dra alla företagare över samma kam och stämpla oss som en girig bunt kapitalister som utnyttjar rättslösa och röstlösa arbetare. Det är sorgligt.

Det är sorgligt, inte av den anledningen att jag har större skyldigheter, sämre rättigheter, lägre lön och längre arbetstider än mina anställda. De gör ett förbannat bra jobb, jag betalar dem gladeligen för det och mitt företagande är ingen annans val än mitt. Nej, det är sorgligt av den anledningen att jag ständigt måste försvara att jag gör det.

Parasit, fascist, arbetarhatare, misslyckande. Bara några av de glada tillrop man får från allmänheten när man varje dag kämpar för att skapa värde (tydligen med enda motivet att sko sig på andras bekostnad), anställer folk ur arbetslöshet (tydligen med enda motivet att kunna utnyttja dem) och betalar sig själv sist och sämst varje månad (tydligen med enda orsaken att man är misslyckad).

Och från politiskt håll: tystnad. Kanske ska man vara tacksam för att vi åtminstone inte är ett särintresse längre i de flestas ögon. Kanske kunde man begära lite mer.

Så Lars, jag tycker faktiskt att du borde göra som Lina föreslog, och våga dig ut på vår sida av myntet. Kanske kan det leda till lite perspektiv och förståelse.

//J

Och du som känner mig vet att jag varken tror på Gud, högre makter, tomtar, troll eller spöken. Men en sak jag väljer att tro på, lite sådär mest för att det gör mig till en gladare (och kanske lite bättre) människa – är karma. Som man sår får man skörda. Som man bäddar får man ligga.

Och tja, det kostar ibland att hålla på sina principer. Jag har nog tackat nej till uppdrag värda ett par månadslöner. Men ett rent samvete är en bra huvudkudde och yrkesstolthet köper man inte för pengar. Så nej, inga större kval där.

Men det här med att behandla andra som man själv vill blir behandlad, och inte som man behandlas, är tungt ibland. Folk förväxlar snällhet med svaghet. Levererar inte som man lovat, betalar inte som man lovat. Ibland är det honest mistakes, och jag har inga problem med det för misstag gör vi alla. Och ibland kommer saker emellan, som saker ju kan göra. Men ibland blir det smärtsamt uppenbart att man utnyttjas och används av de som valt att inte spela schysst, de som behandlar andra som just – svaga.

Jag tar det med ro. Karma kommer ikapp alla. De tusenlappar jag förlorat på att följa mitt samvete har jag fått igen mångdubbelt av samma skäl. Och du som satt i system att ljuga, blåsa, förhala och bortförklara kommer märka att du helt plötsligt står väldigt ensam, lämnad i sticket av alla som tillslut bestämt sig för att behandla dig som du behandlar dem.

Som man sår får man skörda. Var snäll där ute.

//J

“Min syster är intresserad av att köpa ditt objekt, vänligen maila henne länken från Blocket till henne E-postadress: annamaria19791@gmail.com Tack!”

Vi skickade ett mail dit från en annan adress än den gmail-adress hon använt för att lägga upp annonsen, och under dagen fick hon ett mail till -den- adressen med avsändare Blocket (mailen var svara.inte@blok.se) med meddelandet

“Kära användare,

I enlighet med våra användarvillkor samt med målet att förbättra kvalitén på de tjänster vi erbjuder våra användare, förbehåller Blocket.se sig rätten att regelbundet kontrollera giltigheten för de uppgifter som använts för transaktioner genomförda på Blocket.se. Vi har uppmärksammat att ditt kort, vid din senaste transaktion, debiterades med ett extra belopp på 40,0 SEK. För att få tillbaka detta belopp ber vi dig att klicka på följande länk och åter mata in de betalningsuppgifter som använts vid transaktionen på Blocket.se

Klicka här för att bekräfta dina uppgifter

Återbetalningen av det aktuella beloppet kommer att genomföras inom 24 timmar, efter att betalningsuppgifterna som använts vid den senaste transaktionen genomförd på Blocket.se har validerats av våra medarbetare.
—
—
Blocket – Sveriges största köp & sälj marknad”

Vi har inte klickat på länken men självklart är det phishing. Vi har även sett många på facebook under dagen som fått samma sms så det har troligen gjorts i skala. Varning alltså, och kontakta polisen och Blocket om du blivit drabbad/klickat på länken.

//J

Det som var intressant var dock hur enkelt det är att glida in i den där bubblan du vet. När du hänger med likasinnade på Twitter och Facebook, och glömmer att det för otroligt många företagare (och andra också för den delen, men nu ska det handla om företagare) inte ens vet vad Twitter är. En ögonöppnare som jag tror behövs då och då, om inte annat för att kunna anpassa sitt budskap och göra det så ödmjukt som bara är möjligt.

Vi går mot en humanisering av varumärken, och sociala medier har i grunden förändrat hur vi kommunicerar med varandra, och förhåller oss till omvärlden. Ett paradigmskifte helt enkelt. Deeped tog även lite upp intressanta framtidstankar som också går att läsa om här.

Det som intresserar mig riktigt mycket just nu är hur det här sättet att kommunicera och förhålla sig till omvärlden inte är något nytt, utan i mina ögon snarare är en tillbakagång till “den gamla goda tiden”. Tiden före löpande band, före direktreklam och postorder, före urbanisering och köpcentra.

Jag körde en föreläsning i slutet av förra året om det via Nyföretagarcentrum där jag tog upp just det. Webben har gjort världen oändligt mycket större: idag kan vi ta del av kunskap, kulturer, seder och händelser som vi för hundra år sedan aldrig på något sätt hade kunnat komma i kontakt med. Samtidigt har webben krympt världen: när man via ett socialt medium kan kommunicera direkt med någon som kanske delar ens intressen eller åsikter på andra sidan Jorden, eller varför inte ställa en fråga direkt till ett företag i realtid, eliminerar det avståndsfaktorer både geografiskt och tidsmässigt.

Enter: ryktesekonomin. The Thank You Economy som Gary Vaynerchuck kallar den. Eller rättare sagt, re-enter ryktesekonomin.

För 150 år sedan var affärer otroligt personliga. Allt man hade var sitt ord och sitt rykte. Byn, den lilla staden eller kvarteret i den stora staden var ens hela marknad, och som företagare hade man knappast råd att göra sig ovän med sina kunder. Slaktaren visste vilket kött du ville ha och skar upp det redan när han såg dig i dörren, brevbäraren hälsade glatt på dina barn och bagaren köpte sin säd direkt från bonden. Inga avstånd, varken geografiska eller tidsmässiga.

Vi är tillbaka där igen. Och återigen är ditt ord och ditt rykte allt som räknas. Ditt företags smutsiga byk (om det nu har en sådan) är bara en googling bort, och ignorerar du missnöjda kunder så kommer de att ta sitt missnöje någon annanstans – till något ställe där du saknar plattform och inte kan  bemöta kritiken som kanske eller kanske inte är berättigad.

Det är förstås hög tid att anpassa sig till rådande världsordning och ge sin organisation om inte en konstant närvaro så åtminstone verktygen för att kunna hantera och reagera i sociala medier. Och som vanligt är det också hög tid att säkerställa att du kan backa upp ord med handling.

//J