“Min syster är intresserad av att köpa ditt objekt, vänligen maila henne länken från Blocket till henne E-postadress: annamaria19791@gmail.com Tack!”

Vi skickade ett mail dit från en annan adress än den gmail-adress hon använt för att lägga upp annonsen, och under dagen fick hon ett mail till -den- adressen med avsändare Blocket (mailen var svara.inte@blok.se) med meddelandet

“Kära användare,

I enlighet med våra användarvillkor samt med målet att förbättra kvalitén på de tjänster vi erbjuder våra användare, förbehåller Blocket.se sig rätten att regelbundet kontrollera giltigheten för de uppgifter som använts för transaktioner genomförda på Blocket.se. Vi har uppmärksammat att ditt kort, vid din senaste transaktion, debiterades med ett extra belopp på 40,0 SEK. För att få tillbaka detta belopp ber vi dig att klicka på följande länk och åter mata in de betalningsuppgifter som använts vid transaktionen på Blocket.se

Klicka här för att bekräfta dina uppgifter

Återbetalningen av det aktuella beloppet kommer att genomföras inom 24 timmar, efter att betalningsuppgifterna som använts vid den senaste transaktionen genomförd på Blocket.se har validerats av våra medarbetare.
—
—
Blocket – Sveriges största köp & sälj marknad”

Vi har inte klickat på länken men självklart är det phishing. Vi har även sett många på facebook under dagen som fått samma sms så det har troligen gjorts i skala. Varning alltså, och kontakta polisen och Blocket om du blivit drabbad/klickat på länken.

//J

Det som var intressant var dock hur enkelt det är att glida in i den där bubblan du vet. När du hänger med likasinnade på Twitter och Facebook, och glömmer att det för otroligt många företagare (och andra också för den delen, men nu ska det handla om företagare) inte ens vet vad Twitter är. En ögonöppnare som jag tror behövs då och då, om inte annat för att kunna anpassa sitt budskap och göra det så ödmjukt som bara är möjligt.

Vi går mot en humanisering av varumärken, och sociala medier har i grunden förändrat hur vi kommunicerar med varandra, och förhåller oss till omvärlden. Ett paradigmskifte helt enkelt. Deeped tog även lite upp intressanta framtidstankar som också går att läsa om här.

Det som intresserar mig riktigt mycket just nu är hur det här sättet att kommunicera och förhålla sig till omvärlden inte är något nytt, utan i mina ögon snarare är en tillbakagång till “den gamla goda tiden”. Tiden före löpande band, före direktreklam och postorder, före urbanisering och köpcentra.

Jag körde en föreläsning i slutet av förra året om det via Nyföretagarcentrum där jag tog upp just det. Webben har gjort världen oändligt mycket större: idag kan vi ta del av kunskap, kulturer, seder och händelser som vi för hundra år sedan aldrig på något sätt hade kunnat komma i kontakt med. Samtidigt har webben krympt världen: när man via ett socialt medium kan kommunicera direkt med någon som kanske delar ens intressen eller åsikter på andra sidan Jorden, eller varför inte ställa en fråga direkt till ett företag i realtid, eliminerar det avståndsfaktorer både geografiskt och tidsmässigt.

Enter: ryktesekonomin. The Thank You Economy som Gary Vaynerchuck kallar den. Eller rättare sagt, re-enter ryktesekonomin.

För 150 år sedan var affärer otroligt personliga. Allt man hade var sitt ord och sitt rykte. Byn, den lilla staden eller kvarteret i den stora staden var ens hela marknad, och som företagare hade man knappast råd att göra sig ovän med sina kunder. Slaktaren visste vilket kött du ville ha och skar upp det redan när han såg dig i dörren, brevbäraren hälsade glatt på dina barn och bagaren köpte sin säd direkt från bonden. Inga avstånd, varken geografiska eller tidsmässiga.

Vi är tillbaka där igen. Och återigen är ditt ord och ditt rykte allt som räknas. Ditt företags smutsiga byk (om det nu har en sådan) är bara en googling bort, och ignorerar du missnöjda kunder så kommer de att ta sitt missnöje någon annanstans – till något ställe där du saknar plattform och inte kan  bemöta kritiken som kanske eller kanske inte är berättigad.

Det är förstås hög tid att anpassa sig till rådande världsordning och ge sin organisation om inte en konstant närvaro så åtminstone verktygen för att kunna hantera och reagera i sociala medier. Och som vanligt är det också hög tid att säkerställa att du kan backa upp ord med handling.

//J

Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.
- Samuel Butler

Det händer så extremt mycket nu. Det är kanske den dåliga standardursäkten, men det är till stor del därför jag inte har uppdaterat den här bloggen på så länge. I firman rullar det på i 180 och varje gång jag försöker lyfta blicken för att se bortom nästa krök eller vägbula, så händer något som tvingar ner den igen. Bränder ska släckas, fakturor ska betalas och trots att den ekonomiska biten är klart mycket bättre än den var i januari och februari då vi var helt nya (i aktiebolaget) samtidigt som vi expanderade kraftigt, så vågar man liksom inte ropa hej och andas ut.

Jag och sambon har nog hittat ett hus vi vill ha, men det kräver att vi får låna lite till renovering och upprustning av det så fort vi flyttar in. Bolånelöfte har vi, men från banken vi fått det från (den enda vi frågat hittills) blev det tvärt nej på att (blanco)låna till någon renovering. Samtidigt var de okej med att vi istället lånade till extra handpenning och köpte ett dyrare hus. Besynnerligt att man kan få låna till ett dyrare hus men inte låna för att göra sitt köpta hus dyrare. En investering (värdeskapande) kontra en spekulation (tillför inget värde), banken valde det senare. Självklart är det inte små summor vi talar om, men sett till vad andra fått och får låna känns det inte särskilt blodigt alls, snarare tvärtom.

Det som nog slog allra värst var att banken inte hade några problem med att rakt ut säga att det är mitt fel att vi inte kan få det tämligen ringa lån vi begär. Jag är orsaken till att jag och min familj inte kan flytta. Jag och mitt företag. Det är sådant som verkligen får en att känna att det är värt det, eller hur? Jag har inte varit så nära på att ge upp, lägga ner och skita i alltsammans på mycket länge. Att få svart på vitt att man inte är betrodd är en av de värsta känslorna som finns, åtminstone för mig. Man kastas mellan glöden och viljan att motbevisa dem och visa världen att man minsann klarar det oavsett vad någon bedömningsgrupp på Länsförsäkringar tycker, och känslan av att man kanske är värdelös ändå, och att man nog skulle ha större chanser om man gav upp, tog ett normalt jobb som en normal människa, började läsa Aftonbladet och oroa sig för pensionen. Ena minuten är man stolt och rakryggad, nästa är det som att kroppen fått pyspunka (inte helt olikt häxmästaren som imploderar i Sagan om Konungens Återkomst, du vet).

…

Samtidigt händer det så extremt mycket bra och roligt i mitt liv. Trots ständig likviditetsoro så tuffar GFD på, jag syssselsätter tre personer utöver mig själv, projektet vi gör går bra och kunderna är nöjda. Jag själv bjuds in till möten här och föreläsningar där, intervjuas här och hittar nya kontakter där.

Såg en dokumentär om några överlevare från Utöya igår. Där snackar vi riktiga överlevare. Vardagsproblemen bleknar när man ser vad de har övervunnit eller kämpar för att övervinna. Kanske borde jag försöka bli bättre på att fokusera på vad jag faktiskt har, hellre än allt jag (ännu) inte har. Stanna upp ibland. Lyfta blicken om så bara för en minut.

Det känns som en ganska bra plan.

//J

Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

Och framför allt insåg jag att jag inte står ensam. Vi är många som går den extra milen drivna av vår övertygelse, passion och viljestyrka. Det andra kallar misslyckanden kallar vi lärdomar, och vi vet att det enda riktiga misslyckandet är att ge upp. Passar på att skicka vidare det här fantastiska citatet signerat Theodore Roosevelt som Daniel Smith gav mig:

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

//J

Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och

nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.

Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.

Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.

Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor

som söker jobb här kräver det dubbla  med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.

Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och

större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen

numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.

Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.

Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.

Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.

För jag är ju kapitalet.

//J

Istället går de mesta och flesta slantarna istället till en insats till bostad. Vi är ute i husletarsvängen nämligen, och då behövs ju förstås varenda krona man kan skrapa ihop till handpenningen på 15 %. Någon kanske iofs ser ett hus som en investering, men eftersom det är vi själva som ska bo där snarare än hyra ut så är det enligt mig mest frågan om tak över huvudet. Att man sedan kan amortera en del av beloppet man annars skulle lagt på hyra ser jag mer som ett sparande snarare än investering. Husköp i syfte att hoppas på en värdeökning är inte den mest riskfria investeringen nej…

På jobbet rullar det på i vanlig fart. Fredrik, vår senaste tekniker och den första riktigt anställda av GFD började i onsdag, och det känns riktigt bra. Kan nog bli en stor tillgång. Nu måste vi bara få upp försäljningen rejält så vi har råd att ge allihopa lön… Ska nog ge sig, stor pitch imorgon.

Nej skjut mig långsamt vilket tråkigt inlägg. Ledsen för det, men man försöker ju liksom ta bebissteg tillbaka och då är det nog i början mest en fråga om att skriva över huvud taget. Väl?

//J

Trumfa det om du kan. Det kan du inte.

//J

Efter att ha ägnat sommaren (nåja) åt att baka lika gott och nyttigt som smuligt, torrt och jästsmakande fullkornsbröd så tog jag tillslut och efter lika många om som men, klivet över klyftan och in i surdegsvärlden. (Lång mening va? Jättenöjd med den!)

Surdeg är inte så pretto och svårt som man först tror. Man blandar lite mjöl med lite vatten och sen väntar man. När man har väntat klart så har man en surdeg. Skillnaden mot att baka med jäst är väl mest att det tar sju timmar för en deg att jäsa kontra en timme, men jag har inga problem med att multitaska och hitta på andra saker under dessa sju timmar. Kalla det skicklighet, kalla det en förmåga att inte behöva stå och hetsa maniskt över en bit deg, men så går det i alla fall till i det grenfeldtska hushållet.

Typ allt jag vet om surdeg har jag snappat upp från en kille som heter Martin. Martin har en skönt nördig blogg om bröd och en twitterprofil och har också skrivit ett par böcker om surdegsbakande. Nu skulle jag kunna skriva några stycken om hur fantastiskt det är att sociala medier har överbryggat klyftan mellan författare och läsare, men nöjer mig med en bild på det godaste bröd som jag någonsin har bakat.

Surdegsbröd

Det bygger på en rågsurdeg och är en liten spinn off på det här receptet. Byt bara ut 250 gr av vetemjöl special mot siktat dinkelmjöl. Kör i maskinen i ca 8 minuter innan du häller i 22 gr salt (istället för 20 (okej, lite nördigt är det kanske)) och kör 120 gr eller så solroskärnor istället för nötter och frukt. Låt bunken stå svalt och jäsa långsamt i kanske 5,6 timmar innan du delar degen i två och lägger i formar (skitmycket mjöl är hemligheten till hur man får ut den på bakbordet/diskbänken utan att den fastnar över fakking allt). Där får den ligga i 2,3 timmar till och gosa till sig innan den åker smack in i ugnen som är 275 grader. Sänk direkt till 200 och släpp ut ångan (från isbitarna, se originalrecept) efter en kvart. 25-28 minuter räcker gott och väl och resultatet är nog f-n det saftigaste bröd man kan få på råggrund.

En annan sak jag ändrat på är Martins rutiner. Lägger grunden på fredagskvällen och svänger ihop degen på lördagsmorgonen efter frukost. Gräddar nån gång mellan fem och åtta på kvällen. Försökte Martins variant en gång och det gick åt helskotten men du gör förstås precis som du vill utifrån dina rutiner.

Så det så. Man gör som man vill. Det är liksom det som är grejen.

//J

Den här bloggen är verkligen värd lite kärlek, men den senaste tiden (de senaste månaderna antar jag) har det varit så mycket annat. Twitter har varit en stor del av det hela, och jag har nog blivit bättre på att koka ner åsikter, tankar och reflektioner som förr krävde ett blogginlägg, till 140 tecken. Samtidigt så håller jag andra bloggar igång och vid liv på annat håll, något som lite har gjort att den här har fått stå tillbaka. Samtidigt arbetar jag ju faktiskt med artikelskrivning, så det är inte direkt stiltje på tangentborden…

Så vad har hänt sedan senast? Massvis. GFD är numera ett tvåmansgig sedan duktiga säljaren Daniel började i oktober. Vi växer så det knakar och jag har skickat in alla papper som behövs till Bolagsverket för att få igång ett aktiebolag. Typ så.

Men jag tror. Och tänker. Att ni från och med nu kommer att få läsa om sådana eskapader på GFD-bloggen. Jag lär väl inte kunna hålla mig från att ta upp saker som relaterar till företagande och entreprenörskap i allmänhet, men det som hör mitt företag till lär serveras från företagets sida. Det är liksom mer intressant att läsa om spännande SEO-experiment och digital marknadsföring när hela siten handlar om det, än på en blogg där du kanske mest suckar och återkommer någon annan dag när den typen av inlägg dyker upp.

Så vad blir det istället? Vet inte. Men jag tror att det kommer bli lite mer personligt här. Lite mer om fritidsintressena och så. För i och med att jag gjorde mitt största fritidsintresse till mitt jobb, så har det nu fått en egen site och blogg. Övriga fritidsintressen har fått stå tillbaka under de senaste månaderna på grund av tack vare arbetsbördan, men jag tror faktiskt att om jag medvetet satsar på att få in dem här på grenfeldt.com, så kommer de liksom att få lite mer tid bara av sig själva.

Nästa år blir nog också ett år av ganska stora förändringar. Lär väl bloggas om det med. Hursom, välkommen tillbaka. Om du vill.

//J